Den nya lärlingen

Kapitel trettiofem

Nej”, sa värdshusvärden som svar på Wills fråga. ”Vi har ingen berättare här i byn.”

”Tråkigt att höra”, sa Will och smuttade på sitt kaffe. ”Min dotter förtjänar lite underhållning. Det är inte lätt för henne att jämt och ständigt vara på resande fot och aldrig ha några nära vänner.”

Värdshusvärden nickade medlidsamt. ”Det förstår jag. Vet du vad, det var faktiskt en berättare här för några veckor sedan. Ni skulle ha varit här då. Barnen älskade honom.”

Will tittade upp och försökte verka artigt intresserad, men inte mer.

”Jag hörde något om en kringresande berättare när vi var i Danverfors nyligen”, sa Will. Han strök sig på hakan och låtsades fundera. ”Vad var det han kallade sig, nu igen?”

”Sagofarbrorn, tror jag”, sa Jerome. Will ville slå sig själv i huvudet när han insåg att Sagofarbrorn faktiskt var ett namn.

”Just det”, sa han. ”Sagofarbrorn. Precis.”

”Det var en ganska färgstark figur. Han gick klädd i en klarblå mantel och röda skor.” Värdshusvärden rynkade pannan vid minnet. ”Han kändes egentligen lite mysko. Men jag antar att det hör till jobbet.”

”Mysko?” Nu var Will riktigt intresserad, men han försökte låta så lugn som möjligt. ”Hur menar du då?”

Jerome viftade lite med handen. ”Jag menar… inte på något negativt sätt. Han var liksom bara väldigt… teatralisk, kanske man kan säga. Han hade bjällror på armar och ben, så man hörde alltid när han kom. Och han berättade visst sina historier med kolossal inlevelse.”

”Men du lyssnade inte själv?”

Jerome skakade på huvudet. ”Han roade barnen. Jag gav min brorson en peng att ge honom. De satt borta vid dammen på allmänningen. Det var där han berättade sina historier för dem.” Värdshusvärden log. ”Jag tror att det var spökhistorier. Barnen såg ofta ganska skärrade ut efter att de hade lyssnat på honom.”

”Barn gillar att bli skrämda ibland”, sa Will. ”Minns du när han var här?”

Jerome blickade upp mot taket medan han funderade.

”Det måste ha varit två eller tre veckor sedan. Bara några dagar innan Spokers pojke försvann.”

Will rynkade pannan och såg lite bekymrad ut. ”Försvann? Händer det ofta att barn försvinner här?”

Jerome skakade på huvudet åt vad han tolkade som en förälders överdrivna oro. ”Nej, nej! Det har aldrig hänt förut såvitt jag vet. Själv tror jag att Maurice rymde. Jag tycker att han fick alldeles för mycket stryk av sin pappa.”

Will drack upp kaffet, ställde ned muggen på bardisken och nickade god natt till värdshusvärden.

”Dags att krypa till kojs”, sa han. ”Det blir en lång dag i morgon. Jag tänker besöka bondgårdarna i trakten och se om det finns något jobb för mig.”

”Det fanns alltså inget här i byn?” frågade Jerome. Will skakade nedslaget på huvudet. Värdshusvärden log uppmuntrande. ”Det förvånar mig tyvärr inte. Det har varit kärva tider och folk har inte så gott om pengar.”

”Jag förstår, det har sannerligen inte jag heller”, sa Will. Han tvekade lite. ”Jag undrade för övrigt om jag kunde be dig om en tjänst”, sa han försiktigt.

Jeromes ögon smalnade. När någon bad honom om en tjänst betydde det oftast att de ville låna pengar.

”Det kan hända att jag blir borta en natt eller två. Jag undrar om Maddie kan få bo i ett av dina rum under tiden. Det skulle kännas tryggast för mig. Det har ju försvunnit barn här i byn och jag gillar inte att hon sover ensam i stallet.”

”Det var bara en enda pojke”, sa Jerome som om han ville försvara sin by. Han mjuknade lite när han såg Wills oroliga ansikte. Det var nog tufft för en ensamstående förälder att leva ett så kringflackande liv med sitt barn. Och det fanns faktiskt flera lediga rum på värdshuset.

”Men visst”, sa han. ”Hon kan få sova på vinden till samma pris som ni betalar för platsen i stallet.”

Will drog en lättnadens suck. ”Tack för det. Då slipper jag oroa ihjäl mig medan jag är borta.”

Han bestämde sig för att ge Jerome lite vilt som gåva. Värdshusvärden var en generös man och Will gillade honom.

”Hur länge tänker du vara borta?” frågade Maddie när Will berättade om sina planer.

”På sin höjd ett par dagar. Jag tänker rida till Boylby och se om den där Sagofarbrorn har varit där också.”

Han hade berättat vad han hade fått veta om den kringresande historieberättaren.

”Vi vet att han var i Danverfors innan han kom hit”, sa Will fundersamt. ”Vi borde ha tagit reda på exakt när han var i Danverfors. Jerome sa att han var här kort innan pojken från byn försvann.”

”Och Jerome sa att Maurice Spokers föräldrar misshandlade honom”, sa Maddie tankfullt. ”Precis som Carrie Clovers far.”

Wills ögon smalnade. ”Ja. Visst börjar man se ett mönster?”

Maddie nickade. ”Vad vill du att jag gör under tiden?”

”Pratar med barnen. Ta reda på mer om den där mystiske figuren med blå mantel och röda skor. Jerome verkade tro att de älskade honom.”

”Det intrycket fick verkligen inte jag”, sa Maddie.

”Se vad du kan lirka fram. Men var försiktig. Var inte för envis om de är motvilliga.” Han kom att tänka på en annan sak. ”Försök att vara hjälpsam medan du bor i vindsrummet också. Bädda sängen och fråga om du kan hjälpa till i köket.”

”Matlagning är inte min starka sida”, påpekade Maddie.

”Du kanske är bättre på att diska”, sa Will.

Maddie ryggade tillbaka i låtsad panik. ”Jag vet inte om jag har fått tillräcklig träning i det!”

Will höjde ett ögonbryn. Hon hade sett honom göra så förut och önskade att hon själv klarade det. Hon bestämde sig tyst för att öva.

”Det lär du dig snabbt”, sa han. ”Det är inte direkt alkemi.”

Maddie behövde inte ställa några fler frågor om den besynnerlige blåklädde Sagofarbrorn. Hon träffade de andra ungdomarna dagen därpå vid avtalad tid och de satte sig ned i gräset så att hon kunde lära dem att göra slungor. Hon hade tagit med sig en liten kniv som hon lånade ut när de behövde kapa läderremmar och skära till slungskålarna. De var ensamma på allmänningen med undantag för en annan person — en dräng, att döma av hans lappade arbetskläder och oformliga gamla hatt. Han stod lutad mot ett staket och betraktade dem. Vid hans fötter låg ett litet bylte inlindat i spräckligt tyg.

När gruppen satt i halvcirkeln och de flesta var upptagna med att skära och knyta såg David på Maddie. Han reste sig upp och gjorde en liten rörelse med huvudet som om han ville att hon följde med. De gick en bit bort från de andra och hon såg intresserat på honom.

”Ville du säga något?” frågade hon.

Han såg sig omkring och det märktes att han var nervös. Mer än nervös. Han var rädd.

”Sagofarbrorn”, mumlade han till sist. ”Ställ inga fler frågor om honom. Och framför allt… säg inget till din pappa.” Han gjorde en paus. ”Du har väl inte sagt något om honom?”

Hon skakade på huvudet. ”Nej, nej. Men varför inte?”

”Han berättade saker för oss. Och han sa att vi inte får avslöja dem för vuxna, för då kommer det att hända något hemskt.”

Maddie spärrade upp ögonen. ”Vad berättade han?” frågade hon med darrande röst. Davids oro var smittsam.

Han skruvade på sig. ”Först berättade han ganska normala historier. Vissa var roliga och andra var läskiga. De var kul att lyssna på och alla gillade dem. Vi hade hört många av dem förut… berättelsen om resen i Aldenpasset, till exempel. Och den om det stora gröna trollet i Tralee.”

Maddie nickade. Det där var välkända folksagor. Detaljerna varierade från berättare till berättare, men det mesta brukade vara sig likt. De var gjorda för att skrämma barn utan att oroa dem alltför mycket.

”Men sedan började han berätta om Rövaren i mörkret”, sa David tyst.

”Rövaren i mörkret?” upprepade Maddie. Blotta namnet fick henne att rysa. Det lät ondskefullt.

David nickade och slickade sig nervöst om läpparna.

”Rövaren är en mystisk vålnad som är klädd helt i svart, med svart mask och mantel. Han kan dyka upp i byar och röva bort barn.”

”Vart för han dem?” frågade hon. Hennes hjärta slog lite fortare än vanligt. Hon lutade sig närmare och sänkte rösten. ”Vad gör han med dem?”

David ryckte på axlarna. ”Ingen vet. Han för bort dem och sedan kommer de aldrig mer tillbaka.” Han såg sig omkring en gång till, och Maddie gjorde detsamma. De andra barnen var helt upptagna med sina slungor.

”Sagofarbrorn sa att vi aldrig får säga något om vi ser honom. Vi måste låtsas som om vi inte har sett något. Och vi får aldrig någonsin berätta för vuxna om Rövaren i mörkret.”

”Vad händer då?” frågade Maddie. Orden kom fram som en viskning.

”Om vi säger något får Rövaren reda på det direkt. Då kommer han och letar efter den som har skvallrat. Den personen kommer att föras bort och får aldrig träffa sin familj igen.”

De var tysta en lång stund. Båda två hade vidöppna ögon. Davids skräck var smittsam, och Maddie önskade att hon var i Redmont, i den mysiga lilla stugan bland träden. Hon hörde ett litet ljud och såg sig nervöst över axeln. Drängen hon hade lagt märke till tidigare hade lämnat platsen vid staketet och kommit lite närmare. Han satt i gräset och skar upp tjocka skivor av en ost han tagit upp ur sitt bylte. När han fick syn på henne nickade han och log vänligt. Hon undrade om mannen hade hört vad de diskuterat. Förmodligen var han för långt borta, men hon bestämde sig ändå för att prata så lågt hon kunde.

”Tror du att det var han som hämtade Maurice Spoker?” frågade hon.

David ryggade tillbaka. Han tycktes ha glömt drängen i närheten och höjde rösten. ”Hur visste du vad som hände med Maurice?”

Maddie insåg att hon hade begått ett misstag som nämnt Maurice Spoker. Hon tecknade åt David att sänka rösten och blickade menande mot drängen en bit bort. ”Min pappa hörde något om honom på värdshuset. Han berättade det för mig. Han sa att en pojke som hette Maurice Spoker försvann från den här byn och att jag inte får vara ute ensam på kvällen. Tror du att det var Rövaren som tog honom?”

David tvekade. Han verkade godta hennes förklaring.

”Vad skulle annars ha hänt?” frågade han långsamt.