Den nya lärlingen

Kapitel tjugo

Kom ned nu så ska jag sadla honom åt dig”, sa unge Bob. ”Jag förmodar att du vill använda din egen sadel?”

Hon nickade och gled ned från Soldansare. En sadel var ett mycket personligt föremål. Hon hade vant sig vid den här och satt bekvämt i den.

”Ja, tack”, sa hon. Unge Bob började gå mot Soldansare, men Will höll upp handen.

”Vi kan låta Maddie sadla hästen själv”, sa han. ”Eftersom hon kommer att göra det i fortsättningen är det lika bra att hon vänjer sig vid det. Vi har inga stallpojkar vid stugan.”

Maddie hade inget emot att sadla och förbereda riddjuret. Hon hade flera års erfarenhet av att ta hand om hästar. Unge Bob hoppade bort till staketet och hämtade ett rep att binda Soldansare med medan Maddie lossade seldonen.

”Fin häst”, sa Bob och såg gillande på Soldansare. ”Snabba djur, arridierna. Och jämna i humöret också. Synd att han är valack!”

Maddie lade betslet över Bumpers huvud. Den lilla hästen sänkte faktiskt huvudet för att hjälpa henne. Hon stannade till och såg intresserat på unge Bob.

”Varför det?” frågade hon.

”Det hade inte varit dumt att få låna honom i ett år. Vi kunde ha nytta av honom i hästuppfödningen.”

”Är han inte lite för finlemmad för en spejarhäst?” frågade Will. Han hade under sitt liv som spejare kastat många ryttare ur sadeln genom att helt enkelt låta Tug störta rakt in i deras hästar. Den arridiska hästens ben verkade alldeles för sköra för sådant, tänkte han.

Bob kliade sig tankfullt på näsan. ”Kanske. Men han springer fort. Om vi korsade honom med en lite kraftigare häst skulle vi få ett djur med både snabbhet och kraft.”

Maddie hade lagt på betslet. Bumper öppnade och stängde munnen och tuggade tills bettet kändes bekvämt för honom. Maddie spände snabbt loss sadeln från Soldansare och bar över den till Bumper.

Den fläckiga hästen sköt fram huvudet för att syna sadeln. Hon kände hans varma andedräkt på händerna när han nosade och frustade lite. Hon kunde se näsborrarna utvidgas och dras ihop när han andades in och ut. Efter några sekunder sträckte han på sig igen och slängde lite med huvudet som om han ville ge sitt godkännande.

Hon lade ned sadeln och gick och hämtade sadelfilten från Soldansares rygg. Än en gång lät hon Bumper syna den för att han skulle godkänna den. Sedan lade hon den över djurets rygg och strök den så att den inte var skrynklig eller veckad någonstans. Hon böjde sig ned, grymtade lite av ansträngning och lyfte upp sadeln på djurets rygg.

Bumper vred på huvudet och såg nyfiket på henne. Hon log brett.

”Känns det bra?” frågade hon, och han ruskade några gånger på manen. Hon sträckte sig ned under djurets mage för att ta den hängande sadelgjorden. När hon hade fått tag i den tryckte hon upp sadelkåpan och stigbygeln en aning för att blotta spännet. När hon hade fört igenom sadelgjorden drog hon åt ett extra snäpp för att sadeln skulle sitta ordentligt. Hon reste sig upp och betraktade Bumper för att se om hästen tänkte andas ut — hon hade flera gånger lagt märke till Tugs knep när hon sett Will sadla sin häst de senaste veckorna. Men Bumper försökte inte lura henne. Hon klappade honom uppskattande på halsen och han gav henne en ny blick. Han nickade lite. Det var nästan som om han försökte säga henne något. Hon skakade på huvudet och slog undan tanken.

Hon drog ned kåpan och stigbygeln igen och såg på de två männen som betraktade henne. Det var något… förväntansfullt med hur de tittade på henne. Hon studerade deras ansikten. Hon anade att de visste något som inte hon visste.

”Innan du sitter upp…”, började unge Bob — men Will avbröt honom snabbt.

”Är det något du undrar?” frågade han. ”Något du behöver veta?”

De två männen utväxlade en blick. Hon lade huvudet på sned och log. Leendet var lite överlägset.

”Jag har ridit förut, vet du”, sa hon.

Will nickade. ”Jag vet.”

”Och den här hästen ser ganska lugn och foglig ut.”

Will pressade ihop läpparna och såg tankfull ut. ”Lugn… ja, det stämmer nog. Men jag vet inte om foglig är rätt ord.”

Hon log belåtet och såg på Bumper som stod helt orörlig, utan att trampa och skruva på sig som de flesta nysadlade hästar gjorde.

”Jag är rätt säker på att han är foglig”, sa hon självsäkert.

Will gjorde en svepande rörelse med höger hand. ”Ja, då är det väl bara att sätta i gång.”

Hon såg på unge Bob, som ryckte på axlarna. Maddie tog tyglarna i vänster hand och vred stigbygeln så att hon kunde placera vänster fot i den. Bumper vred än en gång lite på huvudet för att se på henne. Hon tyckte att även han hade något lite förväntansfullt i blicken. Hon skakade på huvudet. Hästar kunde inte se förväntansfulla ut.

Hon märke att Bumper stod blickstilla. För det mesta försökte hästar glida åt sidan när en ryttare satt upp. Hon nickade.

”Duktig pojke”, sa hon och svingade sig upp i sadeln.

Det var som om en storm brakade loss.

Bumper tycktes kasta sig upp i luften med alla fyra benen. Han sköt upp ryggen så att hon kom i obalans. Sedan landade han med en duns som fick hennes tänder att skallra innan han tryckte ned huvudet och häftigt snärtade uppåt med baken.

Maddie var en skicklig ryttare, men hon hade aldrig varit med om att en häst betett sig så här. Hon hade inte satt sig ordentligt än och kände hur hon kanade lite till höger.

Bumper exploderade igen och gjorde ett nytt vansinneshopp. Men den här gången gled han åt vänster. Maddie insåg att hon aldrig skulle hamna rätt i sadeln och lösgjorde vänster fot från stigbygeln. Det var uppenbart att hon skulle ramla av. Bumper började stegra på bakbenen. Hon böjde sig framåt för att kompensera, men insåg alltför sent att hästen lurades.

Han sänkte huvudet igen och slog upp med baken i luften som en hästkatapult.

Hon kände hur hon lämnade sadeln och flög uppåt och fram över hästen. Hon vred sig i luften och hoppades att hon på något sätt skulle landa på fötterna. Det var nära att hon klarade det men hon var för obalanserad för att lyckas helt, och hon kraschade ner i dammet på gårdsplanen. Kraften i fallet fick henne att tappa andan.

Hon låg raklång på marken och kippade efter andan. När hon öppnade ögonen insåg hon att Bumper hade kommit fram och nu tittade ned på henne med frågande blick. Han frustade lite och hon kände hans varma andedräkt i ansiktet. Det var nästan som om hästen ville kolla att hon var oskadd.

Hon rullade på sidan, reste sig på ett knä och blickade ut över stallbacken. Unge Bob och Will stod och såg menande på henne. Soldansare verkade ganska skärrad. Tug tycktes le tyst.

Maddie reste sig på darrande ben och blängde på dem.

”Ni visste att han skulle göra så”, sa hon anklagande.

Will funderade i några sekunder. Sedan nickade han.

”Ja, faktiskt”, sa han. Han väntade tills Maddie hade borstat av kläderna och fortsatte sedan. ”Du har ju uttalat dig lite… nedlåtande om våra hästar”, förklarade han. ”Jag tyckte att det kunde vara nyttigt för dig att se att de inte bara är lydiga, fogliga och pålitliga djur. Att de i själva verket har en väldig glöd.”

Hon masserade sin ömma rygg. ”Minst sagt”, sa hon. Hon blängde på Bumper, som kom fram och puffade till henne med pannan. Det fanns inga spår av elakhet eller upproriskhet i hans ögon. De var stora, mörka, klara och vänliga.

”Varför gjorde du så?” frågade hon.

”För att han har tränats till det”, förklarade unge Bob.

Hon såg klentroget på honom. ”Har du tränat honom för att kasta av mig när jag försöker sitta upp?” Hon förstod verkligen inte poängen med att ha en häst som betedde sig så.

Men unge Bob skakade på huvudet. ”Han har tränats för att kasta av alla som inte kan lösenordet.”

Hon rynkade pannan.

”Alla våra hästar har ett lösenord”, förklarade Will. ”Om man använder det får man sitta upp på hästen och rida utan problem. Om man däremot inte gör det så kommer den att bete sig som självaste Gorlog tills ryttaren flyger av. Vilket i det här fallet inte dröjde särskilt länge.”

”Gorlog?” muttrade hon. ”Vem är det?”

”En mycket användbar skandisk halvgud”, förklarade Will.

Maddie försökte fortfarande smälta det han nyss hade sagt. ”Spejarhästarna kan alltså speciella lösenord? Det har jag aldrig hört talas om.”

”Du har nog aldrig hört talas om någon som har stulit en spejarhäst heller”, sa unge Bob med ett muntert skratt.

”Det har räddat mig många gånger”, sa Will.

Maddie rynkade pannan och visste inte riktigt om hon vågade tro på vad de sa. Det lät väldigt långsökt. ”Jag måste alltså säga ett speciellt… lösenord… varje gång jag tänker sitta upp på hästen?”

Unge Bob skakade på huvudet. ”Bara första gången. Sedan minns han dig.”

”Jaha. Vad säger man, då?” Hon riktade frågan till Will, som pekade på unge Bob.

”Det varierar från häst till häst”, förklarade Will. ”Till Tug säger man ’Får jag lov’. Det skadar inte att du känner till det, eftersom det inte är omöjligt att du någon gång behöver rida på honom.”

Maddie såg på unge Bob. Hon visste fortfarande inte riktigt om hon trodde på detta. Hon undrade om Bumper än en gång skulle kasta av henne så att hon tappade andan.

”Nå?” frågade hon.

Unge Bob lade pannan i djupa veck innan han till sist svarade. ”Till Bumper säger man ’Var rädd om mig’.”

Hon stirrade klentroget på honom. ”Var rädd om mig?”

”Säg det inte till oss — säg det till hästen!” sa Will och Bob i kör. De lät lite triumferande.

”Man viskar det i hästens öra innan man sitter upp”, förklarade Will. Nu mindes hon att Bumper faktiskt hade vänt sig mot henne som om han väntat på något. Kanske talade de två männen sanning trots allt.

Hon gick fram till den spräckliga lilla hästen på nytt och lade tyglarna i kors över sadelknappen. Hon väntade i några sekunder och sedan vände Bumper återigen huvudet mot henne. Hon ställde sig på tå och viskade i hans öra:

”Var rädd om mig.”

Bumper nickade belåtet. Sedan satte hon vänster fot i stigbygeln och svingade sig upp i sadeln innan han hann ändra sig.

Hon befarade det värsta och väntade spänt. Det gick fem sekunder. Sedan tio. Bumper stod lika orörlig som en trähäst. Till sist insåg hon att Will och Bob faktiskt hade talat sanning.

Hon lovade sig själv att en dag ge igen för det här.

”Rid lite”, sa unge Bob. ”Så att du lär känna honom.”

Hon nuddade Bumper med hälarna och den lilla hästen vaknade omedelbart till liv. De skrittade runt lite i inhägnaden och hon förundrades över hästens lätta, studsande steg. Hon hade alltid tyckt att de små spejarhästarna verkat så tunga och klumpiga. Men nu när hon själv satt på en insåg hon hur fel hon hade haft.

Bumper rörde sig mjukt och ivrigt. Hon behövde bara dra lätt i tyglarna eller öka trycket med knäna en aning för att han skulle svara.

”Pressa med vänster knä”, ropade Will. Det gjorde hon — men bara lätt, för hon hade börjat lära sig hur Bumper reagerade.

Hästen dansade omedelbart åt sidan. När hon tryckte på med höger knä tog han några steg i andra riktningen. När hon sedan använde båda knäna fortsatte han rakt fram.

Vad hon hade sett — eller trodde sig ha sett — och vad hon nu var med om var två helt olika saker. När hon red runt gårdsplanen gick unge Bob förbi henne och öppnade grinden mot vägen som ledde till de öppna fälten utanför.

”Prova att galoppera”, sa han.

Hon red genom grinden och förde hälarna till hästens sidor samtidigt som hon lättade spänningen i tyglarna.

Hästen reagerade direkt. Bumper for iväg som en pil från en båge med sådan fart att hon nästan lämnades kvar. Men han kände hur hon tillfälligt kom i obalans och saktade in lite så att hon kunde sätta sig tillrätta. Sedan skyndade han vidare med framsträckt hals. Han tog stora, hoppande steg.

Han var otroligt snabb. Hon hade aldrig ridit så här fort i hela sitt liv.

Det trodde du inte, va?

”Nej”, sa hon. Hon insåg till sin förvåning att hon pratade med sin häst. Vad som var ännu mer förvånande var att det hade känts som om hästen pratat med henne.

Will och unge Bob stod kvar på paddocken och såg hästen och ryttaren försvinna längre och längre bort.

”Den där har du lyckats bra med, Bob”, sa Will.

Bob skuggade ögonen med handen i det klara solskenet. ”Hon är en duktig ryttare. Sitter balanserat i sadeln och har mjukt, fint handlag. Det ser man inte minst på arridierns mun.”

De var tysta en stund och tittade på hästen och ryttaren. De kunde höra det svaga smattret av Bumpers hovar mot gräset.

”Är Bellerofon här, förresten?” frågade Will med en låtsad nonchalans som unge Bob inte lät sig luras av. Han brast ut i ett högt, muntert skratt.

”Jag undrade när du skulle fråga! Han står i stallet.”