Den nya lärlingen

Kapitel fyrtio

Värdshuset i Pildalen hette Den knubbiga ankan. Ägaren, Fernald Creasy, gnuggade sig i ögonen och gäspade. Han hade varit dum nog att hålla sina gäster sällskap lite för länge kvällen innan.

Vilket innebar att han hade druckit alldeles för mycket öl och raglat iväg till sin säng utan att först städa undan alla smutsiga tallrikar och halvfulla sejdlar i skänkrummet. Han hade inte gjort rent kokkärlen i köket heller.

Det borde egentligen hans kökspojke ha gjort. Men han var en klyftig pojke, och när han sett Fernald dricka sin femte sejdel med sällskapet vid det största bordet hade han tagit tillfället i akt och smugit iväg. Nu var det tidig morgon, kort efter soluppgången, och Fernald insåg att han var tvungen att städa upp oredan efter gårdagen.

Han lastade en bricka full med smutsiga tallrikar, knivar, skedar och sejdlar och gick in i köket med en gäspning. Hans huvud bultade och han svor att aldrig mer dricka alkohol. Han såg sig omkring i köket och grimaserade. Köksbänken var full av matrester och ännu fler odiskade tallrikar och kokkärl. Han hade mycket att göra innan han kunde gå och lägga sig igen. Och skänkrummet var inte ens halvstädat än, tänkte han bistert.

Han muttrade irriterat för sig själv. Det fanns inte plats på köksbänken för brickan han bar på. Bänken var redan överfylld av bråte från gårdagen.

Han vände sig om för att ställa ned brickan på det långa köksbordet.

Mindre än en meter bort stod en gestalt med huva — en tyst, olycksbådande uppenbarelse i den tidiga morgonens svaga ljus.

Fernald blev så rädd att han tappade brickan med en våldsam skräll. Han var säker på att ingen hade varit inne i köket när han kommit dit från skänkrummet. Och han hade inte hört någon komma.

”Vid Balaths svarta troll!” utbrast han och förde handen till hjärtat, som bultade hårt av skräck. ”Var kom du ifrån?”

”Mycket intressant svordom”, sa Will. ”Det var länge sedan jag hörde någon nämna det svarta trollet. Jag förstår att du följer den gamla religionen.”

Fernald gned sig i ansiktet medan hans hjärta långsamt lugnade sig. Han blickade ned och fick syn på en halvfull sejdel med avslaget öl på bordet. Han lyfte den, hällde i sig innehållet och grimaserade åt den unkna smaken.

”Jag gillar inte de där nya gudarna”, muttrade han vagt. Sedan ruskade han på huvudet. ”Men vem är du? Och hur kom du in?”

”Jag är en kunglig spejare, som du förmodligen redan har gissat. Och låset på din bakdörr är så simpelt att en treåring kan dyrka upp det. Var så god och sitt — vi måste talas vid.”

Will hjälpte Fernald till en bänk, och värdshusvärden satte sig ned. Han darrade fortfarande i knäna efter det chockartade mötet med spejaren.

Varför har han kommit hit? undrade han. Vad har jag gjort?

Svaret var ”ganska mycket”. Fernald brukade ge sina gäster så lite som möjligt för pengarna, och det hände att han spädde ut deras öl. Vid några tillfällen hade han smusslat in värdelösa blyknappar bland växelpengarna han lämnat tillbaka till tankspridda besökare. Han undrade hur spejaren kunde känna till det där.

”Jag behöver information”, sa Will. ”För det första — har något barn försvunnit från byn nyligen?”

Fernald rynkade pannan och verkade inte riktigt förstå frågan. ”Försvunnit? Vad menar du?”

”Är det något barn som saknas? Som har sprungit iväg eller inte är här längre?”

”Hm…” Fernald funderade i några sekunder och skakade sedan på huvudet. ”Det tror jag inte”, sa han. ”Inte vad jag har hört, i alla fall.”

Will kände sig lättad. De hade kommit i tid. Om inte… Han tvekade kort innan han gick vidare till nästa fråga. Det var en mycket viktig fråga.

”Känner du till något barn som skulle rymma om han eller hon fick chansen? Kanske någon som behandlas illa av sina föräldrar?”

Fernald nickade ivrigt redan innan Will var färdig med frågan.

”Visst, visst — Violet Carter. En väldigt fin tös. Bara tretton år gammal. Men föräldrarna bråkar hela tiden och tar ut sin frustration på Violet. Den stackars flickan klarar nästan ingenting längre. Hon har fått bo här på värdshuset några gånger när det har varit riktigt illa.”

Bra, tänkte Will. En plan började ta form i hans huvud.

”Var bor hon?” frågade han.

Fernald nickade mot bygatan utanför. ”I det tredje huset från gatans slut åt det hållet”, sa han. ”Huset har en blå dörr som egentligen behöver målas om. Gårdsplanen utanför är belamrad med gamla vagndelar och sådant — hjul, axlar och seldon. Du lär inte missa stället.”

”Utmärkt, Fernald”, sa Will.

Värdshusvärden undrade hur spejaren kunde känna till hans namn. Han hade glömt att det stod på skylten utanför dörren.

”Nu har jag bara en sista fråga. Har det varit någon historieberättare här i Pildalen på sistone?”

”Menar du Sagofarbrorn?” frågade Fernald, och Will kände hur hjärtat slog fortare. ”Skojaren med blå mantel och röda skor? Visst, han har varit här. Han gick för två dagar sedan. Hur så? Vad har han gjort?”

Will struntade i frågan. Hans misstankar hade bekräftats. Pildalen var utan tvekan med på banditernas lista. Sagofarbrorn hade varit här, men inte Rövaren. Och det fanns ett sannolikt byte i form av Violet Carter.

Han hade tagit en risk som avslöjat sin riktiga identitet och ställt sina frågor så rakt på sak. Men de hade ont om tid. Nu gällde det att försäkra sig om att Fernald inte berättade något om deras möte. Det räckte att han höll tyst i några dagar. Rövaren skulle förmodligen slå till mycket snart.

”Fernald, du har berättat det jag behövde veta. Men du får inte tala om för någon att jag har varit här. Och ingen får veta vad vi pratade om. Är det uppfattat?”

Fernald nickade ivrigt och kände på sig att den bistre gestalten snart skulle låta honom återgå till städningen. Det här skulle bli en fantastisk historia att berätta i baren, tänkte han. Men det spejaren sa sedan tvingade honom att slå undan den tanken.

”Jag menar det verkligen. Du får inte berätta för någon att jag har varit här eller yppa så mycket som ett ord om vad vi pratade om. Förstår du?”

”Hm? Ja, ja. Visst! Självklart!”

Will tog ett steg närmare och mötte Fernalds blick. Fernald slog omedelbart undan blicken.

”Gör inte så!” sa Will bryskt, och Fernald ryckte till som om något hade stungit honom. ”Titta på mig. Se mig i ögonen!”

Fernald lydde. Han gillade inte vad han såg. Spejarens ögon var mörka, nästan svarta. Och de borrade sig in i honom utan några tecken på förståelse eller medlidande. De var som mörka, hotfulla hål.

”Om jag märker att du har avslöjat så mycket som ett ord av det här för någon — eller ens antytt att vi har träffats — ska jag gripa dig och föra dig till Trelleths slott så att du kan kastas i den djupaste, fuktigaste och mest stinkande fängelsehålan som finns där. Begriper du?”

Fernald formade ordet ”ja” med läpparna, men fick inte fram ett ljud. Spejare, tänkte han. Det är bäst att inte komma på kant med dem.

”Du skulle få sitta i fängelse i fem år, och jag skulle frånta dig din krögarlicens”, fortsatte Will. Fernald såg oförstående ut och Will insåg att värdshusvärden inte förstod vad han talade om. ”Rätten att driva ett värdshus”, förklarade han.

Fernald såg skräckslagen ut när han föreställde sig en fattig framtid där han saknade möjlighet att försörja sig. Att vara värd var det enda han kunde. Vad skulle han göra utan Den knubbiga ankan? När Will fortsatte fick han Fernald att känna sig ännu mer illa till mods.

”Jag skulle sedan återvända hit och riva den här kåken. Jag skulle ta ned varenda tegelsten och bräda och göra om platsen till en åker. När du väl kom ut ur fängelset skulle inte ett spår av huset finnas kvar. Tvivlar du på att jag har befogenhet att göra detta?”

Fernald skakade på huvudet. Han visste att spejare kunde göra allt de ville. En spejare skulle lätt kunna kasta honom i fängelse och jämna hans älskade värdshus med marken.

”Nej, herr spejare”, sa han med ynklig röst.

”Då gör du bäst i att komma ihåg det jag har sagt.”

Fernald vågade inte svara. Tanken på att den här stenhårde, obarmhärtige mannen kunde ta ifrån honom hans vackra värdshus fick honom att vilja gråta.

Will blängde på honom i några sekunder. Egentligen avskydde han att behöva bete sig på det här viset. Men det var av yttersta vikt att ingen i byn fick reda på att Will hade varit här och ställt frågor. Rövaren höll förmodligen Pildalen under bevakning och skulle säkert märka minsta tecken på fara. Han hade trots allt fått nys om att Maddie ställt frågor. Om Will kunde hemlighålla sin närvaro i några dagar genom att skrämma Fernald så var han tvungen att göra det.

Han undrade för sig själv om han verkligen skulle vara beredd att verkställa sitt hot om värdshusvärden berättade något om deras samtal. Med tanke på omständigheterna trodde han att han skulle det.

Det var efter midnatt. Will hade satt sig bekvämt tillrätta i det höga gräset bakom familjen Carters hus. Precis som Fernald hade berättat så var bakgården alldeles full av trasiga kärror och vagnstillbehör. Deras silhuetter avtecknade sig på märkliga sätt i det svaga skenet från en månskära.

Maddie bevakade husets framsida från andra sidan gatan. Will förmodade att Rövaren, om han planerade att komma hit, skulle komma från fälten bakom byn där det var lätt att hålla sig dold bland träden. Det var ytterst osannolikt att han skulle komma längs huvudgatan. Men det var bäst att ta det säkra för det osäkra, och Maddie hade gömt sig på ett ställe där hon såg den delen av gatan som Will inte kunde se.

Han satt lutad mot en stubbe. Han hade svept manteln omkring sig och dragit fram huvan så att ansiktet doldes av skuggor. Så länge han inte rörde sig skulle manteln göra honom nästan omöjlig att se. För en person som befann sig mer än tre meter bort var han i stort sett osynlig. Även på mycket nära håll såg han ut att smälta in i stubben, och om man inte tittade noga var det lätt att missta honom för en hög nedfallna grenar eller en stor, oregelbundet formad buske.

Det här var andra natten de höll uppsikt över Carters hus. Under dagen hade de stått gömda bakom träden. När det börjat skymma hade Maddie börjat bli otålig. De många händelselösa timmarna gjorde henne rastlös.

”Han kommer inte”, sa hon. ”Vi måste ha missat honom.”

Will skakade på huvudet. ”Det här är en viktig del av en spejares jobb”, förklarade han. ”Att vänta och iaktta något från ett gömställe. Det gäller att ha tålamod. Vi har bara varit här en natt. Han kanske kommer i morgon. Eller natten efter det. Men kommer gör han, tro mig.”

”Hur kan du vara så säker på det?” frågade Maddie.

Will funderade på frågan och såg på henne.

”Jag vet inte. Men jag är säker. Det kanske är någon form av jägarinstinkt som säger mig det.”

Nu när han satt där och väntade tycktes samma instinkt säga honom att något skulle hända i natt.