Kapitel tolv

Så snart hästarna stod i stallet tog Will med sig Madelyn och visade det lilla rummet hon skulle bo i. Han mindes sin egen första dag som lärling och hade ställt in en vas med vildblommor i klara färger, precis som Halt hade gjort för så många år sedan. Det skulle förstås behövas mer än bara några blommor för att hjälpa Maddie komma över chocken och sina sårade känslor.

Hon gick in i rummet och stängde dörren bakom sig. När Will varit lärling hade det bara funnits ett draperi, men han förstod att Madelyn behövde större avskildhet när hon bodde hos honom och hade därför bett snickarna i Redmont att sätta in en dörr innan hon kom.

Han blickade mot den stängda dörren och undrade om han skulle be henne komma ut. Men han misstänkte att hon hade fått nog med överraskningar för i dag och kunde behöva några timmar för att tänka igenom allt.

Han lagade mat — en välsmakande gryta med kyckling och potatis. När det skymde tände han lyktor i storstugan och gjorde upp eld i den öppna spisen.

Det varma, gula skenet från lyktorna och de flackande lågorna spred ett muntert sken i rummet. När Will ansåg att hon haft tillräckligt med tid för att fundera knackade han försiktigt på hennes dörr.

”Maddie”, sa han. ”Middag.”

Maddies hunger fick tävla med hennes stolthet. Efter några minuter vann hungern och dörren öppnades. Hon kom ut med så stor värdighet hon kunde och satte sig ned vid bordet medan Will serverade mat.

Hon åt hungrigt och förvånades över hur utsökt maten smakade. Hon hade ingen aning om att Will lagade så här god mat. Men stämningen mellan dem var fortfarande ansträngd, och de pratade bara om det allra nödvändigaste — som att be om bröd eller salt. När Maddie var färdig reste hon sig från bordet.

”Jag går in på mitt rum”, sa hon. Hon hade funderat på att be om lov, men trotsigt slagit undan tanken.

Will mötte hennes blick och såg att hon fortfarande var arg. Hon behöver lite tid, tänkte han.

”Bra idé”, sa han och nickade. ”Det är en viktig dag i morgon.”


Maddie låg klarvaken i flera timmar på den lilla sängen och lyssnade på nattljuden från skogen. Hon fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det här var inte alls vad hon hade hoppats på. Will, farbrorn hon hade älskat så i alla år, verkade bister och avmätt. Det var som om han inte riktigt tyckte om henne.

Men varför? undrade hon. Vad hade hon gjort för fel?

Madelyn insåg det inte själv, men hennes arroganta, dryga sätt bottnade i mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende.

Hennes föräldrar var välkända i hela landet. Horace, hennes far, var Araluens skickligaste riddare. Han var fruktad av sina fiender och högt respekterad av sina vänner. Han var en imponerande figur — en riktig hjälte.

Detsamma gällde hennes mor. Hon var förstås prinsessa, och just nu styrde hon kungariket i sin fars namn. Men även hon hade gjort sig förtjänt av sina undersåtars gillande och respekt. Hennes liv hade varit fullt av äventyr och stordåd.

Men vad hade Maddie gjort? Vad kunde hon hoppas på att uppnå? Ju mer hon jämförde sig med sina berömda föräldrar, desto mer obetydlig kände hon sig.

Tårarna ville återigen tränga fram, men hon kämpade ursinnigt emot med knutna nävar.

Jag ska inte gråta, tänkte hon argt. Med den tanken sjönk hon till sist ned i en orolig sömn.

Hon vaknade av att Will tyst slamrade med grytor och kastruller i köket. För ett kort ögonblick hade hon ingen aning om var hon befann sig. Hon såg sig omkring i det lilla rummet och försökte förstå. Nu lade hon för första gången märke till den klara blombuketten i fönstret och den prydligt hopvikta handduken vid sängens fot. Ett plagg av någon sorts handdukstyg hängde från en krok på dörrens insida — Maddie gissade att det var en morgonrock.

Hon klev upp och öppnade dörren. Will var fullt sysselsatt i den lilla köksvrån, men vände sig om när han hörde henne.

”Sovit gott?” frågade han. Hon nickade. Hon såg sig omkring i den lilla stugan och verkade lägga märke till alla detaljer för första gången. Kvällen innan hade hon varit för chockad och förvirrad för att bry sig om dem. Nu konstaterade hon att stugan bara bestod av det stora rummet med köket samt de två sovrummen. Will lade märke till hennes frågande ansikte.

”Tvättstugan ligger bakom huset”, förklarade han. ”Vi äter frukost om tio minuter.”

Hon nickade på nytt och verkade osäker på hur hon skulle svara. Will verkade inte riktigt lika bister som kvällen innan, så hon bestämde sig för att reagera neutralt. Hon gick tillbaka in i sitt rum, tog handduken och morgonrocken och gick ut genom dörren.

Wills vallhund låg utsträckt på verandan i morgonsolens strålar. Den daskade lite med svansen till hälsning och Maddie böjde sig ned och kliade den bakom öronen.

”Hej, vännen”, sa hon. ”Vad heter du?”

Sobel svarade naturligtvis inte. Men hon sträckte på halsen och slöt belåtet ögonen när Maddie smekte hennes haka och den tjocka pälsen under halsen. Maddie klappade djuret en sista gång och reste sig upp. Hon såg sig omkring över den lilla gläntan. Stugan låg verkligen på en vacker plats. Solen hade precis stigit upp ovanför trädtopparna och den tidiga morgonluften kändes frisk och klar.

Hon tvättade sig under den provisoriska duschen i badrummet och huttrade i det kalla vattnet. Sedan torkade hon sig snabbt, tog på sig morgonrocken och gick tillbaka in i stugan. Inne i sitt rum tvekade hon och undrade vad hon skulle ta på sig. Hon hade slängt sina kläder på golvet kvällen innan, men Rose-Jean hade ju inte kunnat ta dem och lägga fram nya kläder för dagen. Faktum var att alla hennes kläder var i väskorna i stallet.

Hon bestämde sig till sist för att ta på sig samma kläder som hon haft dagen innan. När hon klätt på sig gick hon tillbaka in i storstugan.

Will tittade upp och nickade välkomnande. Han ställde ned en tallrik på bordet.

”Jag visste inte hur du ville ha dina ägg”, sa han. ”Jag gjorde äggröra.”

Hon rynkade på näsan. ”Jag tycker inte om ägg.”

Will tog ett djupt andetag. ”Tycker inte om ägg”, upprepade han. Hon skakade på huvudet. ”Vad anser du om bacon, då?” Han sneglade mot spisen, där ett annat kärl sprakade livligt på plattan ovanför kolbädden.

Hon skakade återigen på huvudet — en kinkig liten rörelse, tänkte Will, men han behärskade sig.

”Vi har en speciell lufttorkad skinka som en av slaktarna i slottet gör”, förklarade Maddie. ”Den är så fin och lätt. Den nästan smälter på tungan! Men bacon?” Hon grimaserade dramatiskt. ”Fy!”

”Här finns ingen lufttorkad skinka”, förklarade Will. ”Men vi kan gå och handla i Wensley i eftermiddag. Där kan vi köpa lite lärktungor.” Hon struntade i hans syrlighet och skakade på huvudet.

”Jag gillar frukt”, sa hon.

Will drog en liten suck av lättnad. ”Frukt är bra”, sa han. Han tog upp ett stort, blankt äpple ur en skål på köksbordet och lade det på en tallrik framför henne. Maddie såg tveksam ut.

”Ett äpple är väl en frukt?” sa Will.

Hon viftade lite med handen. ”Jo… mina tjänare brukar skala och dela det åt mig”, förklarade hon.

En lång tystnad följde. De såg på varandra. Maddie kände på sig att hon återigen irriterade honom. Plötsligt rörde sig Will, lyfte äpplet från tallriken och lade det på den grova bordsskivan.

Det väste av stål mot läder när han drog sin långa kniv ur skidan. Sedan högg han ned den med ett ljudligt smäckande och delade äpplet i två halvor som guppade lite på bordet.

”Var så god”, sa han. ”Det är delat.”


De åt frukost under plågsam tystnad. Will hade mjuknat en aning och tagit fram en limpa nybakat bröd, smör och hallonsylt. Det var hans favoritsylt och han hade fått den i present av Jenny. Han undrade surt varför han delade med sig till Maddie.

Hon åt den med god aptit och insåg hur hungrig hon hade varit. Will åt själv baconen och äggröran han gjort i ordning. När Maddie var färdig med brödet och sylten vände han sig om och sträckte sig efter den rykande kaffekitteln på plattan. Lite kaffe skulle få alltihop att kännas bättre, tänkte han. Det var omöjligt att tjura när man hade en mugg varmt, sötat kaffe framför sig.

”Kaffe?” frågade han och började hälla lite av den väldoftande vätskan i hennes mugg.

”Jag dricker inte kaffe”, sa hon.

Will höjde förvånat på ögonbrynen. ”Varför inte?” frågade han. ”Det finns väl ingen som inte dricker kaffe?”

”Jo, jag. Jag tycker inte om smaken. Om det finns så vill jag hellre ha mjölk… tack.” Hon lade till det sista ordet efter en kort paus, och Will förstod hur svårt det hade varit att få fram det. Han hade en kruka färsk, sval mjölk som stod under en fuktig trasa. Han tog fram den och skakade lite på huvudet medan han fyllde muggen med den gräddvita vätskan.

”Hur ska jag kunna göra en spejare av dig?” muttrade han.

Hon visste inte vad hon skulle svara och var klok nog att hålla tyst. Mjölken var i alla fall god, tänkte hon.

Efter frukosten tog Will en andra kopp kaffe. Fördelen med att Maddie inte tyckte om kaffe var kanske att han kunde dricka mer själv, tänkte han. Maddie drack upp mjölken och tog upp alla smulor från tallriken.

”Det var jättegott bröd”, sa hon. ”Har du bakat det själv?” Hon visste inte hur långt hans förmåga i köket sträckte sig. Men han skakade på huvudet.

”En bagare från Wensley kommer hit med det varje morgon. I fortsättningen kan du gå och hämta det själv, så slipper han komma. Vi som inte har tjänare får ju faktiskt göra sådant själva.”

Hon anade att han prövade henne, men tänkte inte gå i någon fälla. Hon bara nickade och lät honom fortsätta.

”Dessutom vill jag att du bäddar sängen och städar ditt rum varje morgon innan vi äter frukost.”

Han kastade en menande blick mot hennes rum och de skrynkliga sängkläderna.

”Bädda sängen? Jag brukar inte…”

”Jo”, sa Will. ”Hade du tänkt att din jungfru skulle göra det åt dig?”

Hon sköt ilsket fram hakan. ”Jag förstår inte varför vi måste leva som vanliga bönder”, sa hon. ”Rose-Jean skulle kunna komma hit varje dag och…”

”Rose-Jean är inte här”, sa han.

Hon förstod först inte riktigt. ”Vad menar du?”

”Jag har skickat tillbaka henne till kungliga slottet. Jag ordnade så att hon kunde följa med en postvagn tidigt i morse. Vi kan ju inte låta henne driva omkring vind för våg på landsbygden, eller hur?”

”Men… men hon är min jungfru! Du har inte rätt att…” Hon hejdade sig när hon lade märke till glöden i hans ögon.

”Jag har absolut rätt till det”, sa han. ”Det är bäst att du förstår det här, Maddie. Hon var din jungfru när du var prinsessan. Nu är du spejarlärling. Spejare har inga tjänare. Jag tror att jag har nämnt det.”

Will kände en sorts bister belåtenhet när han mindes ett liknande samtal han hade haft med Halt under sina första dagar som lärling. Halt hade sagt att spejarnas lärlingar ägnade sig åt hushållsarbete.

”Dessutom ska du varje dag efter frukost sopa det här rummet samt städa ut eldstaden och spisen. Varje fredag tar du ut mattan och piskar den.”

Hon blängde på honom med ögon som smala strimmor. Will låtsades först inte bry sig om henne, men höjde sedan frågande på ögonbrynen.

”Var det något du undrade?” frågade han.

”Får jag fråga vem som utförde de här sysslorna innan jag kom hit?” frågade hon med överdrivet lugn.

Will nickade som om han tyckte att det var en bra fråga. ”Det var jag”, sa han. ”Nu förstår jag varför Halt gillade att ha lärlingar. Jag borde själv ha tagit en lärling för länge sedan!”

Hon sa inget, utan reste sig upp och gick tillbaka till sitt rum. Där bäddade hon sängen med en rad häftiga, arga rörelser. När hon var färdig såg hon sig omkring och konstaterade att den enda garderob som fanns var ett litet utrymme bakom ett draperi. Det fanns inte plats för en tiondel av alla kläder hon hade tagit med sig.

”Var ska jag ha mina kläder?” frågade hon argt.

Will stack in huvudet och nickade mot draperiet. ”Där”, sa han.

Hon skakade på huvudet och skrattade ihåligt. ”Det är för litet! Jag får inte plats med kläderna jag har tagit med mig.”

Will viftade lite med handen.

”Oroa dig inte”, sa han. ”Kläderna är i tryggt förvar. De är på väg tillbaka till kungliga slottet med Rose-Jean.”

Загрузка...