Den nya lärlingen

Kapitel nio

Maddie blickade nervöst från Cassandra till Horace. Halt och Gilan hade lämnat henne så fort de nått dörren till den kungliga bostaden.

”Nu måste du och dina föräldrar talas vid”, hade Halt sagt. ”Vi kan prata om saken lite senare.”

Nu stod hon tyst och väntade på att de skulle säga något. Normalt sett var de väldigt pratsamma, tänkte hon bistert. De kunde stå i evigheter och räkna upp alla fel de tyckte att hon gjort. Nu verkade de osäkra och inte riktigt veta var de skulle börja. De såg tveksamt på varandra, som om de väntade på att den andra skulle öppna munnen. Spänningen började bli outhärdlig. Maddie bestämde sig för att ta tjuren vid hornen. Om hennes föräldrar hade dåliga nyheter — vilket hon utgick från — var det lika bra att få det här överstökat så fort som möjligt.

”Halt sa att ni ville berätta något”, sa hon.

De kastade ännu en hastig blick på varandra och sedan harklade sig hennes far.

”Ja… just det, öhm… jo — din mor och jag ville prata med dig om din framtid.”

Maddies hjärta kändes tungt. Om det gällde hennes framtid anade hon vad de tänkte säga. Det skulle alldeles säkert handla om nya restriktioner. Fler regler, mindre frihet. De skulle förmodligen komma med långa utläggningar om hennes förpliktelser som tronföljare. De skulle instruera henne om vad hon fick göra — och framför allt inte fick göra. Den kategorin var oändligt mycket större än den andra. Hon ville ogärna diskutera sin framtid med sina föräldrar, men det verkade uppenbart att hon inte hade något val. Hon väntade lite till, och sedan tog äntligen Cassandra till orda.

”Maddie, vi kan inte låta dig springa omkring på det där viset och ta en massa onödiga risker.”

Maddie pressade ihop läpparna. Nu hade hon till sist gått för långt — hon hade knuffat sina föräldrar över gränsen. Det var för sent för de oärliga små ursäkterna hon brukade använda för att ta sig ur knipor. Hon hade använt dem alldeles för ofta, och nu var hennes föräldrars tålamod slut.

”Du behöver lite ordning och disciplin i livet”, sa hennes far. ”Du måste få något meningsfullt att göra.”

Hennes axlar sjönk ned lite. Ordning, disciplin… något meningsfullt att göra. Kunde det bli värre?

Hon funderade snabbt. Fanns det något hon kunde göra för att ta sig ur det här? Något knep hon kunde använda? Hon bestämde sig för att försöka.

”Mamma, pappa — jag vet att jag har betett mig illa och förstår att ni är upprörda. Men jag…”

Hennes mor avbröt henne med en otålig gest. ”Det är för sent, Maddie. Vi har gett dig den ena chansen efter den andra, men du bara fortsätter att strunta i oss och göra som du behagar. Vi har tröttnat på det. Vi har fattat ett beslut.”

Så var det med den saken, tänkte Maddie. Hon kände sin mor och visste att Cassandra hade en vilja av järn. När hon väl hade bestämt sig för något så ändrade hon sig inte. Maddie tog ett djupt andetag och förberedde sig på det värsta.

”Vi har bestämt oss för att skicka dig till Will som lärling”, sa Horace.

Maddies hjärta tog ett språng. Hon höll blicken sänkt så att de inte skulle se det plötsliga ljuset hon visste hade tänts i hennes ögon. Hon väntade några sekunder tills hon hade tyglat glädjen och tittade sedan upp på dem. En plötslig oro grep henne — hade hon hört fel?

”Will”, sa hon försiktigt. ”Menar ni farbror Will?”

Will var hennes gudfar. Han hade varit med när hon döpts och svurit att ta hennes föräldrars plats om det någonsin blev nödvändigt. Hon älskade Will. Som barn hade hon ofta hälsat på honom i Redmont och bott i hans varma lilla stuga och jagat och tältat i skogen med honom. Will var rolig. Will och hon hade samma underfundiga humor.

Han hade förstås varit ganska allvarlig sedan Alyss dött. Hon hade bara träffat honom några gånger sedan dess, och han hade verkat bister och lättirriterad. Men det var inte så konstigt. Han skulle säkert snart bli sig själv igen. Hon insåg att hennes mor svarade på frågan hon precis hade ställt.

”Just det. Will. Din gudfar. Vi tänker fråga om han vill ta emot dig som lärling och träna dig till spejare.”

”Men… jag är flicka”, sa Maddie tveksamt.

Hennes mor såg surt på henne. ”Jag har ofta betvivlat att du förstår det”, sa hon.

Maddie struntade i henne. ”Jag menar… det finns inga flickor bland spejarna. Det har väl aldrig funnits… eller?” Hon rynkade pannan och funderade på om hon hade hört talas om en sådan. Sedan skakade hon på huvudet. Hon var säker på att det aldrig hade funnits någon kvinnlig spejare.

”Du blir den första”, sa hennes far.

”Ska jag bo hos farbror Will? I Redmont?” frågade hon. De nickade, och hon kunde inte hålla tillbaka det stora leendet som spreds över hennes ansikte.

Livet i Redmont var betydligt mindre stelt och formellt än vid kungliga slottet. Baron Arald och hans hustru Sandra var utmärkta värdar som alltid behandlade henne väl. Och inte bara det — hon hade högre status än alla i Redmont, till och med baron Arald. Ingen där kunde bestämma över henne och säga hur hon skulle bete sig! Det här var fantastiska nyheter!

”Jag skulle nog inte kalla honom farbror Will om jag var du”, sa Horace varnande. ”Du kommer att vara hans lärling, vet du.”

”Visst.” Det snurrade i huvudet på henne. Hon föreställde sig en framtid med jaktfester, baler och picknickar vid slottet i Redmont — och alltihop utan att hon behövde lyda sina föräldrar. Den som skulle bestämma över andra var hon själv.

Men hon skulle förstås få vara försiktig så att hon inte gick för långt. Om det ryktades att hon hade för roligt skulle hennes föräldrar säkerligen kalla tillbaka henne.

”Livet som lärling kommer inte att bli lätt”, sa hennes mor och såg allvarligt på henne.

Maddie samlade sig och försökte se lagom nedslagen ut. ”Jag vet”, sa hon. ”Men jag ska göra mitt bästa.”

Hon var överlycklig. Will älskade henne. Nästan dyrkade henne. Hon kunde linda honom runt lillfingret. Det hade hon alltid kunnat. Varför skulle det vara annorlunda nu?

”Du… går alltså med på det här?” frågade Cassandra, och Maddie sänkte blicken och nickade fogligt.

”Jag ska göra mitt bästa”, sa hon igen. ”Jag vill att ni ska vara stolta över mig.”

Gilan och Halt red mot den lilla stugan bland träden nedanför Redmonts slott. När de närmade sig kunde de se rök ringla från skorstenen. Tug, som stod i stallet bakom stugan, gnäggade till hälsning och fick genast svar av Blaze och Abelard.

”Han tycks i alla fall vara hemma”, sa Gilan.

Han hade knappt sagt det förrän dörren till stugan öppnades och Will klev ut på den lilla verandan. Han nickade mot sina två gamla vänner.

”Halt. Gilan.”

Halt kände sig tung om hjärtat när han hörde Wills kyliga tonfall. Förr hade de alltid utväxlat muntra hälsningar, glada skämt och vänskapliga små syrligheter när de träffats vid stugan. Nu lutade sig Will bara mot en av verandans pelare och tittade tyst på medan de satt av.

Halt klev fram till de två stegen som ledde upp på verandan och stannade.

”Får vi komma in?” frågade han vasst. Will förtjänade någon sorts tillrättavisning för sitt tanklösa sätt.

”Självklart.” Will klev åt sidan och gjorde tecken åt dem att gå in i stugan.

Halt tog av sig manteln och såg sig om i det välbekanta rummet. Han rynkade pannan. Det stod odiskade tallrikar på diskbänken, och två stolar hade dragits ut från det enkla furubordet och vänts åt olika håll. Eldstaden var överfull av gammal aska och i stort behov av städning. Wills mantel låg vårdslöst slängd över en av fåtöljerna framför den öppna spisen. När Halt kastade en blick genom dörren till Wills sovrum, som en gång varit hans eget, kunde han se att sängen var obäddad.

Will lade märke till Halts blick och gick för att stänga sovrumsdörren.

”Har inte hunnit städa i dag”, mumlade han.

Halt höjde ett ögonbryn. ”Eller i går”, konstaterade han. Hans före detta lärling hade vett nog att se lite skamsen ut.

”Sitt ned”, sa Will och vände sig mot den lilla köksvrån. ”Jag ska fixa kaffe.”

Halt och Gilan utväxlade en blick och satte sig i fåtöljerna vid elden. Gilan skakade sorgset på huvudet. Halt förstod att de tänkte samma sak.

Will justerade spjället på järnkaminen i köket innan han öppnade den för att kasta in några pinnar så att elden skulle ta fart. Han skakade på kitteln och ett svagt skvalpande hördes.

”Ska hämta vatten”, sa han och gick till dörren. Det fanns en pump på gården utanför. Hans två vänner såg än en gång på varandra. Att hämta in vatten var normalt sett det första man gjorde på morgonen.

”Han verkar inte bry sig om någonting längre”, sa Gilan när Will hade gått ut.

Halt nickade och lade pannan i djupa veck. ”Vi måste ändra på det.”

Dörren öppnades och Will kom tillbaka med den fulla kitteln. Han ställde den på plattan och sysselsatte sig sedan med att förbereda kaffet och muggarna.

”Jag vet varför ni har kommit”, sa han.

Halt såg på honom. ”Var inte så säker på det.”

”Ni tänker säga åt mig att rycka upp mig och skärpa mig”, sa Will. ”Jag ber om ursäkt för att det ser så bedrövligt ut här inne. Och för att jag själv ser så bedrövlig ut.” Halt såg att Wills kläder var skrynkliga och fläckiga. Håret och skägget var vildvuxet och ovårdat. ”Jag bryr mig inte”, sa han. ”Jag vill bara se Jory Ruhl dingla från galgen.”

”Jag förstår”, sa Gilan. ”Men spejarkåren behöver dig.”

”Kåren får vara så god och klara sig utan mig tills jag är färdig”, sa Will grinigt. ”Jag har viktigare saker att tänka på just nu.”