Den nya lärlingen

Kapitel trettiosju

Tidigt på eftermiddagen, flera timmar innan skuggorna började bli längre, smög Maddie iväg från byn och promenerade till platsen där Bumper väntade. Will hade förstås tagit med sig Tug, så den svartvita hästen stod ensam i den lilla gläntan nära vägen. Det hade oroat henne lite, men Bumper verkade inte ha något emot att vara ensam.

Hon borstade honom och matade honom med två äpplen. Det rann en liten bäck bredvid gläntan och hon fyllde på vattenhinken åt honom. Han kunde naturligtvis själv dricka från bäcken, men eftersom den syntes från vägen skulle det finnas risk för att någon som råkade passera såg honom.

Eller någon som inte bara råkade passera, tänkte hon och mindes berättelserna hon hade hört under det senaste dygnet. Hon var glad att hon hade promenerat till Bumper medan det fortfarande var ljust. Det skulle ha känts nervöst att gå till gläntan efter mörkrets inbrott. Hon skyndade sig tillbaka till byn innan det mörknade.

När skymningen kom kände sig Maddie djupt tacksam över att hon skulle sova på värdshusets vind. Berättelserna om den ondskefulle och mystiske Rövaren gjorde henne nervös. Vindsrummet där hon skulle sova hade en kraftig dörr med ett ordentligt lås. Det fick henne att känna sig relativt trygg. Men hon var fortfarande orolig, och minsta lilla ljud fick henne att hoppa till. Varje gång hon hörde fotsteg i trappan stelnade hon till, lade huvudet på sned och lyssnade uppmärksamt. Fastän hon visste att det förmodligen bara var Jerome eller hans hustru, eller någon annan från värdshusets personal, så höll hon handen på den långa kniven hon hade hängt på väggen ovanför sängen tills hon hörde fotstegen försvinna igen.

Hon gjorde som Will hade föreslagit och bad att få hjälpa till i köket. Erbjudandet godtogs tacksamt. På så sätt fick hon tillbringa några timmar tillsammans med andra människor. Kökspersonalen hade alltid fullt upp och ljuden i köket var en välkommen omväxling till det tysta lilla rummet ovanför trappan.

Jerome tittade gillande på medan hon band upp håret under en sjal och tog på sig ett förkläde. Hon började skrapa rent de smutsiga tallrikarna och lägga dem i en stor järnkittel med tvålvatten ovanför kökselden. Därefter skrubbade hon dem noggrant med en lång borste. Efter några minuter var hon alldeles röd i ansiktet från ångan och armarna var täckta med tvållödder upp till armbågarna. När hon hade diskat färdigt sysselsatte hon sig med att sopa golvet i köket och skänkrummet. Hon höll fortfarande på när de sista gästerna ropade god natt till värdshusvärden och gick. Några av dem mumlade artighetsfraser till henne också. De hade sett hur hårt hon arbetat och beundrade hennes flit.

Det var fortfarande relativt tidigt när gästerna gick. Det var trots allt en vanlig veckodag, och lantbor brukade gå och lägga sig tidigt.

När hon hade sopat färdigt kom Jerome in i skänkrummet och ställde undan kvasten i ett skåp. Han gick till ytterdörren och låste den med två tunga järnreglar — en nära dörrens överkant och en annan längst ned. Han såg på henne och log lugnande.

”Jag kommer att låsa köksdörren också när Emma och Ted har gått”, sa han. Han misstänkte att hon var nervös nu när hennes pappa var borta och ville lugna henne. Han gillade henne. Hon hade arbetat flitigt hela kvällen. Fastän Will skulle betala samma pris för vindsrummet som för platsen i stallet — deras kärra och ägodelar stod trots allt där — hade han bestämt sig för att betala Maddie en slant för hennes insats.

Maddie log mot honom. Dörrarna var gjorda av kraftigt trä. Insidan var förstärkt med ett andra brädlager som låg diagonalt mot ytterlagret. Det fanns trots allt mycket av värde på värdshuset — vin, öl och mat, för att inte tala om alla pengar som hade betalats under kvällen. Det här var förmodligen den säkraste byggnaden i byn.

Kocken och kökspersonalen, Emma och Ted, sa god natt och gick hem. Jerome gick in i köket och låste dörren till stallbacken. Sedan gick han runt i det stora rummet med lågt tak och släckte alla ljus samt den stora lyktan i mitten. Nu kom det enda ljuset från eldstaden. Elden var på väg att dö ut och skapade flackande skuggor i rummets hörn. Jerome och hans fru Tildy var de enda som var kvar i värdshuset förutom Maddie. Värdshusvärden och hans hustru bodde i några rum som upptog ungefär hälften av byggnadens nedervåning. Utöver dem fanns det tre sovrum för gäster. Maddies rum låg ovanför, under det sluttande taket.

”Sängdags, Maddie”, sa Jerome. ”Ta det försiktigt med vaxljuset. Se till att du har släckt det innan du somnar.”

Efter kvällens stoj och muntra ljud kändes det märkligt tyst i värdshuset när Maddie gick uppför trappan till sitt rum. Hon hade med sig ett ljus i en tennljusstake och skyddade lågan med sin lediga hand. Det var en kylig natt och värdshuset var dragigt.

På vinden var det verkligen iskallt. Ingen värme tycktes leta sig hit upp från bottenvåningen och hon ryste när hon drog klänningen över huvudet. Hon tvekade lite och började gräva i sin väska tills hon hittade sina knäbyxor och en tunika. Hon tog på sig dem ovanpå skjortan. Hon hade även med sig ett par tjocka strumpor, och hon drog på sig dem också. När hon till sist lade sig ned och drog upp de två tunna täckena till hakan frös hon inte längre, även om hon inte direkt var varm. Vinden hade blåst upp under kvällen och tjöt runt knutarna. Den tycktes leta upp alla springor den kunde dra in genom och de hårdare pustarna fick väggarna att skaka och det lilla vindsfönstret att skallra.

”Skönt att slippa vara ute, i alla fall”, muttrade hon. Vinden satte naturligtvis igång miljoner små ljud när den fick husets plankor att knarra och skrapa mot varandra. Varje gång hon tyckte att hon hade vant sig vid ljudens mönster hörde hon ett nytt ljud som fick henne att stelna till. Då låg hon på helspänn under täckena tills hon förstod att ljudet inte var något att oroa sig för.

Maddie låg klarvaken medan vinden slog mot väggarna. Hon sträckte sig upp mot väggen ovanför hennes huvud, där den långa kniven hängde. Hon lossade den och lade vapnet under kudden med handen på knivskaftet.

Känslan av det tunga vapnet lugnade henne, och till sist somnade hon.

Och vaknade.

Hon slog upp ögonen, men rörde sig inte. Förutom ett ögonblicks tvekan fortsatte hon att andas på samma djupa, regelbundna sätt som innan. Will hade lärt henne att vid minsta tecken på fara vakna på ett sådant sätt att ingen skulle märka att hon var vaken. Hon slöt snabbt ögonen så att de blev till smala springor.

Hon anade en närvaro i rummet. Någon eller något stod vid hennes säng. Hon låg på höger sida, vänd från dörren, med höger hand på knivskaftet under kudden.

Det som hade kommit in i rummet stod bakom henne, så hon kunde inte se det. Hon visste inte riktigt hur hon kunde vara så säker på att det var där. Hon hörde inga andetag eller små rörelser. Vinden utanför fick det fortfarande att skaka i väggarna och fönstret.

Men någonting var i rummet. Det var i närheten. Och det var farligt.

”Du vaken, tjejen. Jag vet att du är vaken. Rör dig inte. Försök inte vända dig. Och släpp det du har under kudden.”

Rösten var som en raspig, väsande viskning. Personen lät utländsk — Maddie hörde hans brytning och hade märkt att han sagt ”du vaken” istället för ”du är vaken”. Hon låg stilla under täckena och vågade inte röra sig. Hon ville sno runt, dra kniven och gå till anfall. Men hon kunde inte. Nu hörde hon hur det rasslade svagt av kläder när mannen närmade sig. Hur hade han kommit in? Både ytterdörren och köksdörren var ordentligt låsta. Dörren till hennes rum också.

Hon insåg att det inte tjänade någonting till att fundera på saken. Inkräktaren hade lyckats ta sig in, och det var det enda som spelade någon roll.

”Du ställt frågor, tjejen”, kraxade rösten. ”Inte bra. Inte bra för dig. Inte bra för den där pojken du pratade med.”

Hennes hjärta hoppade över ett slag av fasa. Hon oroade sig för både sig själv och David. David var nästan oskyddad. Hans föräldrar var vanliga bybor. De var säkert modiga, men de var inga krigare.

”Du vet vad som händer när folk pratar om Rövaren. Du vill inte att det händer din vän. Eller dig. Så du håller käft. Uppfattat?”

Hon ville inte avslöja att hon var vaken, så hon sa inget. Tystnaden blev outhärdlig.

”Jag sa uppfattat?” upprepade inkräktaren. Han väntade uppenbarligen på ett svar. Hon försökte svara, men skräcken gjorde henne alldeles torr i munnen.

”Uppfattat”, fick hon till sist fram. Rösten var knappt mer än en viskning.

Hon hörde återigen hur något rörde sig. Till sin lättnad insåg hon att det var mannen som var på väg bort.

”Jag hoppas det”, sa den hemska rösten. Hon hörde ett lågt klick när han tyst lyfte dörrklinkan. Hon fylldes av lättnad när hon insåg att han var på väg ut. Det knarrade lite om gångjärnen.

”Leta inte efter mig och försök inte följa efter”, sa mannen. ”Jag vet om du försöker. Då kommer Rövaren till dig en mörk natt.”

Hon ryste. Blotta tanken på Rövaren fick blodet att frysa till is. Sedan stängdes dörren tyst och personen, vem han nu hade varit, var försvunnen.

Hon låg orörlig i minst tjugo sekunder och var som förstenad av fasa. Sedan började skräcken ersättas av vrede. Hon var inget hjälplöst barn som lät sig skrämmas av en röst i mörkret. Hon var spejarlärling! Hon hade tränats i att använda sin långa kniv, sin kastkniv, sin båge och sin slunga. Hon hade övat på att slåss utan vapen om det blev nödvändigt. Hon var stolt medlem i en elitkår. Och hon var den första kvinnliga medlemmen! Om ljudet av en hes främling som inte vågade visa ansiktet och hotade henne med någon luddig figur från en skräckhistoria fick henne att ligga och darra under täcket skulle hon göra kåren besviken. Det fanns många som betvivlade att flickor passade som spejare, och om hon betedde sig så här skulle hon bara bevisa att de hade rätt!

Den tanken fick henne att röra på sig. Hon svängde benen över sängkanten och drog fram kniven hon hade haft under kudden. Tack vare den kyliga nattluften var hon redan påklädd. Hon började gå mot dörren, men hejdade sig. Slungan och knivbältet hängde bredvid sängen. I bältet hängde utöver knivslidan även en påse med tjugo blyskott till slungan. Hon tog upp båda, lade bältet över axeln och satte den långa kniven på sin plats. Slungan höll hon i höger hand, klar för användning. Samtidigt som hon öppnade dörren sträckte hon ned vänster hand i påsen och fiskade upp en av de runda, tunga projektilerna.

Hon lade skottet i slungan och smög tyst nedför trappan. Hon höll sig nära väggarna för att det skulle knarra så lite som möjligt. När hon kom ned till skänkrummet såg hon sig snabbt omkring. Fönstret stod vidöppet. Det enkla låset var böjt och förvridet. Det var alltså den vägen inkräktaren hade kommit in. Även ytterdörren stod lite på glänt. Hon skyndade sig fram till den för att slå upp den, men tvekade.

Hennes hjärta bultade hårt och hon visste att det skulle vara dumdristigt att störta ut genom dörren. Mannen kanske stod och väntade för att se om hon följde efter. I stället öppnade hon dörren försiktigt, gled ut och höll sig nära väggen i de mörka skuggorna under det låga taksprånget.

Hon spanade ut över gatan och höll utkik efter rörelser. Hon kunde inte se något. Hon svor tyst. Hade mannen försvunnit medan hon legat och darrat under täcket? Nej, det var knappast troligt. Det hade inte tagit henne speciellt lång tid att fatta sitt beslut och följa efter honom. Hon spanade mot gatans skuggor och tyckte att hon såg något som rörde sig ungefär fyrtio meter bort, i en smal gränd mellan två hus.

I samma ögonblick kände hon en skärande smärta i foten när hon trampade på en vass sten som bet rakt igenom strumpan.

Hon flämtade till av smärta och böjde sig reflexmässigt ned för att känna på foten. Det var en rörelse som räddade livet på henne.

Något tungt kom vinande över huvudet på henne och slog in i dörrkarmen bakom. Nu kunde hon se angriparen: en mörk skepnad som hade visat sig i öppningen mellan två hus. Medan hon tittade lyfte han armen för att kasta en ny projektil.

Hennes träning gjorde sig påmind. Hon sträckte på sig och reagerade utan att tänka. Hon lyfte armen, klev framåt och snärtade till med slungan. Blyskottet for iväg och en bråkdels sekund senare såg hon mannens arm skjuta fram när han själv kastade. Hon slängde sig ned på marken.

Blyskottet hade skjutits iväg med enorm kraft och träffade först. Hon hörde ett köttigt smackljud följt av ett stön. Sedan tog den mörka gestalten några stapplande steg, slog ut med armarna och ramlade omkull. Alldeles efter slog vapnet han hade kastat in i dörren ungefär en och en halv meter bakom platsen där hon låg.

Hon reste sig upp och spanade mot den mörka skepnaden. Hon laddade automatiskt slungan med ett nytt skott och rörde sig försiktigt mot mannen. Hon försökte föra så lite oväsen som möjligt, men kände sig skrämmande blottad ute på den öppna gatan som badade i månljus. Hon tog en omväg och vek av till höger. På det sättet skulle hon inte vara där mannen trodde att hon var om han bara lurades och plötsligt satte sig upp.

En del av henne förundrades över hur snabbt och effektivt hon hade agerat. Hon hade duckat precis när mannen kastat och rörde sig nu i en halvcirkel med slungan redo för ett nytt skott. Alltihop var sådant som Will hade präntat in i huvudet på henne om och om igen.

Mannen verkade helt livlös. Maddie stannade några meter bort. Han rörde sig inte och hon såg inga tecken på att han fortfarande andades. Hon kom att tänka på hur värdelös slungan var på kort avstånd. Hon tryckte snabbt ned den i fickan och drog sin långa kniv. Den mjuka väsningen av stål mot läder kändes märkligt lugnande.

Hon kretsade runt mannen och närmade sig försiktigt. Hon satte sig på knä bredvid och kunde nu se såret han hade fått i pannan. Hans ögon var vidöppna och hon insåg att han var död.

Hon kände sig alldeles stel av skräck. Sedan vände det sig i magen på henne när hon insåg att hon hade dödat en människa. Hon ville kräkas, men behärskade sig och satte sig på huk för att studera mannen. Hon hade reagerat helt reflexmässigt när hon kastat iväg slungstenen. Det var en automatisk reaktion — hon hade försvarat sig av ren självbevarelsedrift. Hon hade inte haft tid att tänka på det möjliga resultatet. Mannen hade redan gjort ett försök att döda henne med den första projektilen han kastat. Han hade varit på väg att kasta en till. Om inte hon hade gått till motangrepp skulle det vara hon som var död nu. Hon mindes hur den andra projektilen hade susat över huvudet på henne och slagit in i dörren med ett ljudligt smackande.

Bara en av dem hade kunnat gå levande ur det här. Mannen hade hotat henne och försökt skrämma henne till tystnad innan han gjort två försök att döda henne. När hon tänkte på den saken var det svårare att ångra det hon hade gjort. Hon hade bara gjort vad hon varit tvungen att göra.

Mannen var helt svartklädd. Han hade svart mössa, svarta byxor nedstoppade i svarta filtstövlar och en svart ylleskjorta under en kort mantel med hög krage. Runt midjan hade han ett svart läderbälte med en lång, krökt dolk. Mannen hade mörkt hår och en mörk slokmustasch, vilket var ovanligt bland män i Araluen. Han hade svartmuskiga drag.

Under manteln gick ett diagonalt läderband över mannens bröst. Hon drog undan manteln med knivsudden och såg att han hade en platt läderpåse på sin vänstra sida. Det fanns inget enkelt sätt att ta bort den på eftersom manteln låg över den och mannen låg på den delen av bandet som korsade hans rygg.

Hon sköt in kniven under remmen och skar lätt igenom den innan hon drog till sig den lilla väskan.

Den innehöll några få personliga ägodelar: ett par mynt, en liten, kort kniv som kanske användes som matkniv, en järnsked samt ett elddon. Hon såg också två korsformade föremål som gjorde henne nyfiken. Hon fiskade upp ett av dem och studerade det. Det såg ut som en tung mässingsskiva med fyra knivar som stack ut som ett kors. Klingorna var ungefär åtta centimeter långa. Eggarna var blanka och uddarna sylvassa.

”En quattro”, muttrade hon. Hon hade sett en sådan i kungliga slottets rustkammare. Det var ett iberiskt kastvapen som användes av lönnmördare. Det hade fyra klingor och var absolut livsfarligt när det snurrade genom luften med hög hastighet. Hon insåg att det var en sådan här som hade farit över hennes huvud och slagit in i värdshusets ytterdörr. Hon skakade långsamt på huvudet. Vilken innerlig tur att hon hade trampat på den där vassa stenen!

När hon lade tillbaka quattron hörde hon ett papper prassla. Det låg i ett fack på väskans baksida som hon först inte hade lagt märke till. Hon öppnade för att titta. I facket fanns ett hopvikt dokument.

”Vi kan ta en titt på det lite senare”, sa hon lågt och reste sig upp. Hon funderade på vad hon skulle göra med den döde.

Till sist bestämde hon sig för att lämna honom där han låg.

Om hon väckte byborna skulle de ställa frågor. Hur hade hon lyckats besegra en vuxen man — som dessutom var beväpnad med en lång dolk och dödliga iberiska kastvapen? Vad gjorde hon egentligen i byn? Vad stod det i dokumenten hon hade hittat?

Det skulle oundvikligen sluta med att hennes och Wills identiteter avslöjades. Det skulle bli uppenbart att han inte alls var någon kringresande arbetare utan en kunglig spejare. Då skulle Rövaren och hans gäng förstå att de var jagade.

I sådana fall kanske de skulle dra vidare till något annat landskap och lyckas skaka av sig Will och Maddie.

Om hon lämnade mannen här skulle hans kumpaner undra vad som hade hänt med honom. De skulle få höra att han hade hittats död på bygatan, men ingen skulle ha någon aning om hur det hela hade gått till. Kanske skulle de ha misstankar — men ingen kunde veta något.

Maddie fattade sitt beslut och såg sig omkring på marken tills hon såg något glimma matt i månskenet. Det var blyskottet hon hade skjutit på mannen. Hon tog upp det och gick tillbaka till värdshuset med raska steg. När hon kom fram stannade hon och lossade de två kastvapnen från dörren. Sedan gled hon tillbaka in, reglade ytterdörren och gick tillbaka till sitt rum på vinden.

Tidigt nästa morgon väcktes hon av ett sorl från gatan utanför. När hon kikade ut genom det smala fönstret kunde hon se en liten folksamling som hade samlats runt den svartklädda gestalten på marken. En bonde hade hittat liket när han varit på väg för att mjölka sina kor på allmänningen. Han hade slagit larm och nu hade åtta eller nio bybor samlats runt den mystiske döde. De undrade var han hade kommit från och vad han råkat ut för. Att döma av hans svarta kläder och vapen hade han haft onda avsikter.

Till sist lyfte de upp kroppen på en bår som de bar till ett av husen. De skulle ordna med begravning lite senare.

Varför mannen hade kommit till byn och hur han hade dött var ett mysterium. Och i en liten by där det sällan hände något spännande skulle man prata om det här i flera månader — kanske flera år.

Men även om byborna hade många teorier så var det ingen som någonsin såg något samband mellan den döde mannen och den unga kvinnan på värdshusets vind.