Den nya lärlingen

Kapitel tjugofyra

Maddie vaknade och var fruktansvärt törstig. Munnen var torr och smakade förfärligt — en blandning av maten hon hade spytt upp och vinets sura eftersmak. Hon stönade, satte sig upp i sängen och önskade omedelbart att hon låtit bli.

Rörelsen gjorde henne medveten om en bultande huvudvärk som bankade som en hammare mot skallens insida. Det kändes värst bakom vänster öga, men smärtan fyllde hela huvudet som en mörk fläck på en matta.

Hon begravde ansiktet i händerna och suckade lågt. Ögonen stack och var torra, som om någon kastat en näve sand i dem. Magen kändes tom och obehaglig, och för ett ögonblick undrade hon om hon skulle kräkas igen. Hon kämpade emot impulsen och kastade en blick på nattduksbordet, där det brukade stå ett glas kallt vatten. Det var tomt och låg på golvet. Hon hade ett svagt minne av att hon hade vaknat någon gång under natten, hällt i sig vattnet och sedan somnat igen.

Hon var i desperat behov av kallt vatten. Hon kom att tänka på regntunnan utanför stugan, nedanför ett av stuprören. Så här dags skulle vattnet kännas färskt och gott. Hon skulle kunna köra ned hela huvudet i vattnet och låta kylan lindra hennes huvudvärk.

Först gällde det förstås att komma dit.

Hon reste sig försiktigt. Hennes huvud bultade till, men känslan ersattes snabbt av en mer lågmäld men malande huvudvärk. Magen protesterade, och hon fick återigen kämpa emot impulsen att kräkas. Sedan tog hon några vingliga steg till rummets dörr. Hon lutade sig mot dörrkarmen i ett par sekunder för att återfå balansen och gick sedan ut i storstugan. Hon försökte gå med så lätta steg som möjligt. Varje steg tycktes eka i hennes huvud.

Will stod vid köksbänken med ryggen mot henne. När han hörde dörren vred han lite på huvudet och såg på henne med rynkad panna. Hon insåg att hon hade på sig samma kläder som kvällen innan — allt utom manteln. Hennes byxor misspryddes av en reva och några torkade blodfläckar. Hon hade spytt på vänster ärm. Vad hon inte kunde se var att hennes hår dessutom var i fullständig oordning och stod ut åt alla håll som ett fördärvat fågelbo.

”Frukosten är nästan klar”, sa Will. Han lät varken fördömande eller förlåtande. Hans tonfall var helt neutralt. Hon skakade på huvudet, men stannade till när smärtan kom tillbaka.

”Jag tror inte att jag kan äta”, sa hon hest.

Han höjde ett ögonbryn. ”Det är nog bäst. Du behöver få något i magen.”

Taken på hennes mage gav henne kväljningar. Hon vacklade till.

”Måste dricka”, sa hon. ”Vatten!”

Han nickade långsamt. ”Kan tro det.” Han tecknade mot dörren med huvudet och hon vände sig om och gick fram till den med bultande huvud. Av någon anledning verkade det svårare än normalt att dra upp den. Hon grimaserade när underkanten skrapade mot golvet, men lyckades ändå öppna den och ta sig ut på verandan. Hon höll ena handen mot stugans vägg för att hålla balansen.

Vattentunnan var nästan full. Det hade regnat eftermiddagen innan, så vattnet borde vara färskt och rent.

Och kallt. Det var lite frost på marken. Temperaturen hade uppenbarligen sjunkit till fryspunkten tidigt på morgonen. Hon tog några försiktiga steg ned från verandan. Det var ungefär femtio centimeter mellan marken och verandan, och normalt sett var det inga problem att kliva ned. I dag kändes det som att hoppa från en klippa. Hennes huvud smärtade när hon landade i det våta gräset.

Hon gnydde lågt. En skopa hängde bredvid tunnan och hon tog ivrigt ned den och förde lite kallt vatten till läpparna. Hon lät det rinna genom sin illasmakande mun och tunga och ned genom sin torra strupe. Hon tömde hela skopan i en enda stor klunk och stod sedan stilla med hårt bultande hjärta.

Först försvann den fruktansvärda törsten. Sedan kändes det som om hon inte druckit någonting alls. Den gräsliga smaken och torra känslan kom tillbaka. Hon fyllde skopan på nytt och drack. Sedan gjorde hon samma sak en gång till.

Det kalla vattnet smakade utmärkt, men effekten varade inte mer än trettio sekunder. Hon såg på vattnet en liten stund och sedan grep hon om tunnans sidor och körde ned hela ansiktet i vattnet.

Kylan var chockartad, men den tycktes rensa hennes huvud och få ögonen att kännas mindre grumliga. Hon lyfte huvudet så att det skvätte vatten åt alla håll och några droppar rann ned under hennes krage. Hon flämtade och spottade, men kände sig lite bättre.

I några sekunder.

Sedan återvände den skoningslösa huvudvärken, torkan i munnen och den obehagliga känslan i magen. Hon blickade mot träden några meter från stugan och funderade på att springa in i skogen och kräkas. Kanske lägga sig ned och sova lite. Hon var fruktansvärt trött.

Sedan insåg hon att det enda hon hade i magen var vatten, och tanken på att bara sitta och hulka blev nästan för mycket för henne. Hennes huvud skulle sprängas.

”Kom och ät lite nu.”

Will stod i den öppna dörren. Hon såg utmattat på honom. Han hade fortfarande inget medlidande i rösten, men tycktes inte fördöma henne heller. Hon skakade långsamt på huvudet.

”Går inte”, kraxade hon. Men han tecknade åt henne att komma in.

”Du måste”, sa han. ”Tro mig.”

Hon tittade upp på verandan. Vanligtvis brukade hon hoppa upp där med ett lätt litet språng. I dag kändes det som om benen var gjorda av bly. Blotta tanken på att ta ett språng fick henne att må illa. Hon traskade fram med sänkt huvud och lyckades till sist ta ett tungt kliv uppför trappsteget.

Will hade ställt fram en enkel frukost åt henne. Han hade rostat två skivor bröd och lagt på lite smör och fruktmarmelad. Ett glas mjölk stod bredvid tallriken.

Hon satte sig ned och vilade huvudet i händerna i någon minut. Hon anade att Will stod bakom hennes stol. Han lutade sig fram och sköt tallriken med smörgåsar lite närmare henne.

”Kom igen”, sa han. ”Sockret i marmeladen hjälper. Mjölken kommer att lugna ned magen.”

Hon tog en klunk mjölk. Den hade stått vid fönstret över natten och kändes sval och skön. När hon såg på de rostade brödskivorna greps hon av motstridiga känslor. Å ena sidan var hon vrålhungrig. Å andra sidan verkade det riskabelt att äta. Hennes mage var orolig och i uppror. Men när hon fick i sig mer mjölk kände hon den värsta oron i magen försvinna.

Hon tog en försiktig tugga bröd. Marmeladen var gjord av bär och fyllde snabbt hennes mun med stark sötma som tycktes ta bort den hemska sura smaken hon fortfarande kunde känna. Hon tog ett bett till och sedan lite mer mjölk. Will hade rätt. Maten och mjölken lugnade ned magen och gjorde smaken i munnen mer uthärdlig.

Det hjälpte förstås inte mot huvudvärken. Den bara fortsatte att mala. Nu var den som värst i tinningarna, som hade börjat bulta plågsamt. Hon insåg att hon dessutom svettades ymnigt. Hon tittade upp på Will med trött blick. Han betraktade henne fortfarande med neutralt ansikte.

”Varför gör folk det här?” frågade hon. Hennes röst var fortfarande sprucken, trots mjölkens lindrande effekt.

”För att de är dumma”, sa Will. När han hade förvissat sig om att hon skulle klara sig vände han sig om igen.

”Skynda dig och ät upp”, sa han över axeln. ”Du måste duscha och byta om. Dina kläder stinker.”

Hon förde ärmen till näsan och sniffade försiktigt. Han hade rätt. Lukten av gammal rök och grillat kött hade satt sig djupt i kläderna, och hon kände även en sur lukt av spyor och utspillt vin.

”Urk”, muttrade hon. Hon åt upp brödet och mjölken. Hon mådde lite bättre och gick och hämtade rena kläder och en handduk från badrummet innan hon gick runt stugan till tvättrummet. Hon kastade en hoppfull blick på den lilla kaminen som användes för att värma upp vatten, men den var inte tänd. Hon insåg bedrövat att hon skulle få duscha i iskallt vatten.

Efter att ha ätit och tvättat sig — trots att vattnet var kallt — kände hon sig betydligt bättre. Men hon mådde fortfarande inte bra. Huvudet gjorde fortfarande ont och hon svettades kopiöst. Dessutom hade hon av någon anledning ont i armarna, benen och hakan.

Jag måste ha spänt mig i sömnen, tänkte hon. När hon kom tillbaka till stugan väntade Will otåligt på verandan.

”Bågskytte”, sa han kort och pekade mot stigen som ledde till skjutbanan. Maddie stönade. Tanken på att sikta på en måltavla och spänna en båge med tjugofem kilos dragvikt var inte så tilltalande. Men hon ryckte på axlarna. Hon hade inte räknat med att Will skulle göra livet lättare för henne bara för att hon inte mådde bra.

Hon sköt fruktansvärt illa. Hennes händer darrade när hon försökte lägga pilen på strängen, och det var nästan omöjligt att fokusera blicken och sikta. Hon släppte pilarna för tidigt och försökte träffa mitt i prick utan att riktigt orka använda någon av teknikerna hon hade lärt sig.

Pilarna slog emot måltavlans kant och for iväg upp i träden. Efter femtio pilar hade hon inte lyckats träffa mitt i prick en enda gång. Pilarna stack anklagande ut ur måltavlans kanter. Det var bara tre som hade träffat innanför cirkeln som markerade måltavlans centrum. Will fnös föraktfullt.

”Det verkar som om du behöver en enklare syssla”, sa han. ”Följ med.”

Han gick före henne runt stugan till den lilla gläntan på framsidan. Där fanns en stor vedtrave och en yxa.

”De här vedkubbarna är för breda för vår kamin”, förklarade han. ”Klyv dem och gör mindre stycken av dem.”

Hon gick in och stuvade undan bågen och kogret, som nu saknade ett halvdussin pilar hon inte hade lyckats hitta. Hon visste att hon skulle få ägna flera kvällar åt att göra nya. Sedan återvände hon till gläntan. Will satt på en tygstol på verandan och gick igenom rapporter som Gilan hade skickat. När hon kom fram till honom stannade hon till. Hon lade märke till att Will inte hade lädermappen med sig.

”Hur visste du egentligen att jag var borta i går kväll?” frågade hon.

Han tittade upp från rapporten.

”Om du försöker smyga iväg gör du bäst i att lämna kvar manteln”, sa han kärvt.

Hon formade ett tyst O med munnen och mindes hur hon hade tagit manteln från kroken innan hon lämnat stugan. Det var något hon numera gjorde rent reflexmässigt när hon gick.

”Det var dumt och olydigt av dig att smyga iväg på det där viset”, fortsatte Will. ”Att du tog med dig manteln var dock enbart korkat. Jag vet inte vilket som gjorde mig mest besviken.”

Hon tittade skamset ned. Hon avskydde när han var sådan här — kylig och oförstående. Under perioden hon tillbringat här hade han långsamt blivit varmare, och han kunde numera vara ganska uppmuntrande när hon kämpade för att lära sig de olika spejarfärdigheterna. Men nu verkade det som om de var tillbaka på ruta ett — och alltihop på grund av en enda idiotisk händelse.

Det var uppenbarligen allt som krävdes för att fördärva hans förtroende för henne.

”De där vedträna kommer inte att klyva sig själva”, sa Will och återgick till sin rapport.

Hon traskade fram till vedstapeln och började dela veden. Varje gång yxan träffade kändes det som om hon slog sig själv i huvudet. Men hon fortsatte ihärdigt och gjorde sitt bästa för att undertrycka illamåendet som hela tiden hotade att överväldiga henne. Varje hugg fick det att vibrera i kroppen och hon stönade lågt. Will iakttog henne med rynkad panna. En gång nickade han när han såg hur hon fortsatte trots plågorna. Hon hade kastat undan manteln och tunikan, och linneskjortan var mörk av svett.

Efter fyrtio minuter ropade han åt henne att sluta. Hon sänkte yxan och sjönk tacksamt ned på stubben hon hade kluvit veden mot.

”Jaha”, sa Will skarpt. ”Nu kan du snabbt springa hinderbanan en gång innan du tar rast. Efter att du har tvättat, alltså.”

Hon såg på honom med fasa i blicken. Will hade byggt hinderbanan för konditionsträning. Den innehöll bland annat höga palissader som man var tvungen att klättra på och smala stockar över gropar med lera och ännu värre saker. På ett ställe fick man svinga sig över en bäck med ett rep och på ett annat krypa under ett nät trettio centimeter ovanför marken. Alltihop gick på tid och hon visste att det i dag inte skulle gå ”snabbt”. Om hon inte lyckades inom en viss tid skulle hon få börja om från början.

Blotta tanken gjorde henne illamående. Att sedan faktiskt springa hinderbanan var ännu värre. Hon ramlade från stocken rakt ned i leran och fick krypa ut ur den stinkande, klibbiga sörjan som fastnat på hennes kläder. När hon skulle svinga sig över floden ramlade hon ned i det midjehöga vattnet. Sanden i timglaset hade för länge sedan runnit ut när hon var klar, så Will gjorde utan ett ord tecken åt henne att börja om. Hon såg inte hur han lade timglaset på sidan så att inga sandkorn skulle rinna från det övre glaset till det nedre.

Hon fumlade sig igenom banan igen och stapplade till sist fram till honom. Hon kröp de sista tio metrarna på händer och knän efter att ha snubblat. Hon såg till sin lättnad att några sandkorn återstod i timglasets övre del och lade sig raklång på marken.

”Upp och hoppa”, sa Will. Hon gnydde och släpade sig upp.

”Varför gör du så här mot mig?” frågade hon ynkligt.

Han såg på henne i några sekunder. ”Jag har inte gjort något, Maddie. Det är vinet. Kom ihåg det.”

Hon reste sig utmattat upp, satte händerna i sidorna och tittade ned. ”Jag ska aldrig dricka vin igen”, sa hon.

Han fortsatte att iaktta henne. ”Förhoppningsvis inte.” Sedan vände han sig mot stugan och gjorde tecken åt henne att följa med. Hon traskade efter med bultande huvud och kände än en gång hur det vände sig i magen. Den hemska smaken hade kommit tillbaka i munnen.

När de klev in i stugan blev hon medveten om en välbekant lukt. Välbekant — och på något sätt märkligt tilltalande. Det var den mustiga doften av nybryggt kaffe. Will hade gått in i stugan och gjort i ordning det medan hon sprungit hinderbanan. Nu hjälpte han henne att sätta sig ned innan han hällde upp en mugg som han ställde ned framför henne.

”Jag dricker inte kaffe”, sa hon automatiskt. Men när hon andades in ångorna undrade hon om hon inte misstog sig. Will hällde i lite mjölk samt några skedar mörk honung och rörde om.

”Drick”, sa han och hon undrade kort om det på något sätt ingick i bestraffningen. Sedan tog hon en klunk av den varma, söta drycken och kände hur den fyllde henne med kraft. Huvudvärken tycktes lägga sig och mattheten försvann. Hon tog en ny, större klunk och suckade belåtet.

”Jag kanske kan vänja mig vid det här”, sa hon.

Will höjde ett ögonbryn. ”Än finns det hopp”, sa han.