Den nya lärlingen

Kapitel tretton

Är du inte lite väl hård mot henne?” frågade Jenny.

Will funderade, men skakade sedan på huvudet.

”Jag måste vara tuff, Jen”, sa han. ”Hon är bortskämd, oresonlig och arrogant. Jag måste ändra på det där om jag ska ha någon chans att lyckas med min uppgift.”

De satt under ett solskydd på uteserveringen utanför Jennys värdshus. Hon såg forskande på honom och nickade.

”Kanske. Men överdriv inte. I grund och botten är det nog inget fel på henne.”

”Jag försöker minnas hur Halt behandlade mig”, sa Will. ”Jag har hela tiden det som utgångspunkt.”

”Du brukade beklaga dig över hur hemsk han var mot dig”, sa hon med ett leende. ”Och du var ingen prinsessa!”

”Det är inte hon heller just nu. Det är precis det jag måste minnas. Hon är min lärling, och är varken mer eller mindre privilegierad än alla andra lärlingar. Hon kommer inte att särbehandlas.”

”Se bara till att det inte går för långt åt andra hållet”, sa Jenny varnande. ”Var är hon nu, förresten?”

”Hon är hos fröken Buttersby, som tar måtten för hennes kläder”, sa Will och pekade med tummen mot huvudgatan. ”Rättare sagt så visar hon Maddie hur hon kan ändra kläderna så att de passar. Maddie får göra jobbet själv. Hon kommer ju att stanna ett tag.” Will log snett.

Jenny såg på honom. Det här var det första spåret av humor hennes gamle vän hade visat på flera månader. Hon var klok nog att inte nämna det, men bestämde sig för att berätta det för Gilan nästa gång han kom till Redmont — vilket han gjorde betydligt oftare än han behövde. Jenny visste hur smärtsamt det hade varit för Will att förlora Alyss och tyckte det varit genialt att skicka Maddie till honom som lärling. Hon kastade en blick mot gatan och pekade.

”Nu kommer hon.”

Maddie kom traskande mot dem uppför den inte särskilt branta sluttningen. Hon höll ett klädbylte i händerna, och över hennes axel låg ett välbekant plagg — den spräckliga grågröna manteln som alla spejare och deras lärlingar bar.

”Hon ser lite överväldigad ut”, sa Jenny och log när Maddie tappade några kängor och en läderväst. När hon böjde sig ned för att plocka upp dem tappade hon ännu fler kläder. Hon hade fått tre kläduppsättningar — ylleskjortor och knäbyxor, lädertunikan och två par kängor samt manteln — och hade uppenbarligen svårt att bära allt.

”Hela dagen kommer att bli överväldigande”, sa Will. Men han visade inga tecken på att vilja resa sig och hjälpa till. När Maddie närmade sig med traven med kängor, skjortor och knäbyxor greps Jenny av medlidande och klev hastigt åt sidan.

”Jag hjälper dig”, sa hon. Maddie tittade tacksamt upp och överlämnade hälften av kläderna. Sedan gick hon efter Jenny in i värdshuset och släppte ned resten av plaggen på ett bord.

Maddie var lite andfådd. ”Hon gav mig de minsta kläderna hon hade, men de är ändå för stora”, flämtade hon.

Jenny log. ”Det är inte så konstigt. Du är ju den första kvinnliga spejaren.”

”Visade hon hur du ska sy in dem?” frågade Will.

Maddie nickade. ”Det kommer att ta flera timmar.”

”Du behöver bara en uppsättning till att börja med. Det borde inte ta så lång tid. Det kan du fixa i kväll efter maten”, sa Will. Han visste inte om hon hade fiskat efter medlidande, men han tänkte inte visa henne något.

Jenny och Will hade druckit färskpressad fruktjuice. Jenny gjorde tecken åt en servitör att hämta ett tredje glas till Maddie, som tacksamt tog emot det och drack törstigt.

”Aah”, sa Maddie. ”Underbart. Tack.”

”Det här måste kännas väldigt annorlunda och förvirrande för dig”, sa Jenny vänligt. ”Jag hoppas att Will inte är för sträng mot dig, Maddie. Jag heter Jenny, förresten.”

Hon sträckte fram handen och log. Maddie såg tveksamt på den. Hon hade börjat vänja sig vid det märkliga förhållandet som nu rådde mellan henne och Will. Han var, precis som han hade påpekat, en av rikets högre officerare och hade tekniskt sett högre ställning. Men inte Jenny. Hon var en vanlig ofrälse. Hon var kock och hade knappast högre status än tjänarna vid kungliga slottet. Maddie visste inte om det var lämpligt att de bara använde förnamnen när de pratade med varandra.

Men Jenny hade varit vänlig och tillmötesgående, och Maddie ville inte bli ovän med henne. Hon gjorde sitt bästa för att verka hövlig — men femtonåringars försök att vara artiga lyckas inte alltid särskilt väl.

”Öh… jag vet inte riktigt om du kan kalla mig Maddie”, sa hon ursäktande. ”Du borde nog säga ’ers höghet’ eller ’prinsessa’.”

Jennys leende försvann och hon drog tillbaka handen. Wills ansikte mörknade av vrede. Jenny reste sig. ”Jag ska komma ihåg det”, sa hon kyligt. ”Vi ses senare, Will”, sa hon och nickade kort. ”Jag har mycket att göra.”

Hon gick ut ur värdshuset med rak rygg. Maddie såg hjälplöst på Will och slog ut med händerna.

”Va? Vad gjorde jag för fel nu, då? Jag fattar att jag är din lärling och så, men måste alla tilltala mig som om jag är helt betydelselös? Hon är bara en vanlig kock!”

”Jenny hör till din fars — och mina — närmaste vänner. Vi växte upp tillsammans. Och hon har känt din mor också i många år. Din mor låter Jenny tilltala henne med förnamnet, så jag förstår inte varför inte du skulle göra det.”

”Men det var så annorlunda på den tiden! Jag menar, mamma reste omkring under falskt namn när hon träffade er. Då kunde ni ju knappast tilltala henne med titel. Men jag, däremot…”

”… är en bortskämd, arrogant unge som behöver lära sig en läxa. Jag hade hoppats att vi skulle slippa det här, men tyvärr… var snäll och följ med mig.”

Han reste sig tvärt och skyndade ut ur värdshuset. Maddie rusade efter med kängorna, tunikan och skjortorna i famnen.

”Och tappa inget!” fräste Will.

Hon störtade efter honom där han med långa kliv stegade längs huvudgatan och började följa stigen genom skogen till stugan. När de kom fram slog Will upp dörren och gick fram till skrivbordet vid bortre väggen, där han rotade igenom en bunt papper tills han hittade det han letade efter.

Maddie snubblade in efter honom och tappade i hasten flera plagg på verandan och i storstugan. Hon såg osäker ut när han vände sig mot henne med ett kuvert i handen. Will drog ut pergamentet och sträckte fram det till henne.

”Läs det här”, sa han.

Hon chockades djupt av de inledande orden. Längst ned fanns hennes mors och fars signaturer samt personliga sigill. Det rådde ingen tvekan om att dokumentet var äkta. Hon återvände med blicken till textens början och kände hur hon bleknade medan hon läste.

Hennes föräldrar hade skrivit sina namn bredvid vaxsigillen. Maddie såg på datumet. Ordern hade skrivits dagen innan hon hade lämnat kungliga slottet och ridit mot Redmont. Hon hade i princip gjorts arvlös och under hela sin resa haft lika låg ställning som en vanlig bonde. Hon fick en klump i halsen och ville gråta.

”Hur kan de göra så här?” frågade hon med sprucken röst. ”Hatar de mig verkligen så mycket?”

Will skakade på huvudet. ”De hatar dig inte alls. Men de tyckte inte att de hade något val. De misstänkte att jag skulle behöva det här dokumentet för att du ska förstå hur allvarligt läget är. Jag hade hoppats att jag skulle slippa visa det för dig, men tyvärr blev det nödvändigt.

Det är precis det här jag har försökt förklara för dig, Maddie. Du är inte längre prinsessa. Och du kan inte längre bete dig som om du är det. Du är min lärling. Du är inte bättre än någon annan här i Redmont — du är inte värd ett dugg mer än Jenny, slottets stallpojkar eller krigarskolans yngsta lärlingar.

Men du är å andra sidan inte värd mindre heller. Du är deras jämlike.”

Maddie rynkade pannan. ”Men du sa att spejarna hör till kungarikets högsta officerare…”, började hon osäkert.

”Spejarna, ja. Inte deras lärlingar! Och rent officiellt kan du inte ens kalla dig spejarlärling än. Du kommer att ha det som hederstitel, men man behöver träna i tolv månader innan man avlägger ett prov och tas upp i kåren.”

”Tolv månader?” flämtade hon häpet. ”Tolv månader? Jag trodde…”

”Jag vet, du trodde att det skulle ta ett par veckor. Och att du sedan skulle kunna rida hem och be dina föräldrar om ursäkt i förhoppningen om att allt var förlåtet. Eller hur?”

”Öh, jag… ja. Du har rätt.” Hon hörde hur hemskt det lät när Will formulerade det så där. Hon insåg också att det där var precis vad som redan hade hänt minst ett halvdussin gånger. Hennes föräldrar straffade henne och när hon tjänat av sitt straff bad hon halvhjärtat om ursäkt — och sedan var allt som vanligt igen. Några veckor senare fortsatte hon precis som innan.

”Du har gjort så där lite för ofta, Maddie”, sa Will allvarligt. ”Cassandra och Horace har fått nog. Du kan tycka vad du vill om det, men jag är den enda som kan rädda dig nu.”

Hennes läppar darrade och hon kände en tår formas i ögat. Will låtsades inte se den. Han visste att hon hade fått en chock — kanske den värsta hon hittills varit med om i sitt unga liv. Han tänkte inte låta henne gräva ned sig i den.

Han pekade på kläderna som låg spridda på golvet.

”Plocka upp dem”, sa han. ”Leta fram plaggen som sitter bäst. Skjorta, knäbyxor och kängor räcker. Strunta i manteln, men knyt kängorna ordentligt. Jag väntar på dig utanför stugan om fem minuter.”

”Utanför…”, sa hon. Will hade bytt samtalsämne så fort att hon nästan inte hängt med. ”Vad…?”

”Det är dags att springa lite. Jag behöver pröva din kondition. Fem minuter!”

Han väntade inte på något svar, utan gick ut genom dörren och slog igen den bakom sig. Hon hörde hans kängor mot verandan när han gick till stallet bakom stugan, där Tug gnäggade en kort hälsning till sin herre.

Sedan insåg hon att hon ödslade tid och behövde skynda sig att välja ut kläderna som passade bäst. Hon tog upp dem och rusade in i sitt rum.

Några minuter senare kom hon ut. Hon visste inte om hon hade passat tiden eller inte, men Will sa inget. Han satt i sadeln på Tug och väntade i den lilla gläntan utanför stugan.

”Ska inte du springa?” frågade hon.

Han höjde ett ögonbryn. ”Jag vet redan hur god kondition jag har”, sa han. ”Jag rider. Du springer. Vi ska till Rävsvansån. Det är ett litet samhälle ungefär åtta kilometer bort. Vi tar en liten tur dit och tillbaka.”

Han nickade mot stigen som ledde iväg mellan träden. ”Sätt igång.”

Hon satte fart med bakåtlutat huvud, svängande armar och hårt arbetande ben. Hon sprang mjukt och jämnt och höll ett utmärkt tempo med lätta, välbalanserade steg. Will red bredvid henne på Tug. Det ryckte lite frågande i den lilla hästens öron.

Hur tog hon det?

”Tog vad då?” Maddie hörde honom mumla och såg frågande ut. Will viftade lite med handen. ”Bara spring.”

Att bli arvlös. Lyckades hon hantera det?

”Hur känner du till det där?” Den här gången pratade Will så lågt att det var nästan omöjligt att höra honom.

Det har jag ju berättat för dig. Det du vet, vet jag.

Det var inte första gången som Will undrade om hans häst verkligen pratade med honom eller om han helt enkelt pratade med sig själv. Han ville inte riktigt veta svaret.

”Hon blev inte direkt överlycklig”, konstaterade han. Sedan höjde han rösten. ”Nu kan du gå i tre hundra steg”, ropade han. ”Sedan springer du igen!”

Maddie nickade utan att vända sig om. Hon saktade ned och promenerade raskt sina tre hundra steg innan hon ökade farten igen. Will såg hur hon drog bak axlarna och huvudet. Hela hennes hållning utstrålade beslutsamhet. Han nickade gillande.

”Hon har god kondition”, sa han. ”Och hon tycks ha sin mors energi.”

Tug nickade häftigt.

Jag misstänkte det.

”Verkligen? Hur kan du veta det?”

Jag är en spejarhäst. Vi vet att goda egenskaper går i arv.

Will visste inte riktigt vad han skulle säga om den saken.