Den nya lärlingen

Kapitel fyrtiofem

Will rensade upp en liten jordplätt mellan dem och började rita med sin långa kniv.

”Här är stigen som leder nedför klippan ovanför grottan…”, började han.

Maddie rättade honom. ”Grottan är ungefär tio meter från stigen.” Will blängde på henne. ”Du sa ju att jag skulle studera detaljerna”, sa hon snabbt. ”Det där är en detalj!”

”Visst, visst.” Han rättade till kartskissen. ”Bättre så?” Hon nickade. ”Här är stigen. Här är grottan. Och här är tälten.” Han pekade. ”Lite längre bort längs stranden ligger fartyget.”

Han tittade upp och mötte hennes blick. ”Stämmer det?” frågade han lite syrligt.

Hon viftade lite med handen. ”Det ser bra ut.”

”Någon gång under eftermiddagens fjärde timme kommer vattennivån att stiga igen. Den kommer att fortsätta stiga till sjunde timmen, och sedan blir det ebb. Jag gissar att iberierna tänker ta sig tillbaka ut på sjön med tidvattnet efter att det har mörknat, kanske ungefär en timme senare. Då kommer vattnet under fartyget att räcka för att bära ut det till havs.”

”Varför väntar de tills det har mörknat?” frågade Maddie.

”För att undvika patrullfartyget”, sa Will. ”Skandierna har ett skepp i kungens tjänst här på östkusten. Det patrullerar och håller utkik efter smugglare, pirater… och slavhandlare. Iberierna vill helst slippa det skeppet, så därför väntar de till efter mörkrets inbrott. Du såg att fartyget är helt svart, va?”

Hon nickade.

”Det beror på att de föredrar att färdas om natten. Grottan här ligger på vänster sida om viken sett från land. Skeppet ligger lite till höger om strandens mitt. Jag tänker ta mig ned för klipporna på strandens högra sida tills jag är ungefär hundra meter från skeppet…”

”Tänk om det inte finns någon väg ned?” frågade hon.

Han såg på henne en lång stund och tog sedan ett djupt andetag. ”Det finns en väg ned. Jag hittade en medan du låg och snusade. Avbryt mig inte mer nu.”

”Du brukar säga att man ska ha en kritisk hållning”, sa hon.

”Det stämmer, men avbryt inte. Om du har frågor får du vänta tills jag är färdig. Hur som helst, när jag har kommit nedför klippan tänker jag beskjuta skeppet med brandpilar.”

”Brandpilar?”

Han blängde återigen på henne.

”Det… det var ingen fråga”, sa hon ursäktande. ”Det var mer av ett konstaterande.”

”Ingen kommentar. Ja, jag kommer att börja skjuta brandpilar. Om det finns någonting som får en sjöman att bäva så är det tanken på ett brinnande skepp. Det brukar finnas fullt av tjärade linor, torra segeldukar och trä på fartyg. Det fattar eld vid minsta gnista.”

”De kommer alltså att springa till fartyget för att släcka elden?” frågade Maddie.

Will nickade. ”Och jag gissar att Ruhl och hans mannar kommer att hjälpa dem. Om fartyget går förlorat har alltihop varit förgäves. Så snart de börjar flockas runt fartyget kommer jag att plocka några av Ruhls män. Det kommer att förbättra våra odds.”

”De kommer att ge sig på dig med en gång”, sa hon. Tanken på att Will skulle möta arton män ensam gjorde henne djupt bekymrad.

Han skakade avfärdande på huvudet. ”Det är det som är tanken. Jag kommer att leda dem bort från stranden, tillbaka uppför klipporna och mot sydväst. De kommer inte att röra sig särskilt fort. Det finns inget som kan sakta ned folk som tanken på att de kan få en pil i sig vilken sekund som helst.” Will såg bister ut.

”Och vad ska jag göra medan allt det här pågår?” frågade hon.

Han pekade med sin långa kniv på kartskissen.

”Jag vill att du befinner dig på stranden nedanför stigen när jag börjar. Så fort de börjar springa till fartyget släpper du ut barnen.” Han såg forskande på henne. ”Vet du var nyckeln är?”

Hon nickade. ”Den hänger på en av kökstältets pålar.”

”Bra. Ta ut barnen ur grottan och led dem tillbaka upp längs stigen. Skynda sedan norrut så fort du kan. Med tanke på all uppståndelse på fartyget kommer förmodligen ingen att lägga märke till er.”

”Tänk om de ser oss ändå?”

”Då kommer du att ha hjälp av all din träning med bågen och slungan. Låt dem inte komma för nära. De är mördare och kommer inte att ge dig en andra chans. Om de närmar sig måste du skjuta dem utan att tveka.”

Hon funderade på hans plan. Den verkade logisk. Den var enkel, men Will hade många gånger sagt att de enkla planerna var de bästa. De innehöll färre moment som kunde gå snett.

”Jag förstår”, sa hon till sist. ”Träffas vi här uppe sedan?”

Han skakade på huvudet. ”Du ska skynda norrut så fort du bara kan. Jag drar som sagt med mig Ruhl och hans mannar åt sydväst. Sedan skakar jag av mig dem och ansluter mig till dig.”

Han lät mycket säker, men hon visste att det hela inte skulle bli lika lätt som Will fick det att låta. Han anade hennes oro.

”Om något går fel, ta dig till Ambleton. Det är en stor stad vid landsvägen ungefär femton kilometer upp längs kusten. Det finns en sheriff där och du borde kunna känna dig säker. Förr eller senare kommer jag dit.”

Hon såg tveksamt på honom. ”Jag hoppas det.”

”Lita på mig”, sa han. ”En sak till. När jag har satt fyr på fartyget är det möjligt att iberierna får ganska bråttom. Det är mycket möjligt att de ger sig ut till havs. Om de förlorar sitt fartyg är det ju ute med dem.”

”Då kommer det att dröja tio eller elva timmar innan de kan komma tillbaka till land”, sa Maddie.

”Precis. Antalet fiender skulle alltså minska. Några frågor?”

Hon såg på honom. Han skulle ta en enorm risk. Hennes uppgift var farlig, men det var Will som tänkte blotta sig för fienden för att avleda deras uppmärksamhet från Maddie och fångarna när de tog sig norrut. Hon visste inte riktigt hur hon skulle uttrycka sin oro för Will.

”Nej”, sa hon till sist. ”Jag tror att jag har förstått.”

”Bra. Nu har vi fem timmar på oss innan vi måste sätta igång. Vi kan lika gärna vila.”

Han lutade sig bakåt med huvudet mot sadeln, drog upp huvan för att dölja ansiktet och lade armarna i kors över bröstet. Maddie hade fjärilar i magen när hon tänkte på kvällens äventyr. Hon kände sig spänd som en bågsträng.

”Hur kan du sova i en sådan här situation?” frågade hon, men fick bara en lång snarkning till svar. Hon såg misstänksamt på honom. Hon hade aldrig tidigare hört honom snarka. ”Du bara låtsas”, sa hon.

”Nej, jag sover som en stock”, kom svaret från hans mörka huva.

Will vilade i flera timmar. När skuggorna började bli längre reste han sig upp och sträckte på sig. Sedan tog han upp fodralet med reservpilar samt sadelväskan där han förvarade sin utrustning. Han lossade locket, tittade ned och tog upp ett halvdussin pilar. Maddie kom fram för att titta. Pilarna var invirade i någon sorts luftigt tyg alldeles nedanför spetsarna.

”Vad är det här för pilar?” frågade hon nyfiket. Hon hade aldrig sett dem förut.

”Brandpilar”, sa Will och tittade upp. ”Det är en god idé att alltid ha några med sig. Tyget bakom pilspetsen ändrar tyngdpunkten. När jag gör sådana här ändrar jag balansen i pilarna så att de ska flyga som vanliga pilar. Jag gör dem också lite längre än vanligt så att de kan spännas ordentligt. När de brinner kan man ju inte dra dem hela vägen till bågen.”

”Och du har alltså alltid med dig sådana?”

Han nickade. ”Det skulle kosta mycket värdefull tid att börja tillverka dem nu.”

”Det lönar sig att vara förberedd”, sa hon tankfullt.

”Precis. Man vet aldrig när man kan behöva något sådant här.” Han tog upp en liten träcylinder från sin väska och skruvade loss locket. Cylindern var egentligen ett brett krus med olja. Nu doppade Will tre av pilarna i oljan innan han försiktigt ställde ned cylindern och lät tyget runt pilarna suga åt sig oljan. Efter några minuter drog han upp dem igen och studerade dem för att försäkra sig om att tyget var ordentligt indränkt. Slutligen lindade han in pilspetsarna i en oljeduk så att inte den antändliga oljan skulle dunsta bort. Efteråt ställde han resten av pilarna i oljan och upprepade proceduren.

Maddie tittade fascinerat på. Hon kom återigen att tänka på hur mycket man behövde kunna som spejare. Det handlade om så mycket mer än att vara tyst och träffsäker.

”Hur tänder du dem?” frågade hon. ”Jag menar, om du tar fram ett elddon och börjar slå gnistor kommer de att se dig innan du hinner skjuta.”

”Jag tar med mig en blindlykta”, sa Will. Han visade henne en liten metallykta med ett ljus i. Framtill fanns en metallpanel som helt skymde lågans sken när den stängdes.

Hon skakade på huvudet i beundran. ”Du har verkligen tänkt på allt.” Men Will tittade upp och såg allvarligt på henne.

”Det betvivlar jag”, sa han. ”Hur mycket man än har funderat så har man aldrig tänkt på allt.”