Den nya lärlingen (John Flanagan) читать бесплатно онлайн полную версию книги

Kapitel tio

Det var tyst i stugan. Halt reste sig långsamt upp med ögon som blixtrade av ilska. Han höjde handen och pekade på sin gamle lärling. Hans röst var inte mycket högre än en viskning, men den var full av intensitet.

”Hur vågar du säga så?” väste han. ”Hur vågar du vända kåren ryggen ögonblicket en personlig sorg drabbar dig? Jag ägnade inte flera år åt att träna dig och bry mig om dig — och göra dig till en man jag var stolt över — bara för att se dig falla i bitar på det här sättet! Du svor en ed när du gick med i kåren. På den tiden betydde den något för dig. Betyder den inte längre någonting alls?”

Will skruvade besvärat på sig. ”Nej, jag… jag bara…”

”Will, jag sörjer också Alyss. Det gör jag verkligen. Jag älskade henne. Det gjorde vi alla.”

”Inte som jag”, sa Will bittert.

Halt nickade. ”Nej. Det är värre för dig. Svårare. Men du klarar det. Du måste klara det. Du måste gå vidare.”

Will vände sig häftigt mot honom. ”Säger du att jag bara ska glömma henne?”

”Nej! Jag vet att du aldrig kommer att glömma henne. Jag vill att du hedrar hennes minne. Men det innebär inte att du ska försvinna i den här hämndlystnaden tills du inte har plats för någonting annat i livet. Den håller på att utplåna dig, Will.”

”Jag vill bara hitta Ruhl”, sa Will med vädjande tonfall. ”Låt mig hitta honom och föra honom inför rätta. Sedan är jag gärna spejare igen.”

”Det funkar inte så”, sa Gilan argt. ”Du är spejare. Det innebär att du har vissa förpliktelser. Precis som alla andra spejare. Du kan inte bara strunta i dem när det passar dig och sedan fortsätta igen när du mår bättre.

Du är en av ett fåtal personer som kan göra skillnad här i världen. Du är en ledare. Du är en hjälte för tusentals vanliga människor. De ser upp till dig och respekterar dig! Du fyller dem med hopp och ger dem något att tro på! Hur vågar du frånsäga dig ditt ansvar? Hur vågar du kasta tillbaka deras respekt för dig rakt i ansiktet på dem?”

”Jag struntar väl i dem”, sa Will lågt.

”Då är du inte längre samma person du var när jag lärde dig vad heder och pliktkänsla är”, sa Halt. Will rodnade.

”Vi behöver dig, Will”, sa Gilan lågt. Ilskan var borta nu. ”Kåren behöver dig. Dina vänner behöver dig.”

”Vilka vänner?” frågade Will.

”Horace och Evanlyn”, sa Halt. ”Dina första, bästa vänner. Mannen som har slagits vid din sida så många gånger. Kvinnan som vägrade överge dig när skandierna tillfångatog dig vid klyftan och när temujaierna gick till anfall i Skandia. De behöver din hjälp. Tänker du säga nej? Tänker du gömma dig i ett hörn och tycka synd om dig själv?”

”Behöver de mig?” Will lät tveksam. ”Vad har hänt?”

”Det gäller Maddie. Din guddotter. Hon hamnar ständigt i trubbel. Hon springer omkring och driver sina föräldrar till vansinne. De är mycket oroliga och vet inte hur de ska få pli på henne. De tror att du skulle kunna ordna det.”

Will rynkade pannan. ”Jag? Vad i hela fridens namn kan jag göra? Hur skulle jag kunna få ordning på henne om de inte klarar av henne själva?”

”De vill att hon går i lära hos dig”, sa Gilan.

Will ryckte bokstavligen till av förvåning. ”Maddie? En flicka?”

”Maddie”, upprepade Halt. ”En flicka.” Han sträckte in handen innanför tunikan och drog fram ett tygkuvert som han sträckte över till Will. ”De har skrivit till dig för att be om hjälp.”

Will tog tankspritt emot kuvertet. Tankarna snurrade i huvudet på honom. En flicka som lärling? Det hade aldrig tidigare förekommit. Men varför inte? Han hade alltid varit öppen för nya idéer. Evanlyn skulle ha blivit en utmärkt spejare, tänkte han. Hon var modig, snabbtänkt och intelligent. Och hennes dotter var likadan. Han blickade ned på kuvertet och såg Evanlyns emblem i det röda vaxsigillet.

”Ni ska få mitt svar i morgon”, sa han.

Senare samma kväll skar Will upp kuvertet med brevet från Horace och Cassandra.

Brevet hade en bilaga, men det stod att han skulle läsa den sist. När han studerade orden framför sig fylldes han av medkänsla med sina vänner. Brevet var kort, men inte mindre gripande för det.

Will,

Horace och jag är i desperat behov av din hjälp. Madelyn har blivit hopplöst oresonlig och bångstyrig — vi har försökt med allt, men vet inte längre vad vi kan göra.

Som du vet kommer Madelyn en dag att ärva tronen, så hon måste lära sig något om disciplin och ansvar. Men hon vägrar lyssna på Horace och mig. Hon gör som hon behagar och springer i väg ut i skogen om nätterna, vilket innebär stora risker.

Och inte bara för henne själv, utan för hela kungariket. Om hon tillfångatogs eller kidnappades skulle situationen bli ohållbar för Horace och mig. Om landets fiender grep henne skulle vi bli tvungna att välja mellan vår dotter och vårt land. Vi har försökt förklara det här för henne, men hon bara slår ifrån sig, skrattar och tycker att vi överdriver.

Jag har gjort allt jag kan för att få henne att lyda, men förgäves. Hon bara fortsätter att trotsa mig och Horace, och här i det kungliga slottet omges hon av människor som hon alltför lätt kan manipulera. Många blir helt förblindade av hennes höga ställning. Det finns dessutom alltid personer som försöker ställa sig in i förhoppning om att åtnjuta diverse fördelar i framtiden.

Vad det än må bero på så håller vår dotter på att förvandlas till en odisciplinerad, självupptagen rebell. Hon måste lära sig att hon som tronföljare inte bara har privilegier utan dessutom ansvar och förpliktelser.

Ju mer vi diskuterat problemet, desto säkrare har vi blivit på att drastiska åtgärder krävs. Maddie måste förflyttas från det skyddade livet vid hovet så att hon förstår den verkliga världen. Dessutom måste hon lära sig de färdigheter och den självdisciplin hon behöver som framtida regent.

Jag och Horace anser att ingen kunde vara bättre lämpad att hjälpa henne — och oss — än du. Du älskar Maddie, precis som vi gör. Men vad som är minst lika viktigt är att hon älskar och respekterar dig. Du har ett särskilt förhållande till henne som mycket väl skulle kunna få henne att bättra sig. Folk säger att det här är en fas hon går igenom och att de flesta tonåringar har en period då de gör uppror mot sina föräldrar. Med tiden kanske hon kommer ur den av sig själv. Men vi lever i en osäker tid. Som du vet är min far sjuk, och jag styr för tillfället kungariket i hans ställe. Om något händer mig måste Maddie ta över, och jag är ärligt talat djupt bekymrad för att hon inte ska klara den utmaningen.

Lär upp henne, Will. Ta henne under ditt beskydd och gör henne stark, ansvarsfull och modig. Hon har goda förutsättningar, men behöver vägledning. Jag ber dig, för vår långa vänskaps skull, att du ger henne den.

Evanlyn (Cassandra)

Nedanför Cassandras brev hade Horace skrivit några rader.

Will,

Jag hoppas verkligen att du ställer upp på det vi ber om. Cassandra vill inte medge det, men att styra kungariket tär på henne. Att samtidigt oroa sig över Maddie blir för mycket för henne. Jag är bekymrad över både hennes hälsa och vår dotters välbefinnande.

Jag skulle själv ta itu med saken om jag kunnat. Men jag har försökt och misslyckats. Kanske gjorde vi felet att skämma bort Maddie när hon var mindre. Det är nog lätt att ramla i den fällan när man bara har ett barn. Nu behöver hon någon utomstående — någon hon litar på och respekterar. Jag kan inte föreställa mig en bättre person för den uppgiften än du.

Om du läser dokumentet vi har bifogat förstår du nog på vilket stort allvar vi tar detta. Använd det om du måste. Jag befarar att du kan bli tvungen.

Du har hjälpt mig fler gånger än jag kan räkna under årens lopp. Jag hoppas innerligt att du nu kan tänka dig att komma till undsättning en gång till.

Horace

Will vek ihop brevet och knackade det tankfullt mot handflatan. Sedan öppnade han det andra dokumentet. Det var kort och kärnfullt — bara några få stycken långt — men fick honom att spärra upp ögonen av förvåning. Han lade undan det och lutade sig fundersamt bakåt i fåtöljen.

Gilan hade försökt skaka om honom och få honom att lägga sin hämndlystnad gentemot Jory Ruhl och hans kumpaner åt sidan. Han hade använt ord som ”ansvar” och ”förpliktelser”. Det var abstrakta termer som kändes helt meningslösa i den hjärtskärande sorgen efter Alyss död.

Men det här var något mer konkret och gripbart. De två personerna han nu tyckte bäst om i världen — som hört till hans bästa vänner i åratal — hade bett honom om hjälp. Han tvekade och ställde sedan den avgörande frågan till sig själv:

”Vad skulle Alyss ha tyckt?”

Han sa orden högt, och hans hund Sobel lyfte som vanligt lite på huvudet och piskade en gång i golvet med svansen. Han struntade i henne. Han visste vad Alyss skulle ha sagt om hon hade varit här.

Hon skulle ha påpekat att han gjorde kungariket en tjänst och hjälpte till att trygga landets framtid genom att träna Madelyn. Men det fanns en annan sak som hon skulle ha tyckt var ännu viktigare. Han kunde nästan höra hennes röst säga de tre orden:

”De är vänner.”

Gamla vänner. Bästa vänner. Deras vänskap hade ställts på prov många gånger om och alltid överlevt. Det här var två människor som stått vid hans sida och räddat livet på honom fler gånger än han kunde minnas.

Det kunde inte råda några tvivel om vad hans svar skulle bli. Det här var en förfrågan som helt enkelt inte gick att avslå.