Den nya lärlingen

Kapitel fem

Knappt tio minuter efter att Halt återvänt till gästrummen knackade Kane på dörren.

”Stormästaren är anträffbar igen”, förklarade han. ”Han hälsar att ni är välkomna till hans arbetsrum.”

Halt och Pauline följde den unge spejaren nedför flera trappor till den administrativa delen av kärntornet. De högre våningarna utgjordes mest av bostadsrum och sviter.

Gilans arbetsrum i kärntornet var ljust och rymligt. Han hade öppnat fönsterluckorna på vid gavel för att släppa in frisk luft. Pauline visste att spejarna avskydde att känna sig instängda. Ibland kunde deras förkärlek för frisk luft bli lite extrem. Hon hade inget emot frisk luft, men frisk, kall luft var en annan sak. Eftersom hon kände till det typiska spejardraget hade hon förberett sig genom att svepa en varm sjal runt klänningen.

Gilan hälsade muntert på Halt och Pauline och kramade dem båda och fick en puss på kinden av Pauline. Hon tittade belåtet på honom. Hon kunde inte låta bli att se Halts två gamla lärlingar som någon sorts söner. Hon märkte att hans vanligtvis bekymmerslösa ansikte fått några nya linjer sedan hon senast sett honom. Stormästarens ansvar väger tungt på hans axlar, tänkte hon.

Till skillnad från Halt och Will var Gilan slätrakad. Det gav honom ett ungdomligt utseende som stämde dåligt överens med hans höga position i kungariket.

”Du ser bra ut, Gilan”, sa hon. Och bortsett från rynkorna stämde det.

Han log mot henne. ”Och du blir vackrare för varje dag, Pauline”, svarade han.

”Jag, då?” frågade Halt med låtsat allvar. ”Blir jag stiligare för varje dag? Eller mer imponerande?”

Gilan lade huvudet på sned och såg kritiskt på honom innan han fällde sitt omdöme.

”Sjabbigare”, sa han.

Halt höjde på ögonbrynen. ”Sjabbigare?”

Gilan nickade. ”Jag vet inte riktigt om du har hängt med i den senaste tidens tekniska utvecklingar, Halt”, sa han. ”Det finns något som kallas sax. En fantastisk uppfinning. Man kan både klippa håret och trimma skägget med den.”

”Varför det?”

Gilan såg vädjande på Pauline. ”Klipper han sig fortfarande med kniven?”

Pauline nickade och lade handen på sin makes arm. ”Om jag inte tar honom på bar gärning”, medgav hon. Halt gav dem en mördande blick. Den verkade inte ha någon effekt.

”Du saknar sannerligen all respekt för din gamle mentor”, sa han till Gilan.

Den yngre mannen ryckte på axlarna. ”Det passar när man har upphöjts till stormästare.”

”Det passar inte mig”, sa Halt. ”Jag har gått i pension!”

”Menar du att jag inte kan vänta mig någon större respekt från ditt håll?” frågade Gilan med ett brett leende.

”Nej. Jag tänker visa dig respekt… dagen du lär din häst att flyga baklänges runt slottet.”

Pauline visste att de två männens godhjärtade förolämpningar kunde fortsätta i evigheter. Hon bestämde sig för att avbryta dem.

”Nu får du berätta varför du bjöd hit oss, Gil”, sa hon. ”Hade du tänkt stjäla min make igen?”

Gilan hade precis tänkt kasta ur sig ännu en noggrant uttänkt gliring mot sin forne lärare. Den raka frågan gjorde honom lite förvirrad.

”Va? Öh… nej. Nej, absolut inte. Jag ville prata med er. Båda två.”

Pauline nickade mot ett lågt bord med fyra bekväma stolar nära eldstaden. ”Ska vi slå oss ned?”

Men Gilan avböjde. ”Inte här. Jag vill prata med er två samt Cassandra och Horace. De väntar på oss i de kungliga gemaken.”

Som spejarnas stormästare kunde Gilan kalla Halt och Pauline till kungliga slottet. Men han kunde inte kalla på prinsessregenten och hennes make, fastän de var gamla vänner. Han visade vägen till dörren, öppnade den för Halt och Pauline, och gick sedan framför dem nedför trappan.

”En trappa upp, en trappa ned, en trappa upp”, klagade Halt. ”Har du ingen förståelse alls för att vissa av oss har trötta gamla ben?”

Gilan traskade raskt uppför en av spiraltrapporna till tornets övre våningar. ”Ingen som helst”, sa han muntert över axeln.

Horace och Cassandra väntade i kungabostadens vardagsrum. Gilan knackade på dörren, och när han hörde Cassandras svar öppnade han dörren och visade in sina två följeslagare.

Cassandra reste sig och gick fram för att krama dem när hon fick syn på dem.

”Så roligt att se er igen!” utbrast hon. Hon menade det verkligen. Att styra kungariket innebar ett stort ansvar, och en tung börda vilade på hennes axlar. Och Halt och Pauline var mer än vanliga bekanta — de var trogna vänner som skulle stödja henne så länge de levde. I synnerhet Halt, som varit hennes rådgivare under många år och beskyddat henne i flera farliga situationer, från Skandia till bergen i Nihon-Ja.

Horace väntade tills hans hustru hade välkomnat dem och omfamnade dem sedan själv. Halt såg uppmärksamt på honom.

”Hur trivs du med livet i det kungliga slottet?” frågade han. Horace, som aldrig dolde vad han kände, fick något bedrövat i ansiktet.

”Bara bra”, sa han. ”Men jag saknar den gamla goda tiden.”

”Menar du den tiden när du kunde sticka iväg med den där skojaren till världens alla hörn och slippa ta ansvar för någonting?” frågade hans hustru.

”Precis”, sa Horace med sådant eftertryck att alla brast i skratt.

Halt vände blicken mot prinsessan. ”Om jag inte missminner mig var du också ganska duktig på att ’sticka iväg’.”

Hon viftade avfärdande med handen. ”Vi pratar inte om det nu”, sa hon.

Det knackade lätt på dörren som ledde till Madelyns rum.

”Kom in”, ropade Cassandra. Dörren öppnades och den unga prinsessan kom in.

”Halt. Lady Pauline. Underbart att se er.”

Madelyn tvekade en sekund, men verkade sedan bestämma sig. Hon gick genom rummet och kramade båda två. Halt råkade kasta en blick på flickans föräldrar medan hon kramade Pauline. Spänningen som uppstått i rummet gick inte att ta miste på. Halt hade alltid haft lätt att genomskåda Cassandra och lade märke till hon rynkade pannan. Horace såg ut att känna sig mycket illa till mods. Madelyn backade ett steg från Pauline och nickade till hälsning mot Gilan.

Horace harklade sig besvärat. ”Så där ja, Madelyn”, sa han. ”Nu har du sagt hej. Du kan gå.” Han tecknade mot dörren till hennes rum. Maddie log mot nykomlingarna och gick tillbaka samma väg hon kommit.

”Vi kan talas vid lite senare”, ropade Halt efter henne. Han hade lätt att prata med Maddie och hon hade visat stort förtroende för honom i det förflutna.

Hon gav honom ett bedrövat litet leende. ”Visst”, sa hon och stängde dörren.

Halt såg nyfiket på sina två gamla vänner. ”Trubbel i paradiset?” sa han mjukt.

Cassandra ryckte irriterat på axlarna. ”Hon är så tröttsam, Halt!” sa hon. ”Hon är envis, ansvarslös och irriterande. Och så fort man försöker prata med henne om saken börjar hon pusta, sucka och himla med ögonen. Det är så att man vill strypa henne!”

Halt gned sig tankfullt över skägget. ”Det låter allvarligt”, sa han. ”Säger du att hon pustar, suckar och himlar med ögonen? Jag har aldrig hört talas om en tonårsflicka som beter sig så.”

”Det är lätt för dig att skoja om, Halt”, sa Horace. ”Du behöver inte stå ut med henne. Cassandra har blivit sjuk av oro. Maddie brukar smyga iväg ensam i skogen om nätterna. Nu måste hon stanna på sina rum i två veckor. Förhoppningsvis lär hon sig något av det.”

Det syntes på Halts ansiktsuttryck att han betvivlade det. Sådant frihetsberövande skulle bara göra en egensinnig flicka som Maddie ännu mer envis.

Horace märkte hur skeptisk den gamle spejaren såg ut. ”Hon tar risker och utgår från att hon kommer att klara sig”, tillade han. ”Det är farligt i skogen!”

”I grund och botten är hon ändå en förståndig flicka”, sa Halt. ”Och jag misstänker att hon klarar sig ganska bra själv. Hon har en lång kniv att försvara sig med — jag har själv tränat henne. Jag har också hört att hon är ganska duktig på att använda sin slunga.”

”Vem har berättat det?” frågade Cassandra vasst. Halt slog ut med händerna.

”Det kan ha varit din far”, sa han. ”Jag pratade lite med honom för någon timme sedan.”

”Min pappa pratar för mycket”, sa Cassandra med rynkad panna.

Halt log förstående. En sak han hade lärt sig under årens lopp var att ingen brukade döma barn hårdare än deras egna föräldrar. Farföräldrar, morföräldrar, farbröder och morbröder — och Halt såg sig själv som Maddies hedersfarbror — hade lättare att se helheten. De kunde urskilja mindre beteendeavvikelser och ta dem för vad de var.

Det visste även Pauline. Men hon visste också hur irriterade föräldrar kunde bli när någon talade om för dem att deras barn inte alls var lika besvärliga som de påstod.

”Vi kanske inte ska lägga oss i, Halt…”, började hon.

”Nej, det spelar ingen roll”, sa Cassandra.

”Vad gör hon i skogen?” frågade Halt.

”Spårar djur. Och jagar.”

”Är hon bra?”

Cassandra ryckte på axlarna och såg tveksam ut. Horace svarade innan han hunnit tänka.

”Tydligen. Hon kommer visst aldrig tillbaka tomhänt. Men hon ger bort allt hon skjuter till slottets vakter.”

”Och hur vet du det?” frågade hon.

Horace såg förvirrad ut och drog undan blicken. ”Jo, jag… jag kan ha hört några vakter nämna det.”

”Och du struntade i att berätta det för mig?”

”Det verkade inte vara någon idé. Jag visste att du bara skulle bli arg.”

”Det hade du helt rätt i! Om du hade…”

Pauline klappade skarpt i händerna. Bara en person med så stark personlighet och så gott självförtroende som hon kunde återkalla prinsessan till ordningen på ett så abrupt sätt. Och att Cassandra accepterade det visade hur djupt hon respekterade den långa, blonda kuriren.

”Horace! Cassandra! Det räcker!” Båda tystnade och såg på Pauline, som fortsatte i lite mjukare ton. ”Ni är inte de första föräldrarna som drivits till vansinne av sin tonårsdotter. Inte de sista heller. Jag vet att det är svårt. Men gör inte en alltför stor grej av det här. Tappa inte perspektivet. Det är bättre att ni visar upp en enad front än grälar med varandra.”

Horace och Cassandra stirrade ned på sina skor. Halt log för sig själv. De såg ut som olydiga barn som blivit utskällda av en arg förälder.

”Dessutom är hon inte den första prinsessan som vandrat ut i skogen om natten på jakt efter äventyr”, sa han.

Cassandra snörpte på läppen. ”Börja inte med det där.”

”Det är inget fel på Maddie”, fortsatte han. ”Hon är smart, modig och påhittig. Ni har uppfostrat henne så.”

”Jaha”, sa Gilan lite otåligt. ”Om ni är klara med det där för stunden kanske vi kan diskutera skälet till att jag ville träffa er fyra.”

De vände sig mot honom och undrade vad han tänkte säga. De behövde inte vänta länge.

”Det gäller Will”, sa han. ”Jag är djupt bekymrad över honom.”