Kapitel fyrtioåtta

De tio före detta fångarna satt hopkurade och väntade när Maddie kom upp. Hon plockade upp sin båge från platsen i det höga gräset där hon hade gömt den. Hon skakade på huvudet. Det kändes som om det hade gått flera dagar sedan hon först börjat följa stigen, inte bara några timmar.

”Vi måste bort från kanten”, sa hon. Hon visste att Ruhl kunde ge upp jakten på Will vilken sekund som helst. Så fort han kom tillbaka till lägret skulle han märka att fångarna var borta. Och så länge barnen avtecknade sig mot natthimlen skulle de vara lätta att se nedifrån stranden.

Barnen traskade några meter bort från stupet och ställde sig i en halvcirkel. De såg förväntansfullt på Maddie. Det var sex pojkar och fyra flickor som verkade vara mellan tio och fjorton år gamla. Hon såg en blandning av skräck, förvåning och lättnad i deras ansikten. Hon tog några djupa andetag. Hennes hjärta slog fortfarande snabbt efter mötet med Sagofarbrorn, och hon visste att hennes röst ofta blev gäll när hon var orolig eller spänd. Hon var förståndig nog att inse att det förmodligen inte skulle ha någon lugnande effekt på barnen om hon tilltalade dem med det tonfallet.

”Så där, ja”, sa hon när hon hade lugnat sig tillräckligt. ”Det som hände var att ett gäng slavhandlare tillfångatog er.”

”Det var Rövaren i mörkret som tog oss”, sa en av de yngre flickorna. ”Han är ett spöke.” Kommentaren fick de andra att se sig oroligt omkring och omedvetet röra sig lite närmare varandra.

Maddie skakade på huvudet. ”Han är inget spöke och ni behöver inte längre vara rädda för honom”, sa hon tålmodigt. ”Han är en helt vanlig människa — fast han är väldigt elak, och han är slavhandlare. Han hade tänkt sälja er som slavar.”

”Han sa att han tänkte låsa in oss i en djup, mörk fängelsehåla full av råttor och monster som skulle bita av oss tårna och dricka vårt blod om nätterna”, sa en av de yngre pojkarna. ”Och om vi inte lydde honom skulle han sticka ut ögonen på oss.” De andra mumlade till medhåll. Maddie gjorde en lugnande gest.

”Det sa han bara för att skrämmas”, förklarade hon. Och det fungerade, tänkte hon. Hon mindes hur barnen hade reagerat på Wills namn när hon yppat det tidigare under kvällen. Här gäller det att bekämpa monster med legender, tänkte hon.

”Hur många av er har hört talas om Will Treaty?” frågade hon.

Tio händer sträcktes upp, och hon kunde inte låta bli att le trots allvaret i situationen. Alla hade hört talas om Will.

”Will är min läromästare, och han kommer att hjälpa oss.”

Orden fick dem naturligtvis att se sig omkring. ”Han är inte här nu”, sa Maddie lite irriterat. ”Han håller på att jaga iväg Rövaren och hans kumpaner.”

Det var förstås inte riktigt sant, men den förklaringen fick duga så länge. Ibland kunde man behöva färglägga sanningen lite.

”Och när han griper Rövaren kommer han att döda honom”, fortsatte hon. Det tycktes ha en uppmuntrande effekt. De gillade tanken på att den berömde Will Treaty skulle döda mannen som hade plågat dem så.

”Hur kommer han att döda honom?” frågade pojken som nyss hade talat. Maddie såg på honom. Det var typiskt pojkar att intressera sig för blodiga detaljer. Själv tyckte hon inte att det var läge för sådant.

”Bry dig inte om det. Han kommer säkert på något bra sätt.”

”Jag hoppas att han plågar honom!” sa pojken argt. ”Jag hoppas att han verkligen plågar honom!”

”Det gör han nog”, sa Maddie. ”Vi kan fråga Will om saken när vi träffar honom.” Sedan klappade hon i händerna för att få dem att tänka på något annat än Rövaren och det hårresande öde som väntade honom. ”Dags att röra sig!” sa hon rappt. ”Vi kan inte stanna här — vi måste ta oss till Ambleton så snabbt vi bara kan. Ni som är lite större kan gå till fots, men de mindre kan rida.”

Hon förde fingrarna till munnen och visslade lågt. En gnäggning hördes och sedan kom Tug och Bumper traskande ur mörkret. Maddie och Will hade fört fram djuren tidigare under kvällen eftersom de hade anat att vissa av barnen skulle behöva rida.

Will hade inte tyckt att han själv behövde ta med sig Tug.

”Jag vill att Ruhl ser mig när jag lockar iväg honom. Om jag rider kommer han att ge upp. Och om jag sitter på hästen men inte lyckas skaka av mig honom kommer han att inse att jag luras. Nej, det är bättre att du tar hästarna. De kan hjälpa till att bära barnen.”

Hon såg på fångarna och valde ut de yngsta barnen.

”Ni tre”, sa hon och pekade på en pojke och två flickor som såg ut att vara runt tio år gamla. ”Vill ni rida på Will Treatys berömda häst Tug?”

Tug ruskade lite på manen och tittade gillande på henne. Dig har jag tyckt om från första början!

Maddie hörde honom naturligtvis inte. De tre barnen stirrade storögt på den kraftiga grå hästen och nickade lite.

”Kom då.” Hon lyfte upp den första flickan för att sätta henne i sadeln. Sedan kom hon att tänka på något och hejdade sig. Hon ställde ned flickan, gick fram till Tug och sökte i minnet efter lösenordet Will hade avslöjat för henne när hon först träffat Bumper. Till sist mindes hon.

”Får jag lov?” viskade hon. Hon hoppades att det skulle fungera att yttra frasen å någon annans vägnar.

Tug såg på henne med sina intelligenta ögon och nickade.

Förmodligen skulle han inte kasta av ett litet barn, men hon vågade inte ta några onödiga risker.

Hon lyfte flickan igen och hjälpte henne upp i sadeln. Maddie höll ena handen på hennes arm och såg uppmärksamt på Tug.

”Du tänker inte göra något dumt nu, va?” sa hon. Tug vred lite på huvudet och mötte hennes blick. Hon kunde svära på att han hade höjt ett ögonbryn om han kunnat. Men han kastade inte av flickan. Maddie fylldes av lättnad och tog upp nästa barn, pojken, och lyfte upp även honom på djurets rygg. Tug stod stilla och Maddie insåg att det hade gått bra. Slutligen lyfte hon upp det tredje barnet. Barnens sammanlagda vikt var ganska lätt att bära för den kraftiga lilla hästen. Hon nickade tacksamt till Tug och gick fram till Bumper.

”Vill du rida på den här hästen?” frågade hon ett annat av de mindre barnen.

Flickan nickade. ”Vems berömda häst är det?”

Bumper gnäggade. Det lät som ett litet skratt. Maddie tänkte snabbt.

”Har du hört talas om Will Treatys mycket kände vän Sir Horace? Även känd som riddaren av eklövet?”

Flickan nickade.

”Det här är hans häst.”

Absolut inte! Jag skulle aldrig låta en stor klumpeduns som han rida på mig!

Hon gick lite närmare Bumper. ”Var med på noterna nu”, viskade hon. ”Och förresten — hur vet du att min pappa är en stor klumpeduns?”

Han är riddare. Alla riddare är klumpedunsar. Men för all del, hjälp henne upp.

”Var rädd om henne”, sa Maddie. Hon visste inte riktigt om Bumper behövde höra lösenordet, men hon sa det ändå.

Visst, visst.

Hon lyfte upp den lilla flickan i sadeln och såg sig omkring efter något mer litet barn. Tim Stoker höjde handen för att påkalla hennes uppmärksamhet.

”Fröken Maddie?”

Hon himlade med ögonen. Hon kände sig urgammal när han tilltalade henne så där. ”Du kan kalla mig Maddie, Tim. Vad är det?”

”Rob här är skadad i benet. Sagofarbrorn brände honom med ett glödande spett.”

Han nickade mot en annan pojke i ungefär samma ålder. Rob var kortare än Tim och lite kraftigare. Om han red på Bumper skulle inget mer barn få plats. Men hon ryckte på axlarna. Alla de övriga barnen var äldre och större. Hon nickade mot Rob.

”Du kan sätta dig, Rob. Var rädd om benet.”

Hon hjälpte honom sätta foten i stigbygeln. Nu såg hon att han hade ordentliga bandage runt sitt högra ben. Pojken hävde sig försiktigt upp i sadeln bakom flickan.

Maddie vände sig mot de återstående fem barnen. ”Då sticker vi. Och det är viktigt att vi raskar på nu. Jag vet att vissa av er inte mår bra och att ni inte har fått någon vidare mat på flera dagar — eller till och med veckor. Men ni måste kämpa. Säg till om ni blir för trötta, så får ni rida en liten stund. Låter det bra?”

Alla nickade tyst.

”Då sätter vi i gång. Vi joggar i tio minuter och går i tjugo. Vi ska färdas en ganska lång sträcka och det måste gå så fort som möjligt. Är ni klara? Då sticker vi!”

Hon började jogga med Bumper på sin högra sida och Tug bredvid honom. Barnen tvekade och följde sedan efter. Det toviga, höga gräset prasslade snart av de många fötterna. När de kom fram till landsvägen blev det lite lättare att gå. Maddie visste att de hade behandlats illa och led av näringsbrist. Men de var barn, och barn var oftast i god form. De skulle klara det här. De måste klara det. Hon märkte att någon sprang jämsides med henne. När hon vred lite på huvudet såg hon att det var Tim. Han hade rynkat pannan.

”Maddie”, sa han. Språngmarschen fick det att låta lite ryckigt.

”Vad är det, Tim?”

”Om Will Treaty verkligen jagar Rövaren, varför måste vi då fly härifrån?”

Hon öppnade munnen för att svara, men tvekade sedan och såg sig omkring. Ingen av de andra tycktes ha hört frågan.

”Håll den tanken för dig själv”, sa hon.

Hon såg att han förstod. Han nickade och återvände till sin ursprungliga plats.


Will fortsatte att leka katt och råtta med slavhandlarna under natten. Han visade sig kort och lät dem närma sig innan han försvann på nytt. Att behålla rövarna på kroken utan att Ruhl anade ugglor i mossen krävde en fin balansgång. Men snart hade ett mönster uppstått och Ruhl tycktes inte vilja ge upp jakten.

Will drog sig till minnes vad han visste om Ruhl. Under dagarna efter att Alyss dött hade han intervjuat så många av mannens offer han hade kunnat. Han hade dessutom förhört de gängmedlemmar han tillfångatagit.

De hade målat upp en bild av en grym, hänsynslös och mycket självisk man. Han var intelligent, men hade en svag punkt: han tålde inte att förlora och blev ursinnig om någon satte käppar i hjulet för honom. När Ruhls planer grusades greps han av blint raseri och en fruktansvärd hämndlystnad.

”Jag har själv varit ganska hämndlysten”, muttrade Will.

Vreden påverkade ofta Ruhls omdöme och fick honom att fatta förhastade, dåligt genomtänkta beslut.

Om Will omintetgjorde Ruhls planer på att föra bort barnen skulle slavhandlaren förmodligen släppa allt han hade för händer och förfölja honom utan en tanke på något annat. Det var i alla fall vad Will hade hoppats — och det verkade mycket riktigt också bli så.

Natten fortgick och Will ledde sina förföljare allt längre söderut. Tanken på att Maddie förde barnen åt motsatta hållet så fort deras ben och de två hästarna bar dem fyllde honom med bister tillfredsställelse.

Han kastade en blick mot himlen i öst. Några första ljusstrimmor syntes ovanför horisonten. Här och var började enstaka fåglar att sjunga och förebåda gryningen.

”Dags att försvinna på riktigt”, sa han. När dagsljuset kom skulle det bli svårare att fortsätta som innan eftersom det saknades egentliga gömställen i området. Will visade sig en sista gång och hörde förföljarna ropa till. Sedan sjönk han ned på huk i det höga gräset och fortsatte rakt åt höger. Han tog sig fram två hundra meter och lade sig sedan ned med manteln över sig. När han hörde slavhandlarna rassla någonstans till vänster drog han sin långa kniv och höll den redo. Han hade gömt sig på det här sättet så många gånger att han visste att männen skulle kunna passera på bara några meters avstånd utan att märka honom. De skulle nästan behöva kliva på honom för att märka honom. Han fattade kniven i ett hårdare grepp.

En slavhandlare som råkade trampa på honom skulle råka mycket illa ut.

Han lyssnade medan de traskade genom det höga gräset och de låga buskarna och fortsatte förbi honom. Den närmaste mannen passerade ungefär tjugo meter bort. Will väntade medan ljudet av förföljarna blev allt svagare. Sedan reste han sig upp och skyndade norrut lika tyst som ett spöke.

Загрузка...