Den nya lärlingen

Kapitel tjugosex

Många år senare funderade Maddie ofta på vilka djupgående konsekvenser en liten händelse kunde få. Nu hade det gått fyra dagar sedan hon vaknat med den våldsamma baksmällan. Hennes unga, starka kropp var fri från gifterna hon hade fått i sig och nu var hon åter redo för alla aktiviteter.

Men fastän hon mådde fysiskt bättre hade hon kvar minnet av baksmällan, och hon hade svurit att aldrig dricka alkohol igen.

Hon hade bett Will så mycket om ursäkt för hur hon hade betett sig och han hade nickat tyst. De visste förstås båda att det där bara var ord och det var lätt att prata. Det var svårare att omsätta ord till handling, och hon hade bestämt sig för att visa att hon menade allt hon sa. Hon gick in för sin träning och sina lektioner med förnyad flit.

Will märkte det, men sa inget. Han ville vänta och se hur länge den nya energin varade. Än kunde han inte vara säker.

En dag hade de precis ätit lunch när det knackade på stugans dörr. Några minuter innan hade Tug och Bumper gnäggat varnande från stallet när de känt på sig att någon närmade sig. De visste inte om det var en vän eller fiende, så varningen lät neutral. Å andra sidan låg Sobel tyst och stilla på sin vanliga plats. Det tolkade Will som att besökaren inte hade onda avsikter.

Han reste sig upp och gick fram till dörren. I sista ögonblicket ruskade han manteln åt sidan för att frigöra den långa knivens skaft. Sedan öppnade han regeln med vänster hand och slog upp dörren på vid gavel. Det var en utstuderat plötslig rörelse som skulle ge honom omedelbar uppsikt över hela verandan — ifall någon försökte gömma sig på sidorna. Djuren hade inte upptäckt någon fara, men de var ju också bara djur. De var inte ofelbara.

Den här gången hade de dock haft rätt. Personen som stod utanför dörren kunde knappast beskrivas som hotfull. Han tog ett förvånat språng bakåt när dörren flög upp, märkbart skrämd av den häftiga rörelsen.

Det var en liten man. Han var kortare än Will och fruktansvärt mager. Hans armar var som pinnar, men de saknade inte muskler. Det syntes att han förtjänade sitt levebröd genom hårt kroppsarbete. Hans axlar hängde lite och håret hade börjat glesna ovanför pannan. Han hade ett fårat ansikte. Maddie gissade att mannen var runt sextio och hade ägnat större delen av sitt liv åt arbete utomhus under svåra omständigheter — i regn, hagel och stark sol. Han var klädd som en bonde, och kläderna var slitna och lappade på många ställen. I händerna höll han en oformlig filthatt.

”Vad har du på hjärtat?” frågade Will.

Mannen rörde nervöst på huvudet. Han hade aldrig tidigare varit så här nära en spejare och kände sig lite illa till mods.

”Jo, öh… förlåt att jag stör, spejare. Jag vill inte vara till besvär…” Han såg osäker ut.

Om du inte vill störa, varför knackar du då på min dörr? tänkte Will — men höll tyst. Ett sådant svar skulle bara göra mannen ännu mer förvirrad och nervös.

”Behöver du hjälp med något?” undrade Will.

Bonden funderade och skruvade lite på hatten han höll i händerna.

”Jag heter Arnold, spejare. Arnold Clum. Från Kluvna ekens gård.” Han gjorde en rörelse snett bakåt med huvudet. ”Ungefär tio kilometer söderut.”

Arnolds kläder och märkbara näringsbrist fick Will att misstänka att gården inte var lika storslagen som sitt namn. Will förstod att Arnold, precis som många människor från landsbygden, var typen som kunde ge mycket långa svar på frågor.

”Jag har bott där i större delen av mitt liv”, fortsatte Arnold Clum och bekräftade Wills misstanke. ”Inte för att det är någon särskilt stor gård. Nej, den är faktiskt rätt liten. Vi odlar grönsaker. Inte så många, förstås. Marken är ganska stenig. Får har vi också. Men det viktigaste är hönorna. Det är frugan som sköter dem.”

Maddie hade rest sig upp från bordet och ställt sig lite bakom Will. Arnold Clum nickade när han såg henne och förde handen till pannan. Han hade glömt att han höll hatten i handen.

”God eftermiddag, fröken”, sa han artigt. Han såg lite förvirrat på henne. Hon var klädd som en spejare, men var utan tvekan en flicka. Det gick inte riktigt ihop i hans huvud.

”Det här är Maddie”, förklarade Will. ”Hon är min lärling. Du kan kalla henne ’spejare Maddie’.”

”Jaha, hm… hej, spejare Maddie”, sa Arnold.

Maddie log mot honom. Hon gillade att bli kallad spejare Maddie. Det verkade ge henne pondus. Hon visste inte riktigt vad pondus var, men hade hört ordet några gånger och förmodade att det hade med prestige att göra.

”Vi har ungefär tjugo, trettio hönor och en tupp”, fortsatte Arnold och vände sig mot Will igen. ”Så ägg har vi gott om. I undantagsfall tar vi en till grytan. Inte dumt att få lite kött ibland.” Tanken på mat fick honom att omedvetet slicka sig om munnen. Han såg så längtansfull ut att Will misstänkte att ”ibland” i det här fallet inte var oftare än en gång i månaden.

”Det är fördelen med kyckling”, sa Will och hoppades att mannen skulle komma till saken snart.

Arnold Clum nickade. ”Precis. De är användbara djur, kycklingar. Man kan föda upp dem nästan var som helst, dessutom.”

”Jag har aldrig provat”, sa Will.

Arnold ryckte på axlarna och tittade upp på honom med huvudet lite på sned.

”Jaså? Vet du vad — det borde du! Hönor är så lättskötta! Man behöver bara en liten plätt där de kan gå och picka. De gillar att gå omkring sådär. Sedan kan du mata dem med vilka rester som helst, och…”

”Har du några problem med hönorna?” frågade Will.

Arnold avbröt sig själv mitt i meningen och såg på honom med halvöppen mun. ”Hur visste du det?”

Will suckade. Mannen hade sagt att han behövde hjälp, och det märktes att hönorna hörde till det viktigaste i hans liv. Det var en logisk gissning. Förmodligen hade problemet med något rovdjur att göra. Om hönorna var sjuka skulle Arnold knappast ha bett en spejare om hjälp. Det hade varit bättre att gå till en apotekare.

”Är det kanske något djur som tar dina hönor?” frågade Will.

Arnold öppnade munnen ännu mer. ”Ni spejare är kusliga!” sa han. ”Du har helt rätt! Jag kom hit för att be om hjälp och du förstod med en gång att ett djur tar mina hönor — och äter äggen.”

Inte riktigt med en gång, tänkte Will. Men att förlora hönor och ägg var mycket allvarligt för en person som Arnold. Att döma av hans magra kroppsbyggnad levde han på mycket torftig mat.

”Jag har sett det några gånger”, fortsatte Arnold. ”För det mesta i skymningen. Det är ungefär lika stort som en liten hund. Och snabbt som en orm. Jag hade inte en chans att stoppa det. Jag har ett gammalt spjut, ser du, men jag är inget vidare på att använda det. Odjuret kommer och går som det vill. Den skojaren är inte det minsta rädd för mig. Min hustru Aggie sa åt mig att hämta hjälp. ’Gå och hämta spejaren’, sa hon. ’Han vet vad som måste göras!’”

”Det är nog en vessla eller en hermelin”, sa Will tankfullt. Han kunde föreställa sig hur svårt det var för Arnold att döda ett så snabbt djur med ett gammalt spjut i sina darrande händer.

”Kanske”, sa Arnold. ”Men den är stor. Och det är inte så konstigt, med tanke på hur många av mina ägg den har ätit!” Han lät lite upprörd nu.

Will nickade förstående. ”Vi ska se vad vi kan göra. Vi kommer under eftermiddagen. Du ska inte behöva bli av med fler ägg. Tala bara om exakt var din gård ligger.”

Arnold gav honom en vägbeskrivning och gick sedan. Han red på en knotig ploghäst utan sadel. Hästen såg lika sliten och benig ut som sin ägare.

”Det är bäst att han rider före”, sa Will till Maddie. ”Bönder älskar att prata när de träffar nya människor. På det här sättet slipper vi lyssna.”

”Är det verkligen värt besväret?” frågade Maddie. ”Att rida ända dit bara för några ägg, menar jag?”

”För oss är det bara några ägg. För honom handlar det om skillnaden mellan att äta och svälta. Och att döma av hur han ser ut har han ofta fått gå hungrig.”

Maddie såg tankfull ut. ”Jaha. Jag förstår.”

”Det här hör till vårt jobb, Maddie”, förklarade Will. ”Vi hjälper människor med problem. Oavsett om det handlar om att spåra upp stråtrövare, gripa mördare eller rädda en bondes ägg. Spejarnas uppgift är att hjälpa andra.”

”Jag har aldrig tänkt på det på det sättet”, sa hon. ”Ska vi ge oss av, då?”

Will skakade på huvudet. ”Inte riktigt än. Jag vill inte rida ifatt honom. Jag tänker hjälpa honom, men jag orkar inte lyssna på honom.”