Den nya lärlingen

Kapitel elva

Maddie infann sig på den överenskomna dagen vid Wills lilla stuga nedanför Redmonts slott för att påbörja sin träning. Hon kom på rätt dag, men inte vid rätt tid. Will hade väntat henne under morgonens nionde timme. När hon till sist red in i den lilla gläntan var det långt efter middagstid och Will hade gett upp. Han hade ägnat hela två timmar åt att sitta på verandan och förväntansfullt blicka längs den smala stigen som försvann bland träden.

Till sist muttrade han surt och gick tillbaka in i stugan för att läsa högen med rapporter från Gilan som kommit samma morgon. Regelbunden läsning av rapporter från andra landskap hörde till spejarnas rutiner, men Will hade dessutom speciella intressen. När han läste igenom rapporterna, som skrivits av spejare i hela landet och handlade om olika lokala brott och ovanliga omständigheter, höll han alltid utkik efter ledtrådar som kunde hjälpa honom att hitta Jory Ruhls gömställe.

Den här gången läste han rapporten från landskapet Cordom med stor koncentration. Där fanns en färjkarl som rånade passagerarna han förde över Gadmunfloden och slet av dem allt de hade innan han knuffade dem i floden, som var mycket ström. Han lade rapporten åt sidan och satte den i en lädermapp som innehöll en liten bunt med andra rapporter som kunde ha med Jory Ruhl att göra.

”Det kan vara han”, sa han för sig själv. ”Det är ju precis sådant där han brukar syssla med.”

Sobel, som låg bredvid honom på golvet med hakan på tassarna, öppnade ögonen och såg på honom medan svansen piskade fram och tillbaka. Han skakade på huvudet. ”Jag pratar bara med mig själv”, sa han. ”Du kan sova vidare.”

Vilket hon genast gjorde.

Några minuter senare öppnade hon ögonen igen och vände huvudet mot dörren. Kort därpå kunde Will höra Tug gnägga i stallet. Det var ett lågt ljud som var tänkt att varna Will, inte den höga hälsningen han skickat till Abelard och Blaze när Halt och Gilan hälsat på. Det lät inte på Tugs signal som om någon fara var i närheten. Han ville bara meddela att någon närmade sig. Om det var en vän eller fiende var omöjligt att veta.

Sobel reste sig med en grymtning, ruskade på sig och tassade fram till dörren med sänkt huvud och nosen mot marken. Will lade ned rapporten, sköt tillbaka stolen och reste sig också. När springan var bred nog lät han Sobel glida ut genom dörren. Sedan klev han ut på verandan och lämnade skuggorna så att han kunde ställa sig vid kanten och luta sig mot en av pelarna.

Han kom precis i tid för att se Maddie rida fram mellan träden och in i den lilla gläntan utanför stugan. Hans högra ögonbryn höjdes frågande när han insåg att hon inte var ensam. En annan flicka i samma ålder red några steg bakom henne. Men medan Maddie var liten och nätt, med graciösa rörelser, var den andra flickan lite överviktig. Det syntes att hon inte alls kände sig bekväm där hon satt i sadeln.

Det fanns fler skillnader mellan dem. Maddie red på en sandfärgad arridisk valack. Den hade fina linjer, smäckra ben och ett stolt, intelligent ansikte. Den stegade fram med värdighet och placerade hovarna i marken med stor elegans. Den andra flickan red på en vanlig märr. Den var lite högre än Maddies häst och rörde sig med sin grova benstomme inte alls lika mjukt och fint som den arridiska hästen.

Deras kläder var också annorlunda. Maddie hade fina knäbyxor av ylle, med knähöga ridstövlar och en lila kortärmad jacka gjord av samma smidiga läder som handskar. Runt midjan hade hon ett bälte av sammanfogade silverkedjor, och vid hennes sida hängde en lång dolk i en skida av dekorerat skinn.

Dessutom hade hon en midjelång mantel som hängde ned på ena sidan och lämnade höger arm och axel fri. Det var ett mode som blivit populärt bland välbärgade unga kavalleriofficerare de senaste åren.

Hennes följeslagare var klädd i en enkel grön klänning under en funktionsduglig men osmyckad yllemantel. Hon verkade nyfiken men lite osäker när hon såg sig omkring, medan Maddie var självsäker och obekymrad.

Vid Gorlogs andedräkt, tänkte Will. Hon har tagit med sig sin jungfru!

Och inte bara sin jungfru. En brun klövjehäst traskade lydigt bakom de två ryttarna. Den hade korta ben, tunnformad kropp och kämpade med några tunga läderväskor som hängde från packsadelns horn. Den såg ut att bära en betydligt tyngre last än de två andra hästarna.

Will tog ett djupt andetag. Hans första impuls var att gorma en rad arga frågor till Madelyn. Han ville börja med Vad sysslar du med? Fortsätta med Vem i hela fridens namn har du tagit med dig? och avsluta med Vad har du packat för? En tolv månader lång resa riket runt?

Men han behärskade sig och väntade tills Madelyn lade märke till honom där han stod på verandan. Hon gav honom ett självsäkert leende.

”Hej, farbror Will! Jag såg dig inte. Ni spejare kan verkligen röra er ljudlöst! Jag ser fram emot att lära mig mer om det under veckorna som kommer!”

Under veckorna som kommer, tänkte Will. Hon hade ingen som helst aning om hur lång tid det här skulle ta. Hon trodde uppenbarligen att hon skulle få springa runt i skogen i någon månad och sedan åka hem igen.

Han hejdade de ursinniga orden han ville kasta ur sig.

”Du är sen”, sa han strävt.

Hon såg först lite förvånad ut, men ryckte sedan på axlarna. ”Jaså? Det visste jag inte. Jag visste bara att jag skulle komma hit i dag. Skulle jag passa någon speciell tid?”

”Det skulle du. Du skulle ha kommit i nionde timmen, enligt Gilans order.”

Maddie rynkade pannan, men verkade ganska oberörd över att komma för sent. ”Order?” sa hon frågande. Hon såg på sin jungfru. ”Rose-Jean, fick du några order till mig från stormästare Gilan?”

Den andra flickan verkade förvirrad och orolig. Även om inte Maddie hade lagt märke till Wills bistra min så hade jungfrun det. Hon var trots allt tjänare och van vid att hålla ögonen på sina herrars ansiktsuttryck.

”Nej, fröken. Han…”

”Han lär ha gett dem till dig, Maddie”, avbröt Will barskt. ”Du ska ha fått ett brev. I ett tjockt tygkuvert.”

”Jaså… det där?” sa Maddie. Hon skrattade. ”Jo, det har jag nog fått. Jag trodde att det bara var ett avskedsbrev — ett litet kort eller något. Jag har inte läst det än.”

”Det kanske vore en god idé att göra det”, sa Will. Han talade farligt lågt. Maddie märkte det inte, men det gjorde Rose-Jean. Hon såg ännu mer bekymrad ut.

”Jag kan läsa det sedan”, sa Maddie med ett skratt. ”Du kan säkert berätta allt jag behöver veta.”

”En sak du behöver veta är att du skulle ha varit här för över tre timmar sedan. Var har du hållit hus?”

Maddie begrep fortfarande inte. Hennes jungfru såg sig omkring som om hon förtvivlat letade efter något att gömma sig bakom när stormen utbröt — som hon visste att den skulle göra. Hon hade ingen aning om varför den surmulne, skäggige spejaren var så rasande. Madelyn hade sagt att de skulle på semester i ett av rikets lantliga landskap. Nu anade hon att det egentligen bara var halva sanningen.

”Vi stannade till vid slottet för att träffa Arald och Sandra”, sa Maddie nonchalant.

”Baron Arald och lady Sandra”, rättade Will.

Maddie ryckte på axlarna och log brett. ”Kanske för dig. Jag behöver bara kalla dem Arald och Sandra.”

Will blev ännu argare. Han började förstå vad Evanlyn och Horace hade fått stå ut med. Men han gjorde en ansträngning för att behärska sig och tala lågt och bestämt. Han hade ingen lust att gräla med Madelyn, i synnerhet inte framför hennes jungfru. Han visste hur obehagligt det skulle kännas för henne.

”Nej”, sa han. ”Även du ska kalla dem baron Arald och lady Sandra. Det är bäst att du vänjer dig vid det.”

Maddie lade huvudet på sned med ett frågande leende på läpparna.

”Farbror Will, jag har alltid kallat dem Arald och Sandra. Du kanske inte riktigt förstår det, men som prinsessa står jag över dem i rang.”

Will drog djupt efter andan. Han kastade en snabb blick på tjänsteflickan och såg hur spänd hon var. Sedan andades han ut och pratade med lite lugnare ton: ”Maddie, var snäll och sitt av och kom hit.” Han visade med handen att han ville att hon skulle komma upp på verandan. Hon nickade, satt vant av och räckte tyglarna till den andra flickan.

”Håll Soldansare åt mig en stund, Rose-Jean”, sa hon. Sedan gick hon genom den lilla gläntan och klev upp på verandan. Will tog hennes armbåge och ledde henne ytterligare några steg bort.

”Jag måste säga att du beter dig lite konstigt, farbror Will”, sa Maddie. ”Jag har aldrig sett dig sådan här.”

”Maddie, det är några saker du måste förstå”, sa Will lågt när han hade försäkrat sig om att tjänsteflickan inte kunde höra dem. ”För det första är du inte här på någon sorts skön semester…”

”Jag vet”, sa hon med en avfärdande rörelse. ”Mamma och pappa har fått den tokiga idén att jag ska lära mig…”

”Tyst!” fräste Will. Precis som innan talade han lågt, men med ett mycket intensivt tonfall. Madelyn backade faktiskt ett halvt steg. Ingen hade någonsin tilltalat henne på det sättet förut. Hennes föräldrar kanske hade gjort det, men definitivt ingen av lägre ställning.

”Farbror Will…”, började hon högdraget, men Will gjorde en huggande liten gest med högerhanden för att avbryta henne.

”Sluta kalla mig farbror Will. Vare sig du inser det eller inte så är du nu medlem i spejarkåren, och jag är din läromästare. Vi spejare tilltalar varandra med förnamnet. Du kallar mig Will — inget annat. Jag är inte din farbror. Jag är inte din gudfar. Jag är din läromästare och instruktör. Och du, du är min elev, min lärling. Jag kallar dig Maddie eller Madelyn. Det finns inga speciella band mellan oss — vi är bara mästare och lärling. Är det uppfattat?”

Nu möttes Maddies ögonbryn i en trotsig min. Hon blängde på den gråskäggige gestalten framför sig.

”Du tar dig stora friheter, farb… Will”, sa hon. ”Glöm inte att jag är Araluens kronprinsessa!”

”Och jag är kunglig spejare”, sa Will med jämnt tonfall. Maddie såg frågande ut. ”Jag behöver inte lyda någon annan än kungen”, förklarade han. ”Eller kungens representant. Din mor, med andra ord.

Även om vi sällan skyltar med det så har jag tekniskt sett högre ställning än alla utom kungen eller hans representanter. Jag står över både riddare och baroner och deras hustrur — även kronprinsessor.”

”Det kan omöjligt stämma!” protesterade Maddie. ”Det har jag aldrig hört talas om!”

”Det är som jag sa inget vi brukar gå runt och påminna folk om. Men jag lovar dig att jag har rätt. Dessutom har din mor och far gett mig fullt ansvar över dig medan du tränas. Din ställning som prinsessa kommer inte att betyda någonting alls för mig eller någon annan.”

Maddies självsäkerhet började lämna henne. Hon visste att spejarna hade stora, ofta mystiska befogenheter i kungariket. Hon var inte helt säker på att det Will sa stämde, men kunde samtidigt inte motbevisa honom.

”Du kommer under lärlingstiden att bo här hos mig, inte i slottet”, fortsatte Will med lite lugnare ton. ”Men vi får skicka hem din jungfru. Spejare har inga tjänare. Speciellt inte spejarlärlingar.”

Han lämnade Maddie, som stod kvar med vidöppen mun och tittade medan han gick tillbaka över verandan för att prata med Rose-Jean.

”Rose- Jean”, sa han. ”Madelyn kommer att bo här i stugan medan hon utbildas till spejare. Som du ser har vi lite ont om plats. Det innebär att du måste rida tillbaka till slottet och tala om för baronens marskalk att du ska bo där tills du kan eskorteras tillbaka till kungliga slottet.”

Rose-Jean såg på Madelyn och var märkbart osäker på hur hon skulle reagera. Hon visste att hon riskerade Maddies vrede om hon lydde spejaren. Samtidigt förstod hon det farliga i att strunta i instruktioner från en spejare — i synnerhet en så högt aktad spejare som Will Treaty. Will förstod vad hon tänkte och klev fram till henne. Rose-Jean gjorde inget motstånd när han tog tyglarna till Maddies häst ur hennes hand.

”Oroa dig inte”, sa han lugnande. ”Rid till slottet, bara. Alltihop kommer att ordna sig.”

”Rose-Jean…”, började Maddie.

”Tyst!” snäste Will utan att vända sig om. Sedan gjorde han tecken till tjänsteflickan att ge sig av. Rose-Jean fattade sitt beslut, vände på hästen och började rida tillbaka längs vägen mot slottet. Klövjehästen stod och tittade och verkade osäker på om den skulle följa efter eller inte. När den inte fick några klara instruktioner böjde den till sist ned huvudet och började beta bland det korta gräset i utkanten av gläntan.

Will lämnade över Soldansares tyglar till den förvånade, modfällda prinsessan.

”Du kan ställa din häst i stallet bakom stugan”, sa han. ”Jag ska ta hand om din klövjehäst.”

Madelyn gick fram för att ta tyglarna från hans hand. ”Det är dock första och sista gången”, tillade han.