Den nya lärlingen

Kapitel femton

Hon kunde inte slita blicken från pilbågen när Will tog upp den. Hon rynkade pannan. Den såg inte ut som andra bågar hon hade sett.

Först och främst var den kort. Den var bara två tredjedelar så lång som en vanlig långbåge. Och formen var minst sagt underlig. Den mittersta delen, som utgjorde ungefär två tredjedelar av vapnets totala längd, bestod av ett tjockt, mörkt trästycke som inte var särskilt böjt. I mitten av den fanns ett handtag av mjukt läder som vadderats och formats för att passa handen. I ändarna fanns två sektioner som sköt ut från bågen så att de pekade framåt.

Will räckte över vapnet och hon synade det noggrant. De två bakvända styckena hade formats med omsorg för att passa perfekt vid mittensektionen — som också tycktes perfekt slipad och vinklad. Styckena hade förmodligen limmats och sedan bundits hårt med virade snören som sedan limmats ytterligare innan alltihop lackats flera gånger för att öka hållbarheten.

Bågen liknade ett utdraget, tillplattat ”W”. Vid första anblicken såg det ut som om strängen skulle gå emellan de två yttersta segmenten, så att bågen påminde om en vanlig långbåge eller kortbåge när den spändes. Men när Maddie tittade närmare kunde hon se att skårorna som skulle hålla strängen på plats var formade så att bågen måste böjas tillbaka från de två utskjutande delarnas riktning. Då skulle bågens mittersta del bilda en kurva och de två slutsegmenten i båda ändarna svänga ut i motsatt riktning.

”Det är en sammansatt båge”, förklarade Will när hon hade granskat vapnet i några minuter. ”Temujaierna använder dem. Jag använde själv en under mina första år som lärling. De utsvängda segmenten ger pilen högre hastighet och bågen lägre dragvikt. Den här har ungefär tjugofem kilos dragvikt. Det kommer du att klara efter lite styrketräning.”

Han förde fingret utmed bågens utsida. ”Här har den förstärkts med hjortsenor för ökad flexibilitet och styrka.”

”Vem har gjort den?” frågade hon. Hon vände och vred på vapnet och kunde inte låta bli att beundra hantverket. Träet var omsorgsfullt format och hyvlat. När Will pekat ut det kunde hon se hjortsenorna. Hela bågen hade lackats med mörk lack så att den fått en mörkbrun nyans. Hon såg att lacken var matt så att inget ljus skulle reflekteras i den. Läderhandtaget kändes bekvämt i handen, men när bågen var osträngad kändes den något obalanserad på grund av de två utstickande slutstyckena.

”Jag”, sa Will. ”Halt visade mig hur man gör när jag själv gick i lära.”

”Kan du visa mig hur man gör?” frågade hon ivrigt. Det märktes återigen att hon visste att uppskatta ett bra vapen, och Will nickade gillande.

”Vi har tid för det senare. Först måste du lära dig att skjuta med den. Har du använt en pilbåge förut?”

Hon nickade lite tveksamt. Hovdamerna vid kungliga slottet ägnade sig åt bågskytte som en sorts social sport, och Maddie hade varit med några gånger. Men bågarna de använde var inte alls som den här. De var enkla långbågar av lätt trä, med en dragvikt på tio kilo eller mindre. De var utformade för mindre starka kvinnor. Att döma av det Will hade sagt skulle den här pilbågen vara mer än dubbelt så svår att spänna.

”Inte en sådan här”, sa hon. Hon vred den i händerna och funderade över hur hon skulle stränga den. På bågarna hon hade skjutit med innan hade det varit enkelt — hon hade bara behövt sätta ena änden i marken, böja staven med kroppen och sedan föra in strängen i skåran. Men hon gillade inte tanken på att trycka den här bågens noggrant utformade ändar mot marken. ”Hur strängar man den?” frågade hon till sist.

Will sträckte fram handen och tog bågen.

”Man kan göra på två sätt. Antingen använder man en bågsträngare. En sådan här, alltså.” Han tog upp ett tjockt snöre ur tunikans ficka och rullade upp det. I snörets ena ände fanns en liten hylsa och i den andra en stor läderförstärkt ögla. Will lade cylindern över bågens ände, där strängen redan satt i sin skåra, och lade sedan öglan över andra änden ungefär trettio centimeter från stället där utsvängningen började. Bågsträngens andra ände var redan lagd i en ögla över bågsegmentet och själva strängen hängde i en lös kurva.

Will fattade tag i bågen så att strängen hängde ned och trampade på det tjocka snörets långa ögla så att den hölls fast vid marken. Sedan började han att tvinga bågen uppåt och använde musklerna i ryggen, armarna och benen för att böja segmenten. Läderförstärkningen i bågsträngarens ände hindrade den från att halka ned över bågsegmentet när han tog i med allt större kraft. Bågen knarrade lite när den böjdes mer och mer, och till sist sköt Will upp bågsträngens lilla ögla längs bågsegmentet, förbi utsvängningen, tills den gick in i skåran som hade skurits ut i slutet av bågen.

”Se till att den sitter ordentligt innan du släpper trycket”, sa han. ”Det vore dumt om den gled ut igen.”

Han studerade strängen för att försäkra sig om att den var ordentligt fäst och släppte sedan trycket på bågsträngaren. Han förde den breda, läderförstärkta öglan över bågens ände, tog av hylsan från andra änden och lämnade tillbaka vapnet, som nu var ordentligt strängat och klart för användning.

”Det där såg ganska svårt ut”, sa hon tveksamt. Hon hade märkt hur Will fått anstränga sig för att böja bågen.

Han ryckte på axlarna. ”Det är inte lätt. Men du kommer att lära dig.”

Hon tyckte om hur bågen kändes nu när den var strängad. Den var definitivt bättre balanserad än innan. Hon drog lite i strängen och höjde på ögonbrynen när hon kände motståndet. När hon hört bågskyttar prata om dragvikt hade det aldrig sagt henne så mycket. Nu förstod hon hur svårt det var att spänna en båge med tjugofem kilos dragvikt. Hon fylldes av tvivel. Skulle hon verkligen klara det?

”Det gäller att lära sig tekniken”, sa Will som om han hade läst hennes tankar. ”Man måste utnyttja de stora musklerna i ryggen, axlarna och armarna. När du skjutit tidigare har du alltid spänt bågen med armen, va?”

Hon nickade och han tecknade åt henne att inta skjutposition med bågen. Hon höll den med helt utsträckt arm, och Will kom fram för att rätta henne.

”Börja med att hålla handen med bågen nära kroppen, inte utsträckt. Sedan pressar du bågen ifrån dig samtidigt som du drar strängen mot dig med andra handen. På det sättet utnyttjar du musklerna i båda armarna i stället för bara den ena.”

Hon nickade tankfullt och förde bågen närmare kroppen. Sedan ansträngde hon sig för att skjuta ifrån sig och dra. Hon lyckades spänna strängen till ungefär två tredjedelar innan det blev för tungt och hon tvingades ge upp.

”Jag kan inte”, sa hon och grymtade av ansträngningen.

”Jodå.” Det hördes på Wills korthuggna svar att han inte tänkte acceptera något annat.

Hon såg på honom. Om hon väntade sig någon sorts medlidande hittade hon inte vad hon sökte. Hon insåg att Will skulle vara mer förstående och hjälpsam om hon ansträngde sig och verkligen gjorde ett försök. Däremot gillade han inte att hon bara gav upp. Hon tog ett djupt andetag och började spänna bågen på nytt.

”Tänk på hur du trycker skulderbladen mot varandra när du pressar och drar. Då använder du de stora musklerna i ryggen och axlarna.”

Hon gjorde som han sa och den här gången lyckades hon spänna strängen lite längre, ända tills hon hade höger tumme bara några centimeter från näsan.

”Bra”, sa Will. ”Nu försöker du igen och ser om du kan få tummen hela vägen till näsan.”

Hon gjorde som han sa och uppbringade all styrka hon hade i armarna och ryggen. För ett kort ögonblick nuddade tummen vid näsan. Sedan förde hon tillbaka strängen igen.

Hon skakade lite på högerhanden. Strängen hade skurit in i fingrarna. När Will såg hennes rörelse sträckte han ned handen i fickan och fiskade upp något som han räckte över till henne.

”Det där känns i fingrarna, ja. Prova den här.”

Föremålet han överlämnade såg ut som ett mjukt läderstycke format som en liten vante. I den smala änden var ett hål stort nog för ett finger utskuret i lädret. Stycket blev bredare och delades sedan i två delar — en liten och en större — med en skåra emellan. Will visade hur man kunde föra långfingret genom hålet så att läderlappen låg utmed handens insida. Den mindre delen var avsedd för pekfingret och den större för långfingret och ringfingret. De skildes åt av skåran mellan dem.

”Här lägger du pilen”, sa Will och pekade på skåran. ”Resten skyddar dina fingrar från strängen.”

Hon provade igen och drog tillbaka strängen lite. Han hade rätt, lädret skyddade hennes fingrar och hon förstod genast hur pilen skulle ligga i skåran — med pekfingret ovanför och de två andra fingrarna nedanför.

”Använder du själv en sådan här?” frågade hon.

Han skakade på huvudet. ”I en riktig stridssituation skulle de vara för klumpiga. Jag har låtit förstärka fingerspetsarna på mina handskar i stället. Vi ska se till att du får likadana. Fram till dess duger den där. Försök igen nu. Tänk på det jag sa om att pressa skulderbladen mot varandra.”

Hon höjde bågen. Pressa, spänn. Tryck ihop skulderbladen. Tummen nuddade lätt vid näsan och sedan förde hon tillbaka strängen.

”Skönt att se att du begriper tillräckligt för att inte bara släppa strängen utan en pil på strängen”, grymtade Will.

Hon log lite. Hon visste att det kunde skada bågen att spänna och släppa strängen utan en pil. ”Mäster Parker brukade hota damerna med allvarliga påföljder om de gjorde det.”

Will nickade. ”Bra. Och ju kraftigare bågen är, desto värre blir förstås skadan. Nu ska vi se hur du klarar dig med en pil.”

Det låg flera pilar i oljeduken. Will tog upp en och räckte över den till Maddie, som nickade belåtet åt tuppfjädern och lade pilen på strängen. Will mindes att Halt hade fått lära honom allt om pilbågar från grunden. Maddie lade pilen på strängen alldeles nedanför den markerade punkten och såg kritiskt på pilen.

”Är den inte lite kort?” sa hon.

Han nickade. ”Den har ungefär rätt längd för att du ska kunna dra den till näsan. Det är ingen mening med att skjuta en längre pil än man kan spänna. Det blir onödigt tungt utan att kraften i skottet blir större.”

Hon funderade. Det verkade rimligt. Hon ställde sig för att spänna bågen, men tvekade.

”Var är måltavlan?”

Will pekade på en höbal ungefär tjugo meter bort.

”Den där borde bli bra”, sa han. Hon såg på balen, nickade och ställde sig med sidan vänd mot den. Hon höll först bågen sänkt med pilen på strängen. Den smala skåran höll pilen på plats och öppningen i skjuthandsken passade perfekt där hon höll pekfingret ovanför pilen och långfingret samt ringfingret nedanför. Det kändes bra att skydda handen med läder, tänkte hon. Hon började höja bågen, men hejdade sig.

”Har du ett armskydd?” frågade hon. En svag besvikelse drog över Wills ansikte, men den försvann snabbt och han började rota bland utrustningen i oljeduken. Han fick tag på ett armskydd av läder och räckte över det. Hon drog det över vänster arm.

”Strängen på en sådan här båge träffar som en pisksnärt”, sa hon. ”Det är bäst att använda ett armskydd.”

Will grymtade och hon såg uppmärksamt på honom.

”Du hade inget armskydd första gången du sköt med en sådan här båge. Eller hur?”

Han blängde på henne och hon kunde inte låta bli att känna sig lite belåten.

”Det hade du inte, va?” frågade hon igen.

Han nickade stelt mot måltavlan. ”Bara skjut!”

Hon skakade klentroget på huvudet. ”Du måste ju ha varit bra dum, alltså.”

”Skjut nu.”

Hon ställde sig på plats och höjde bågen. Hon kunde inte låta bli en sista gliring:

”Men jag slår vad om att du hade ett armskydd andra gången!”

”Sätt igång!” fräste Will.

Hon spände musklerna i axeln och ryggen och spände bågen så långt hon kunde innan hon siktade och avlossade pilen. Den slog i marken ungefär en meter framför höbalen.

Hon rynkade pannan, lade en ny pil på strängen och sköt igen. Med samma resultat. Hon sneglade på Will.

”Vad gör jag för fel?”

Han lade huvudet på sned. ”Tror du att en så dum person som jag vet det?” frågade han med överdrivet mjuk röst.

Hon suckade och himlade med ögonen. Det där gick inte riktigt att svara på, så hon bestämde sig för att låta honom få sista ordet. När Will fortsatte var det med raskt, sakligt tonfall.

”Du är inte van vid bågens dragtyngd och släpper strängen för snabbt. Det innebär att du sänker bågen samtidigt som du skjuter, vilket resulterar i ett för lågt skott. Fatta bågen stadigt och håll den lite längre. Inte för länge, förstås, för då börjar du darra i armen. Men fortsätt att hålla den i ett ordentligt grepp efter att du har skjutit. När du har släppt pilen har du kvar bågen i skjutpositionen och räknar till två.”

Hon försökte på nytt och kämpade för att hålla bågen ordentligt i några sekunder till. Den här gången såg hon pilen fara iväg och darrande slå in i höbalens vänstra sida. Hon log belåtet.

”Inte illa”, sa Will.

Hon kunde inte dölja hur upprörd hon var. ”Inte illa? Inte illa? Jag träffade på tredje försöket! Det är väl lite bättre än ’inte illa’?”

”Om det där hade varit en människa så hade du träffat i vänster axel”, sa Will och nickade mot måltavlan. ”Om det hade varit en riddare skulle han ha haft sin sköld där. Pilen skulle bara ha nuddat vid honom och han skulle förmodligen inte ha påverkats alls. ’Inte illa’ är med andra ord inte bra nog. ’Inte illa’ kan vara livsfarligt.”

De såg på varandra i några sekunder. Hon blängde ilsket och han hade höjt ena ögonbrynet. Till sist nickade han mot måltavlan.

”Tjugo pilar till”, sa han. ”Vi får se om du kan gå vidare till ’nästan godtagbart’.”

Hon stönade lågt och började spänna bågen på nytt. Det värkte redan i axlarna och ryggen.

Jag borde inte ha retat honom, tänkte hon. Men den insikten kom lite för sent, som den ofta gör.