Den nya lärlingen

Kapitel fyrtiosju

Maddie hade kommit fram till grottöppningen med det låsta gallret. Nu fumlade hon med nyckelknippan tills hon hittade rätt nyckel och kunde låsa upp. Någon ropade oroligt inifrån grottan. Fångarna trodde uppenbarligen att de skulle föras ombord på skeppet nu. De kunde bara se en mörk gestalt med mantel avteckna sig på andra sidan gallret. Någon började gråta.

”Tyst!” väste hon. ”Jag är här för att hjälpa er! Jag…”

Ljudet av snabba fotsteg bakom henne fick henne att sno runt. Ruhl och hans mannar kom rusande över sanden. För ett kort ögonblick trodde hon att de hade sett henne. Hon sträckte sig snabbt efter ett skott att ladda slungan med, men hörde sedan Ruhl ropa ut en rad order.

”Fram med vapnen! Brad, ta med dig armborstet! De gömmer sig bland stenblocken nedanför stupet. Sprid ut er och använd alla skydd ni hittar!”

Maddie tryckte sig mot den mörka klippväggen bredvid öppningen. Ett av barnen grät fortfarande. Någon annan mumlade lugnande och försökte lugna sin kamrat. Hon önskade förtvivlat att båda två kunde hålla tyst. Att någon i Ruhls gäng kom för att se vad som pågick var det sista hon behövde.

Rövaren i mörkret höll fortfarande på att dela ut order, och hon vände sig tillbaka mot grottan och hoppades att slavhandlarnas ledare ropade så högt att ingen skulle höra henne.

”Tyst!” väste hon på nytt. ”Håll tyst, annars kommer jag in och spöar er!”

Hon gillade inte att behöva hota de redan vettskrämda barnen, men det tycktes ha önskad effekt. De tystnade, och snart hördes bara enstaka dämpade snyftningar. Hon ryckte på axlarna. Hon kunde förklara sig senare för det olyckliga barnet.

Will hade studerat resultatet av sin beskjutning med bister belåtenhet från sitt gömställe bakom stenblocken vid stupen. Det svarta fartyget hade glidit halvvägs ut ur viken på tidvattnet och besättningen, som nu inte längre var fulltalig, kämpade för att sätta årorna i vattnet.

När Ruhl och hans mannar sprungit mot tälten hade han för ett kort ögonblick varit nära paniken. Han hade fått för sig att någon lagt märke till Maddie. Men sedan hörde han en man ropa ut order och insåg att de bara tänkte hämta sina vapen innan de började leta efter honom.

”Det borde jag ha tänkt på”, mumlade han. Det var en av de där oförutsägbara faktorerna som kunde få hela planen att gå i stöpet. Han hoppades att slavhandlarna inte skulle springa på Maddie medan hon hämtade nycklarna. Men snart kunde han se männen springa ut på stranden igen och skynda fram från skydd till skydd.

Han övervägde att skjuta ned några, men valde att låta bli. Om han gjorde situationen alltför riskabel för dem kanske de bestämde sig för att stanna i lägret, och då skulle det bli mycket svårt att föra barnen i säkerhet utan att någon märkte det. Det var viktigt att männen sprang fram till klipporna och förföljde honom.

”Jag kan beta av dem en efter en i morgon”, sa han för sig själv och började följa den ojämna stigen tillbaka till toppen av klipporna.

Han rörde sig tyst och snabbt, precis som han hade vant sig vid. Sedan insåg han att han inte alls ville smyga just nu. Han ville att männen såg honom och följde efter honom. Han sparkade till en liten hög med stenar i utkanten av stigen så att de rasade nedför stupet.

Ruhl hörde ljudet, tittade upp och fick syn på den mörka skepnaden halvvägs upp på klippan.

”Där är de!” ropade han och pekade. Han och hans kumpaner började rusa mot stupet. En av männen, som var beväpnad med ett armborst, stannade och sjönk ned på knä för att sikta. Han riktade vapnet mot den mörka silhuetten på stigen och tryckte in avtryckaren.

Det smackade högt om vapnet och Will kastade sig till marken. En sekund senare susade den tunga skäktan förbi ovanför honom och träffade klippväggen så att det slog gnistor.

Skytten reste sig. Han hade sett sin måltavla falla till marken när han skjutit. ”Jag fick honom!” ropade han triumferande.

”Du missade, din idiot”, grymtade Ruhl. ”Där är han ju!”

Den mörka skepnaden var på fötter igen och rörde sig nu snabbt mot klippans överkant. Ruhl manade sina mannar framåt och armborstskytten stannade till för att ladda om sitt vapen. Han satte foten i steget på framsidan av den korta, knubbiga bågen och började spänna strängen med båda armarna. Will vände sig om när han nådde toppen av stigen. Skytten stod helt oskyddad och kämpade med den tunga strängen på sitt vapen. Will avskydde armborstskyttar. Han lade en pil på strängen, spände bågen och skickade iväg en pil.

Den träffade armborstskytten rakt i bröstet. Mannen tjöt till av smärta, tappade vapnet och tog några vacklande steg bakåt innan han dråsade ihop. Ruhl stannade, tog vapnet ur mannens livlösa händer och drog loss kogret med korta, kraftiga skäktor. Sedan blickade han tillbaka upp mot klippan. Den mörka gestalten som för ett ögonblick hade avtecknat sig där uppe var försvunnen.

”Kom igen!” ropade han och började springa framåt igen. ”Det är bara en person!”

Medan han kämpade sig upp längs stigen kom han att tänka på att det visserligen bara var en person — men att döma av hur effektivt han hade gjort sig av med armborstskytten så var han mycket, mycket farlig.

Låset på gallret var trögt och Maddie fick kämpa med det i vad som kändes som en evighet innan hon till sist fick upp det. Hon drog upp gallret och möttes av en kör av skrämda röster. Hon kände på sig snarare än såg att barnen ryggade bakåt, bort från henne.

”Ta det lugnt”, sa hon. ”Jag är en vän. Jag har kommit för att hjälpa er.”

Hon försökte låta lugn och tröstande, men var så spänd att hennes röst lät skrikig och nervös. Hon insåg att barnen bara kunde se hennes silhuett avteckna sig mot ljusen på stranden. Hon svepte bak manteln och höll upp armarna.

”Lyssna på mig! Jag är en flicka! Och en spejare! Jag tänker hjälpa er härifrån. Följ med mig nu!”

Hennes ögon började vänja sig vid mörkret i grottan, och nu kunde hon se dem lite tydligare — en grupp suddiga skepnader som kurade ihop sig tätt intill varandra. En av dem, en pojke som var lite längre än de andra, klev fram och såg misstänksamt på henne.

”Du är ingen spejare. Tjejer kan inte bli spejare.”

Hon drog förtvivlat efter andan. Hon ville gripa tag i hans näsa och släpa honom ut ur grottan. Samtidigt visste hon att hon aldrig skulle få med sig de andra om hon gjorde så. De skulle bara kura ihop sig ännu tätare och börja gråta. Hon tvingade sig själv att lugna sig och sänkte rösten till en mer normal nivå.

”Men det är jag. Jag heter Maddie och jag är lärling till Will Treaty.”

Ett lågt sorl utbröt. Alla hade hört talas om Will. När hon märkte vilken kraft det namnet hade bestämde hon sig för att använda det igen.

”Will säger att ni ska följa med mig upp på klipporna. Han kommer att ansluta sig till oss i morgon efter att han har gjort slut på Rövaren och hans kumpaner. Följ med mig nu.”

De var fortfarande tveksamma. Maddie lade handen på den långe pojkens arm. ”Vad heter du?” frågade hon.

”Tim. Tim Stoker.”

”Lyssna på mig, Tim. Jag behöver din hjälp. Ta befälet över de mindre barnen och hjälp dem upp längs stigen. Jag går sist och ser till att ingen följer efter oss. Förstår du?”

Hon försökte låta så självsäker och lugnande hon kunde och såg honom rakt i ögonen. Han sträckte lite på ryggen och accepterade ansvaret hon gav honom.

”Ja”, sa han. Sedan vände han sig mot de andra. ”Följ med mig, allihop. Vi gör som spejaren säger. Det är ingen fara. Hon kommer att ta hand om oss.”

Barnen började motvilligt och nervöst röra sig ut ur grottan med den långe pojken i täten. Maddie stod bredvid gallret och pekade mot stigen och gav dem lätta knuffar i ryggen för att de skulle skynda sig. Till sist var alla på väg upp längs stigen efter Tim Stoker. Det gick enerverande långsamt.

Sagofarbrorn var ingen modig man.

Han skrämde gärna små barn med historier om Rövaren i mörkret och alla de hemska saker som skulle hända om de berättade om honom för sina föräldrar. Men att förfölja en skicklig bågskytt uppför en brant klippa var en annan sak.

Han hade märkt hur lätt Will gjort slut på mannen med armborstet. En annan gängmedlem hade skjutits ned på fartygsdäcket och en tredje fått en pil i armen. Han ville inte riskera att bli nästa offer. Att skrämma hjälplösa barn var en sak. Att ta upp jakten på en erfaren krigare var värre.

Vid foten av klippan stannade han och tvekade. Han kastade en blick mot lägret och hans ögon smalnade. Någonting rörde sig på stigen nära grottan med fångarna. Sagofarbrorn skärpte blicken och svor lågt. En rad gestalter var på väg uppför stigen.

Han vände sig om för att meddela sina kumpaner, men den närmaste hade redan kommit halvvägs uppför stupet. Jory tog sig precis över krönet. Sagofarbrorn fattade sitt beslut. Jory och de andra kunde ta itu med den ensamme bågskytten. Själv tänkte han följa efter fångarna, som på något sätt hade lyckats fly.

Han vände sig om och började springa tillbaka mot lägerplatsen.

Will såg den första av förföljarna komma över kanten. Mannen hukade sig för att göra sig själv till en så liten måltavla som möjligt. Will fnös föraktfullt. Han kunde lätt skjuta ihjäl mannen, vare sig han hukade sig eller inte. Men för tillfället ville han inte. Han måste leda gänget bort från stranden och Maddie.

Will började springa genom de midjehöga snåren. Efter en liten stund stannade han, grep tag i en buske och ruskade den häftigt samtidigt som han sparkade mot de lägre grenarna så att de knäcktes.

Ruhl hörde honom. Han blickade i ljudets riktning och fick syn på den mörka skepnaden som nu var på väg bort.

”Hitåt!” ropade Rövaren. ”Sprid ut er! Bilda inga lätta måltavlor!”

Will nickade belåtet. Han tänkte låta männen höra och se honom tills det grydde. Vid det laget skulle han ha lett dem långt söderut. Därefter skulle han börja röra sig försiktigare och vända om för att sluta upp med Maddie.

Maddie hörde fotstegen på stranden när Sagofarbrorn närmade sig. Hon var några meter från grottan, redo att stoppa eventuella förföljare. Det sista av barnen hade kommit halvvägs upp längs stigens första sträcka och befann sig ungefär fem meter ovanför stranden. Maddie tryckte sig mot den grova klippväggen och svepte manteln runt sig. Hon tog upp ett skott från påsen och lade det i slungan.

Sagofarbrorn hade varit skymd av tälten, men störtade nu fram. Han sprang förbi henne utan att lägga märke till henne, men sprang för fort för att hon skulle hinna reagera. Han började rusa upp längs stigen efter barnen med långa kliv. Barnen tjöt av fasa när de såg den skrämmande blåklädda figuren komma efter dem. Flickan som gick sist försökte springa, men halkade på de lösa stenarna. Sagofarbrorn hann fram till henne med den blå manteln fladdrande som vingarna på någon ondskefull nattvarelse. Han drog upp henne på fötter och röt ursinnigt åt henne. Flickan darrade av skräck.

Maddie tvekade. Om hon sköt nu riskerade hon att träffa flickan.

”Talade jag inte om för er vad som händer med olydiga barn? Va? Gjorde jag inte det?” Sagofarbrorn ruskade flickan häftigt, och hon skrek högre och högre medan paniken växte.

”Låt henne vara! Släpp henne, ditt fega kräk!”

Den unga rösten skar rakt igenom Sagofarbrorns rytande och flickans skrik. Den tillhörde Tim Stoker, den långe pojken som hade fått i uppgift av Maddie att leda barnen längs stigen. Nu skyndade han sig tillbaka nedför klippan. Han banade sig förbi de andra barnen och kanade flera gånger på de lösa stenarna. Han kom i sådan obalans att han rusade rakt på Sagofarbrorn, som släppte flickan och kastade henne mot klippväggen. Mannen grep i stället tag i Tims krage och sträckte sig med sin lediga hand efter en lång kniv som satt dold i hans stövel.

”Hur vågar du trotsa mig? Vi får se hur tuff du är när jag sprättar upp dig, ditt lilla svin!”

Han höjde armen och förberedde sig på att skära strupen av pojken. Maddie visste att hon måste ta risken och skjuta. Om hon tvekade skulle Tim dö.

Hon snärtade till med armen. Blykulan glimmade i månskenet och susade iväg mot sitt mål. Sedan träffade den Sagofarbrorn alldeles nedanför hans uppsträckta högerarm.

Han flämtade till av chocken och den plötsliga smärtan när det tunga skottet krossade ett revben. Han tappade kniven, släppte greppet om Tims krage och drog efter andan för att skrika till — vilket ledde till ännu större plågor när ändarna av hans spruckna revben skrapade emot varandra. Han vrålade ännu högre och förde båda händerna till skadan. Han vände sig om, snubblade till och insåg att han inte hade något annat än tomma luften under ena foten.

Under ett kort ögonblick stod han och svajade, och det såg ut som om han lutade sig allt längre ut över kanten. Sedan föll han och landade med ett obehagligt kras på stenarna nedanför.

Maddie var redan på väg upp längs stigen. Hon hjälpte varsamt flickan på fötter.

”Kom nu, min vän”, sa hon. ”Du är säker nu.”

Den lilla flickan tittade upp med stora ögon. Sedan drog ett leende över hennes ansikte när hon insåg att den skräckinjagande Sagofarbrorn var borta.

”Jag är säker nu”, upprepade hon.

Maddie klappade henne på axeln och började leda henne så att hon skulle fortsätta på stigen. De andra barnen, som hade stelnat till, började sakta röra på sig igen.

”Fortare”, sa Maddie vasst. ”Ni måste gå fortare!”

Hon vände sig om för att hjälpa Tim Stoker upp. Han låg som han hade ramlat när Sagofarbrorn hade släppt honom. Han hade varit en hårsmån från att dö och var likblek i ansiktet av skräck.

”Du är en modig pojke”, sa hon. Hon tänkte inte på att han faktiskt bara var ett par år yngre än hon själv. ”Hur är det med dig?”

Han nickade långsamt, men vågade inte svara. Han visste att hans röst inte skulle hålla. Hon lade handen på hans axel och nickade mot stigen.

”Rör på påkarna, Tim. Vi måste ta oss härifrån.” Hon insåg att det skulle hjälpa om han fick en ny uppgift. ”Ta befälet igen. Se till att de går fortare. Kan du göra det åt mig?”

Hans stora ögon var fortfarande fulla av fasa, men till sist återfick han ändå fattningen och nickade.

”V-var är Sagofarbrorn?” frågade han. Han var fortfarande inte säker på vad som hade hänt. I ena ögonblicket hade han stirrat på den hemska kniven. I nästa låg han på den steniga stigen. Maddie kramade hans axel med handen.

”Du behöver inte oroa dig mer”, sa hon. ”Han är död.”

”Död?” frågade han. Hon nickade häftigt.

”Stendöd”, sa hon och insåg hur ironiskt det lät. Tim såg på henne i några sekunder och vände sig sedan om och började gå.

”Jag ska se till att de raskar på”, sa han. Hon blickade efter honom och drog en lättnadens suck. Sedan gick hon till kanten och tittade ned för att försäkra sig om att Sagofarbrorn verkligen var död.

Hon såg en mörk skepnad ligga orörlig på stenarna nedanför. Hans mantel fladdrade lite i brisen. Han hade landat på rygg, rakt på en uppstickande sten, och hans knäckta kropp låg i en högst onaturlig vinkel.

”Slut på sagorna”, sa Maddie häftigt. Sedan vände hon sig om och fortsatte längs stigen efter barnen.