Kapitel trettiosex

Rövaren i mörkret rev av ett kycklinglår och började slita loss köttet med tänderna. Han grimaserade. Fågeln var inte särskilt vällagad och köttet var rött och blodigt närmast benet.

Han blängde på gängmedlemmen som hade tillrett kycklingen de stulit från en bondgård kvällen innan.

”Harold!” morrade Rövaren. ”Den här kycklingen är rå! Var lärde du dig att laga mat, egentligen?”

Harold, som var en kraftig man med svart hår, tittade surt på honom. ”Jag har aldrig påstått att jag kan laga mat”, muttrade han. Han hade spetsat fågeln på en trädgren och hängt den över elden. Men han hade inte väntat på att lågorna skulle dö och lämna en varm glödbädd, och skinnet hade blivit alldeles svart. Han hade förmodat att köttet innanför var färdiglagat och gett kycklingen till sin ledare.

Rövaren kastade in kycklinglåret i en buske. Sedan tog han upp resten av kycklingen och skickade iväg den efter låret med stigande vrede.

”Ta fram ost och bröd”, befallde han. ”Det kan väl inte ens du misslyckas med. Lite öl också.”

Harold muttrade surt för sig själv, men sa inget. Han visste av erfarenhet hur lynnig och oförutsägbar Rövaren var. Han hade ett alldeles fruktansvärt temperament.

Kidnapparnas ledare var klädd helt i svart. Det var klädseln han brukade ha när han tog sig in i hus och rövade bort barn. Han var över medellängd och kraftigt byggd, även om magen hade börjat puta ut på sistone. Det en gång så ljusa håret hade numera en smutsgrå ton och hängde ned över nacken i tjocka, matta testar. Rövaren brukade inte tvätta det alltför ofta.

Han hade ett ganska vardagligt utseende. Hakan hade en gång varit markerad, men avslöjade nu att han börjat lägga på sig. Ansiktet skulle ha varit stiligt om det inte varit för ögonen och munnen. Ögonen var bleka och lite gulnade. Han hade en gång fått höra att de liknade vargöron — men mannen som sagt det hade förstås fått ångra sina ord bara några minuter senare. Rövarens kyliga och grymma ögon passade perfekt till den tunna, blodlösa munnen med nedåtböjda mungipor. Ingen hade någonsin sett honom le.

Harold ställde ned en trätallrik med stark ost och en stor brödbit framför ledaren. Rövaren grymtade, drog sin kniv och skar upp lite ost.

”Var är ölet?” frågade han. Hans följeslagare vände sig snabbt tillbaka mot bordet och tappade upp lite öl från ett fat. Rövaren grymtade när mannen ställde ned muggen framför honom. Ordet ”tack” verkade inte ingå i hans ordförråd.

De befann sig i lägret som fungerade som deras tillfälliga högkvarter. De var nio stycken om man räknade in Rövaren och den blåklädde Sagofarbrorn. Dessutom fanns där fem barn i åldrar mellan tio och fjorton. Rövaren kastade en blick mot dem. De hade bundits med kedjor och satt nu hopkurade under ett stort träd. En trasig segelduk hade spänts fast ovanför deras huvud för att skydda dem mot eventuellt regn. Kidnapparna själva bodde i små tvåmanstält — alla utom Rövaren. Eftersom han var ledaren krävde han att få bo i ett eget tält. Hans tält var större än följeslagarnas, och till skillnad från dem behövde han inte ligga på filtar på marken. I stället sov han på en hopfällbar säng.

Gänget hade fört bort barn från små byar i Trelleth under flera månader. De gav sig huvudsakligen på små samhällen som låg så långt ifrån varandra att de inte hade någon kontakt. När byborna till slut fick veta att barn hade försvunnit från andra byar i landskapet var Rövaren och hans följe redan långt borta.

Systemet de hade tänkt ut fungerade utmärkt. Sagofarbrorn promenerade in i byn, vann barnens förtroende och valde ut ett barn som skulle kidnappas. Han valde alltid pojkar eller flickor som behandlades ovanligt illa av sina föräldrar. När barnen försvann utgick de andra i byn från att de hade rymt. Föräldrarna kanske letade efter dem, men man organiserade sällan någon skallgång.

Så snart Sagofarbrorn hade valt ut sitt mål bytte han taktik. Hans berättelser, som i början varit underhållande och roliga, blev mörkare och mer skrämmande. Han beskrev den skräckinjagande gestalten som kallades Rövaren, en skugglik figur som smög genom landet på jakt efter barn han kunde föra med sig till sitt hem i underjorden. Han sa till barnen att de aldrig fick säga något till vuxna om de såg Rövaren i byn. De fick aldrig diskutera honom med sina föräldrar eller någon annan vuxen.

Om de gjorde det skulle nämligen Rövaren få reda på det och utkräva en fasansfull hämnd.

Sagofarbrorn var skicklig på att fängsla sina lyssnare. När han slutligen lämnade en by var barnen i regel livrädda.

Och när någon av dem försvann kort därpå var det ingen som vågade säga något. Det var en perfekt metod. I de fattigare byarna var det vanligt att många barn sov i samma rum. Ett barn som vaknade och fick syn på den svartklädde gestalten greps av sådan skräck vid minnet av det Sagofarbrorn sagt att han eller hon höll tyst. Barnen var vettskrämda och förstummade. De visste att de skulle gå samma öde till mötes som sin kamrat om de berättade något eller försökte slå larm.

Rövarens gäng hade härjat på det här sättet i tolv månader och rört sig från område till område. För att försäkra sig om att de styrande i landskapet inte fick veta något stannade de aldrig för länge på samma plats.

Så fort de kom till ett nytt område började de föra bort barn. När de sedan hade tillräckligt många fångar — vanligen tio eller tolv — gick de vidare till nästa etapp i planen.

Rövaren hörde ljudet av hovar och tittade upp. En av hans spanare hade ridit in i lägret. Han var klädd som en bonde, i en lappad lång skjorta, och hade en oformlig hatt på huvudet. Han smälte in perfekt i byarna och småsamhällena Rövarens band hade besökt. Spanaren såg sig omkring och skyndade fram till Rövaren så fort han fick syn på honom.

”Jag har dåliga nyheter”, sa han kort. Han satte sig mittemot sin ledare och vände sig mot mannen som nyss hade serverat mat till Rövaren. ”Harold! Hit med lite öl!”

Harold mumlade något. Han gick fram till fatet och valde ut en mugg från bordet. Det fanns en strikt hierarki i rövarbandet, och han själv stod nästan längst ned i den.

Rövaren rynkade pannan.

”Varifrån?” frågade han. Spanaren höll upp handen medan Harold ställde ned en överfull sejdel framför honom. Det rann skum utmed sidorna, men spanaren struntade i det. Han drack törstigt och slog sedan muggen i bordet med en belåten grymtning.

”Esseldon”, sa han och rapade. Rövaren rynkade pannan. De hade varit i Esseldon relativt nyligen. Han kastade en blick mot de unga fångarna under trädet och försökte minnas vem av dem som kom från den byn. Men de hade besökt så många byar de senaste veckorna att han inte riktigt var säker på vem det var.

Rädslan för Sagofarbrorn som grep tag i byns barn var oftast så stark att de inte sa någonting alls om Rövaren till sina föräldrar.

Oftast.

Det hände att ett barn, som var modigare eller dummare än sina kamrater, sa något. Då kunde det hända att byborna inledde ett organiserat sökande efter det saknade barnet. I så fall var Rövaren och hans följeslagare tvungna att snabbt dra vidare till nya områden för att inte bli upptäckta. För att urskilja sådana problem så tidigt som möjligt skickade Rövaren regelbundet sina spanare tillbaka till byarna där de redan hade varit.

Och nu hade något uppenbarligen gått snett i Esseldon.

”Jag vet inte hur viktigt det här är”, fortsatte spanaren. ”Men det verkar som om en flicka där har börjat ställa frågor.”

”Kommer hon från byn?” frågade Rövaren.

Den andre mannen skakade på huvudet. ”Nej. Hon är på genomresa med sin pappa. Han är på jakt efter arbete och de bor på värdshuset. Jag hörde hur hon frågade en annan unge om Sagofarbrorn — och om pojken vi förde bort från den byn. Än så länge har hon inte fått reda på något av värde, men jag tyckte ändå att det här var värt att rapportera.”

Rövaren kliade sig tankfullt på hakan. Det fanns alltid en risk att något barn skulle avslöja något. Han hade gjort rätt som skickat sin spanare för att kolla läget i Esseldon.

”Det är bäst att vi visar den här flickan vad som händer med barn som ställer besvärliga frågor”, sa han fundersamt. Han vände sig om mot männen som satt i gräset runt lägerelden.

”Benito!” ropade han. ”Kom hit. Jag har ett jobb åt dig.”

Benito var rätt person för den här uppgiften. För några år sedan hade han fått en skada i halsen som gjorde att han bara kunde väsa och viska. Benito hade blivit bitter och arg, och han ställde alltid upp när Rövaren behövde skrämma något barn som hade trotsat Sagofarbrorns instruktioner.

Nu gick han fram till bordet och förde handen till pannan i ett slags honnör.

”Vad är det, jefe?” frågade han. Han använde det iberiska ordet för chef eller ledare. Benitos starka iberiska brytning brukade i kombination med hans väsande röst skrämma vettet ur barn.

”Det finns en flicka i Esseldon som har ställt frågor. Robert här kan berätta hur hon ser ut och var du kan hitta henne.” Rövaren nickade mot spanaren. ”Jag vill att du tar dig till byn i kväll och skrämmer iväg henne. Eller dödar henne.” Han viftade lite nonchalant med handen.

Ett elakt leende spred sig över Benitos ansikte.

”Med nöje, jefe.”

Загрузка...