Kapitel nitton

Vi behöver hästar med speciella egenskaper”, förklarade Will.

Det hade gått tre dagar sedan de återvänt från vadstället. Soldansare hade klarat sig fint. Tug var helt oberörd — för honom hörde långa ridturer till vardagen. Nu red de bredvid varandra, men Will hade ännu inte berättat vart de var på väg. Maddie visste inte om hon inbillade sig, men hon tyckte att Soldansare hade börjat bete sig mer respektfullt mot Wills lilla grå häst.

”Vad då för egenskaper?” frågade hon.

”Snabbhet, förstås”, sa Will. ”Och det har ju din arridier ingen brist på. Det är mycket möjligt att han kan slå Tug på kortare sträckor.”

Tug ruskade på manen och frustade. Will log och klappade honom på nacken.

”Han är absolut snabbare”, sa Maddie. ”Han sprang ifrån er för några dagar sedan. Det såg du ju själv!”

”Ja, det gjorde jag”, sa Will lugnt. ”Men Tug sprang inte den gången. Han bara lunkade på utan att förbruka sina krafter.”

”Men hur snabbt kan han springa, då?” frågade hon och vände lite på sig för att studera den lilla hästen. Tug såg inte ett dugg mer imponerande ut än han hade gjort förra gången hon tittat.

Till hennes stora förvåning ryckte Will på axlarna. ”Vet inte.”

Hon såg skeptiskt på honom. ”Har du aldrig sett honom springa?”

Will skakade på huvudet. ”Jag har sett honom springa många gånger. Och varje gång sprang han så fort han behövde. Om han sprang så fort han kunde vet jag däremot inte. Men jag betvivlar det.”

Maddie rynkade pannan. Hon förstod inte riktigt det här.

Berätta om Sandstorm.

Will funderade lite och nickade.

”För en del år sedan var vi i Arrida”, började han. ”I öknen.”

Maddie nickade ivrigt. ”Ja. När min mamma gav sig av för att rädda den skandiske överjarlen, va?” Hon hade hört om det där, men varken hennes mor eller hennes far hade berättat några detaljer. Nu anade hon att hon skulle få höra mer om de äventyren och vände intresserat på sig så att hon kunde se Will medan han berättade.

”Precis. Hur som helst, vid ett tillfälle var jag tvungen att låta Tug tävla mot en arridisk hingst som hette Sandstorm. Fantastisk häst — kanske den finaste bedullinerna hade.”

”Bedullinerna?” sa hon osäkert. Hon hade aldrig hört talas om dem.

”Det är ett nomadfolk i Arrida. De är fantastiska ryttare och utmärkta hästuppfödare. En av de yngre männen blev väldigt förtjust i Tug.”

Det hade naturligtvis varit den nuvarande Tugs föregångare som ställt upp i den kapplöpningen, men Will tänkte inte gå in på det där nu. Han ansåg att hästens personlighet hade överförts från en inkarnation till nästa, men visste inte riktigt om han skulle lyckas förklara det ordentligt.

”Jag och Tug tappade bort varandra. Lustigt nog var det på grund av en sandstorm. Den unge bedullinen hittade Tug när han irrade omkring i öknen och blev omedelbart intresserad.”

Maddie kastade en ny blick på den lilla hästen. ”Varför det?” frågade hon odiplomatiskt.

Will såg på henne i några sekunder och skakade på huvudet. När han svarade lät han ganska irriterad.

”Han hade öga för hästar”, sa han kort. ”Han förstod att där fanns mer än vad man kan ana vid första anblicken.”

Jag har ett så vackert inre.

Will gav Tug en ny förströdd klapp på nacken. ”Hur som helst, Sandstorm var den finaste hästen de hade. Det var ledarens häst. Jag lyckades få dem att ställa upp på en tävling. Om jag och Tug slog Sandstorm i en kappridning skulle jag få behålla Tug.”

”Varför behöll de honom inte bara ändå? Varför tävla mot dig?”

”Den unge mannen i fråga hade svårt att rida på Tug. Jag gick med på att lära honom om han vann.”

Hon fnös föraktfullt. ”Han kan inte ha varit någon vidare ryttare”, sa hon. ”Att rida på Tug kan inte vara någon konst.”

Will skulle precis svara, men hejdade sig. Han greps av en plötslig, elak impuls. Maddie var så självsäker och snabb med att förkasta Tug. Snart skulle det vara dags att sticka hål på den ballongen.

”Vi återkommer till den saken”, sa han. ”I vilket fall som helst så stack Sandstorm iväg som en pil. Tug rusade efter, men under de första femtio metrarna drog Sandstorm ifrån honom.”

”Det är klart”, sa Maddie omedelbart.

”Saken var att jag hela tiden visste att Tug skulle orka längre än Sandstorm. Våra spejarhästar är framavlade för uthållighet och jag såg till att det blev ett långdistanslopp. Under tävlingens andra halva började vi knappa in. Vi närmade oss långsamt och till sist red vi sida vid sida. Då var det knappt tre hundra meter kvar till mållinjen.”

Will blickade iväg i fjärran, och i sina tankar kunde han tydligt se den där ökentävlingen på nytt trots att så många år hade förflutit.

”Jag har aldrig sett Tug springa så fort. Men Sandstorm var en fantastisk häst. Han höll vårt tempo. Då och då drog vi ifrån med någon meter. Sedan var det hans tur att komma ikapp och rida förbi.”

Han tystnade och mindes.

Maddies ögon lyste av spänning. ”Vad hände sedan?”

”Snart fick Tug övertaget. Plötsligt ökade han farten drastiskt och lämnade den andra hästen bakom sig. Men Sandstorm tog igen det, och den här gången kunde jag känna hur Tug rörde sig långsammare när den andra hästen närmade sig.”

”Du drev honom för hårt”, sa hon och mindes hur hon hade gjort samma sak med Soldansare tre dagar innan. Sedan rynkade hon pannan. Tug var ju här med dem! Det måste ju betyda att Will hade vunnit kappridningen.

”Det trodde jag också. Men när Sandstorm såg hur Tug verkade vara nära att tröttna gav han allt han hade. Han drog ifrån oss på nytt. Han sprang som vinden.

Men sedan nådde han sin gräns. Tug återhämtade sig, ökade farten och rusade förbi. Jag hade ingen aning om att Tug kunde vara så snabb. Men vad som var ännu mer imponerande var att han hade fått den andra hästen att överanstränga sig genom att lura den. Han hade avsiktligen minskat farten för att Sandstorm skulle ge järnet.”

Will log brett mot sin häst och böjde sig lite fram för att klia den mellan öronen.

”Vi behöver hästar som är både uthålliga och snabba. Du kommer att få se att en spejarhäst kan vara otroligt snabb. Men den kan också traska på i ett lugnt men stadigt tempo i timme efter timme utan att vila.

Det är perfekt för oss. Vi färdas ensamma. Om vi råkar i knipa är det viktigt att våra hästar orkar mer än fiendens hästar — även om de byter häst. Vi har bara en häst, så vi måste kunna lita på den.

Våra hästar måste vara smarta och listiga. Och snabba. De ska kunna springa hela dagen utan uppehåll. Och det kan de. De är framavlade för det. Våra hästuppfödare har förfinat dessa egenskaper under flera generationer.”

”Och vart är vi på väg nu?” frågade hon. Hon anade vad svaret skulle bli, och det Will sa härnäst bekräftade hennes misstankar.

”Vi ska hälsa på unge Bob. Det är vår främste hästuppfödare. Han kommer att ha en spejarhäst klar åt dig.”


Unge Bob var en fascinerande figur. Han var kort och hjulbent. Många års sol, väder och vind hade gett hans hy en brunaktig ton. När han traskade ut ur sin stuga för att möta dem såg Maddie att han var nästan helt flintskallig, med bara enstaka vita hårstrån kvar på båda sidor av huvudet. När han log såg man att munnen i det rynkiga, fårade gamla ansiktet var så gott som helt tandlös. Hon hade ingen aning om hur gammal han kunde vara.

Det enda som var ungt med honom var ögonen. De var blå, klara och klipska. Han såg på Will och höjde handen i en hälsning när de red fram till stugan.

”God dag, spejare Will!”

”God dag, unge Bob”, svarade Will. ”Allt väl, hoppas jag.” Unge Bob nickade några gånger som om han funderade.

”Jodå. Jag ska inte klaga. Inte alls. Visst har jag lite värk och krämpor då och då, och ryggen smärtar till ibland…” Han brast i skratt. Det var ett högt och genomträngande läte, men Maddie tyckte att det passade den lille mannen. Han påminde om en tomte.

”Men nu beklagar jag mig, va?” Unge Bob vek sig dubbel av skratt, men slutade tvärt och vände sin förvånansvärt skarpa blick mot Maddie. Det var som om han mätte henne med blicken.

”Ingen flicka har någonsin blivit spejarlärling förut”, sa han.

Hon nickade. ”Jag vet.”

”Hur trivs du? Tycker du om det?”

Hon tvekade. Det var länge sedan hon ens hade funderat på den frågan. Hon hade varit alldeles för upptagen med att lära sig nya färdigheter och finslipa sin teknik med bågen och slungan för att tänka på om hon gillade det hela eller inte.

”Ja, det gör jag”, svarade hon efter en kort paus. Till sin överraskning insåg hon att hon verkligen menade det.

Unge Bob lade huvudet på sned och tittade närmare på henne. Leendet försvann. Han tycktes utvärdera henne — och godkänna henne.

”Bra, bra”, sa han. ”Du har fått en fantastisk möjlighet. Ta vara på den.”

”Det ska jag”, sa hon. Hon var medveten om att Will iakttog henne. Och det hon sa var sant. Hon tänkte verkligen ta vara på chansen hon hade fått. Än en gång förvånade hon sig själv.

Ett nytt leende lyste upp unge Bobs skrynkliga ansikte.

”Men man kan inte bli spejare utan en spejarhäst. Eller hur, spejare Will?”

”Jag har försökt förklara det för henne”, sa Will och nickade.

”Då är det bäst att jag hämtar en!” Unge Bob vände sig om och skyndade iväg till ett stort stall bakom stugan. Han rörde sig lite snett och skuttande över den dammiga marken.

När Maddie ansåg att mannen inte kunde höra dem, lutade hon sig fram i sadeln och talade lågt till Will. ”Varför kallar ni honom unge Bob? Han är ju uråldrig!”

Will höll upp handen för att tysta henne, men det var för sent. Unge Bob vände sig mot dem och storskrattade.

”För att gamle Bob är min pappa — och han är ännu mer uråldrig!”

Han vände sig om igen och fortsatte röra sig mot stallet på sitt märkliga, hoppande sätt. Han hade kommit fem meter till när han såg på henne över axeln.

”Det är förresten han som är döv. Inte jag!”

Maddie tittade på Will och slog ut lite hjälplöst med händerna, men han bara ryckte på axlarna.

Den krökte gestalten försvann in i stallet. Efter några sekunder hörde de en häst gnägga inne i den stora byggnaden. Tug svarade direkt. Soldansare spetsade öronen och såg sig omkring. Han kände sig märkbart osäker här. Tug verkade däremot stortrivas.

Unge Bob kom ut i förmiddagssolen med en häst bakom sig. Trots att Maddie var skeptisk till spejarnas hästar lutade hon sig intresserat framåt. Det här skulle trots allt bli hennes djur.

Hästen var kraftig och tunnformad, precis som Tug. Den hade korta ben, men lång man och svans, och den lurviga pälsen hade borstats så att den nästan glänste. Hennes hjärta hoppade över ett slag när hon såg att hästen var svartfläckig. Pälsen hade ett oregelbundet mönster i svart och vitt. Hon hade alltid älskat sådana hästar.

Unge Bob ledde fram hästen till dem. Tug gnäggade på nytt och gick fram och puffade lite på nykomlingen med mulen. Soldansare tog några nervösa steg bakåt.

”Det här är Bumper”, sa unge Bob.

”Bumper?” sa Maddie.

Hästuppfödaren skrattade sitt galna skratt och klappade belåtet hästen. ”En utmärkt häst. Som föl gillade han att puffa emot saker tills de välte, men han har kommit förbi den fasen nu.”

Det var som om den spräckliga hästen hade hört honom. Den stötte till honom med nosen så att han stapplade några steg bakåt.

”Nästan, i alla fall”, konstaterade han.

Maddie studerade hästen. Hon kunde se de kraftiga musklerna under den välborstade pälsen. Bumper tittade på henne och hon såg tecken på stor intelligens och empati i hans ögon. Hon kände sig omedelbart som det här djurets ägare — eller rättare sagt dess vän, tänkte hon.

”Vad tycker du?” frågade Will och såg uppmärksamt på sin lärling.

Maddie överraskade sig själv för tredje gången på tio minuter.

”Han är underbar”, sa hon lågt.

Загрузка...