Den nya lärlingen

Kapitel trettioåtta

Det hade redan mörknat när Will ställde Tug i den lilla gläntan utanför Esseldon och tog på sig sina enkla arbetskläder.

Han skyndade sig tillbaka till byn längs vägen. Till skillnad från Maddie oroade han sig inte över de mörka skuggorna under träden. Men han var inte dum, och han visste att mörka krafter var verksamma i den här delen av världen. Därför höll han handen nära sin långa kniv där han gick. Bågen var osträngad och invirad i en bit segelduk tillsammans med kogret.

Det var tänt i värdshuset och han hörde ett brus av röster från det fullsatta skänkrummet. Det var helg och byborna slappnade av efter sex dagars hårt arbete.

Will stuvade ned bågen och kogret i botten av handkärran. Lyktorna i stallet var släckta och det var mörkt. Maddie hade sovit i värdshuset under natten, så det var logiskt att hon var där nu också.

Han traskade bort till huvudbyggnaden, sköt upp dörren och möttes av en kakofoni av röster och doften av mat, vedrök och utspillt öl. Några människor tittade upp, men tappade snabbt intresset när de kände igen mannen som hade besökt byn några dagar tidigare på jakt efter arbete. Vid det här laget kände de alla till hans ganska vardagliga berättelse. Jerome stod bakom disken och höll på att överlämna två fyllda sejdlar till en gäst. När han fick syn på Will log han och vinkade honom till sig. Han fyllde en ny skummande sejdel när Will banade sig fram mellan borden och stolarna i det överfulla, bullriga rummet.

Jerome ställde ned sejdeln på disken framför Will.

”Välkommen tillbaka!” sa han muntert. ”Hur gick det?”

Will grimaserade. ”Inget vidare. Jag frågade på många gårdar, men det fanns ingen som kunde erbjuda mig lite hederligt arbete.”

”Ohederligt, då?” sa Jerome och flinade.

Will skakade på huvudet och log lite. Han tog en stor klunk öl innan han svarade. Som han hade berättat för Maddie så brukade han inte dricka öl, men det skulle vara otypiskt för en lantarbetare att tacka nej till drycken.

”Inte det heller”, sa han. ”Det är hårda tider just nu.”

”Det är fel årstid”, sa Jerome och nickade. ”Vet du vad — du gick miste om det spännande som hände här i byn.”

Will lade huvudet på sned och såg nyfiken ut. ”Spännande? Vad hände?”

”En död man hittades på gatan en liten bit härifrån.”

”Vem var det?” frågade Will.

Jerome ryckte på axlarna. ”Ingen vet. Ingen hade ens sett honom innan Neville Malton hittade honom i går morse. Han låg utfläkt mitt på gatan med ett gapande sår i pannan.”

Den detaljen väckte Wills intresse. Det fanns flera vapen som kunde orsaka sådana skador, men det han omedelbart kom att tänka på var en slunga. Han såg sig omkring i rummet efter Maddie innan han vände sig tillbaka mot Jerome.

”Hur såg han ut?” frågade han.

”Stor typ. Mörk. Förmodligen utlänning. Han hade en sådan där lång slokmustasch som utlänningar brukar ha. Och så var han helt svartklädd. Jag slår vad om att han inte hade rent mjöl i påsen och att det var därför någon gjorde slut på honom.”

I det ögonblicket öppnades dörren till köket och Maddie kom ut med fyra rykande tallrikar med grillat kött och grönsaker. Hon banade sig fram genom trängseln till ett bord. De fyra männen som satt där hurrade när hon ställde ned tallrikarna och skojade om att hon hade räddat dem från att svälta ihjäl.

De var muntra och vänliga och menade inget illa. Maddie log lite mot dem. Will tyckte att hon verkade bekymrad över något. Lättnaden i hennes ansikte när hon tittade upp och fick syn på sin läromästare vid bardisken gick inte att ta miste på.

”Du har en enastående dotter”, sa Jerome när han såg blickarna mellan dem. ”Hon arbetar hårt och har utmärkt hand med gästerna. Du behöver inte betala mig för hennes rum. Det är jag som ska betala henne. Faktum är att ni kan använda rummet i natt igen om ni vill.”

”Tack”, sa Will. ”Det gör vi gärna.”

Maddie såg menande på honom och gjorde en liten rörelse med huvudet mot dörren som ledde ut på stallbacken. Will förstod vad hon menade.

Han drack upp ölet och ställde ned sejdeln. ”Jag ska gå och prata lite med henne”, sa han och följde med Maddie ut genom dörren.

”Säg åt henne att hon behöver vila nu”, ropade Jerome efter honom. ”Hon har slitit hårt hela kvällen. Hon är den bästa servitrisen jag någonsin har haft!” Han tyckte verkligen att det var beklagligt att inte Maddie och hennes far skulle stanna i byn.

Will log lite för sig själv när han följde efter Maddie ut i den kyliga luften. Prinsessan Maddie, den överlägsna, snobbiga unga damen från kungliga slottet, hade visat sig vara en perfekt tjänsteflicka.

Alltid ett alternativ om Evanlyn och Horace inte vill ge henne sina privilegier tillbaka, tänkte han och skrattade till. Han stannade och kände sig lite förvånad. Han insåg att det var andra gången på ganska kort tid som han hade skrattat högt. Han ruskade på huvudet och gick snabbt fram till platsen där hans lärling väntade på honom.

Han stannade några steg från henne. Hon var blek i ansiktet och hennes läppar darrade. När hon såg på honom fick hon tårar i ögonen.

”Farbror Will, jag har dödat någon”, sa hon.

Det ryckte i hennes axlar och sedan började hon snyfta okontrollerat. Han lade armarna om henne och mumlade lugnande till henne. Att hon hade sagt ”farbror Will” avslöjade allt om hur hon kände sig. Han insåg att hon fortfarande var ett barn, trots sitt självförtroende och sitt övermod. Och hon hade blivit tvungen att göra det mest fruktansvärda man kunde göra — att ta en annan människas liv. Han tvivlade inte det minsta på att hon hade gjort det som varit nödvändigt. Han förstod också att det måste vara den mystiske svartklädde mannen som hittats på gatan hon pratade om.

”Lugn, lugn”, sa han mjukt. ”Ta det bara lugnt. Nu är jag här igen och allt kommer att ordna sig. Kan du berätta vad som hände?”

Maddie redogjorde mellan djupa snyftningar för hur hon hade vaknat och märkt att någon tagit sig in i hennes rum. Mannen hade hotat henne och efteråt hade hennes skräck övergått till vrede.

”Följde du efter honom?” frågade Will när hon berättade hur hon hade tagit sig nedför trappan med slungan i handen. Hon strök bort en tår och nickade.

”Ja. Det kändes rätt.”

Han hade släppt greppet om henne när han ställt frågan, men drog henne till sig igen.

”Du är otroligt modig”, sa han och förundrades över hennes tapperhet.

Hon fortsatte med sin berättelse och beskrev hur stenen hon hade trampat på räddat livet på henne när quattron flugit förbi. Sedan berättade hon hur hon sett mannen förbereda ett nytt anfall och att hon hade reagerat genom att skicka iväg ett slungskott bara en bråkdels sekund innan mannen kastat sitt vapen.

”Vänta lite nu”, sa Will. ”Han kastade alltså en quattro mot dig. Han skulle precis kasta en till när du skickade iväg ditt blyskott.”

Tårarna rann utför hennes kinder. ”Jag tänkte inte på vad som skulle hända. Jag bara sköt. Sedan kastade jag mig till marken.”

Will nickade förstående. ”Det är klart att du inte tänkte. Du gjorde det du har lärt dig att göra. Du reagerade på en fara. Det som hände var inte ditt fel, min vän.”

”Men han…”

”Han arbetade uppenbarligen åt den där avskyvärde Rövaren. Han försökte döda dig när du kom ut genom dörren, och han var på väg att göra ett nytt försök när du reagerade. Sa du att han hade två sådana vapen till i sin väska?”

Hon nickade utan att säga ett ord. Will viftade avfärdande med handen.

”Du agerade i självförsvar och bär ingen skuld för det inträffade. Mannen skulle utan tvekan ha gjort fler försök att döda dig med sina återstående vapen.”

”Jag antar det.” Hon hade försökt trösta sig med den saken om och om igen sedan händelsen. Det var en stor lättnad att höra någon annan säga det — i synnerhet Will.

”Torka tårarna nu. Jag vet att det känns hemskt, men det du gjorde var nödvändigt. Om du inte hade reagerat som du gjorde skulle du ha varit död nu. Det förstår du, va?”

Hon nickade och strök handen över ansiktet för att torka sina tårar.

”Jag bara längtade efter att få berätta det här för dig. Jag har inte haft någon annan att prata med. Det kändes så… så förfärligt”, sa hon med liten röst.

Will nickade. ”Jag borde inte ha lämnat dig. Om det är någon som bär skulden för detta så är det jag. Nu vill jag att du glömmer det här och inte tänker mer på det.”

”Ja. Det är bara det att…”

”Nej, nej. Inget mer. Bara glöm det.”

”Men… han hade ett dokument i väskan. Jag tror att det kan vara viktigt.”

Will tittade blixtsnabbt upp. ”Dokument? Vad då för dokument?”

”Jag vet inte riktigt. Det skulle kunna vara någon sorts karta. Jag har den i mitt rum.”

Han tog hennes hand och ledde henne mot värdshuset. ”Låt oss ta en titt på det.”

”Men… jag måste jobba”, protesterade hon.

Han skakade på huvudet. ”Låt Jerome och hans hustru ordna det. Han sa att du behöver vila lite. Det tycker jag också.”

”Fick du reda på något i Boylby?” frågade hon när de var på väg upp till rummet.

”Ja. Sagofarbrorn har förstås varit där — bara några dagar innan Peter Williscroft försvann.” Will funderade. ”Även den pojken blev misshandlad hemma. Precis som de andra.”

”Av sin far?”

Han skakade på huvudet. ”En äldre bror. Han brukade visst jäklas med honom hela tiden. Det var ingen som blev särskilt förvånad när Peter försvann.”

När de kom upp till dörren sköt Will upp den, klev åt sidan och lät Maddie gå före in i det lilla rummet.

”Nu ska vi se vad det är för dokument du har hittat.”