Den nya lärlingen

Kapitel fyrtiotvå

Det var fyra timmar kvar till gryningen och Will bestämde att de skulle sova i några timmar innan de tog upp jakten på Ruhl och hans gäng.

”Vi kan inte spåra dem i mörkret och vi är ganska trötta efter att ha hållit Carters hus under bevakning i två nätter”, sa han. ”Nu gör vi bäst i att sova lite medan vi har chansen. De lär inte röra sig alltför snabbt. Ruhl sa att de skulle hämta de andra barnen de har fört bort. Det kommer att ta lite tid.”

Maddie gäspade. Hon hade inga invändningar mot Wills förslag.

De gick tillbaka till gläntan där de hade gömt hästarna och rullade sedan ut sina filtar på det mjuka gräset. Maddie somnade så fort hon slöt ögonen. Anspänningen efter att ha hållit vakt hela natten, och efter de senaste dagarnas händelser, hade gjort henne både känslomässigt och fysiskt utmattad.

Hon vaknade till vad hon numera tyckte var den ljuvliga doften av nybryggt kaffe. När hon tittade upp såg hon att Will satt bredvid en liten eld med kartan över landskapet Trelleth utbredd på marken bredvid sig. När han hörde henne röra sig tittade han upp och nickade mot kaffekitteln som stod på kolen i utkanten av elden.

”Ta lite kaffe”, sa han. ”Det finns bröd att rosta också. Det tjänar ingenting till att ge sig av på tom mage.”

Hon spetsade en bit bröd på ett spett som hon placerade ovanför de varma kolen innan hon hällde upp lite kaffe. Det fanns ingen mjölk, men hon hade lärt sig att dricka kaffe svart så länge det var sötat med stora mängder honung. Hon smuttade uppskattande på drycken och vred sitt spett innan brödet brändes vid. Sedan satte hon sig mittemot Will.

”Har du hittat Hökviken?” frågade hon.

Han nickade och pekade på kartan.

”Det ligger en liten bit söderut”, förklarade han. ”Man ser hur stället har fått sitt namn.”

Hon blickade mot kartan med rynkad panna. ”Verkligen? Jag tycker inte att det ser ut som någon hök.”

Will såg på henne och höjde ett ögonbryn. ”Det kan bero på att du betraktar kartan uppochned”, sa han tålmodigt. ”Förresten, ditt bröd bränner vid.”

Hon ryckte till sig brödbiten och brände fingrarna så att hon tappade den lite förkolnade skivan i gräset. Hon gav ifrån sig en ytterst ofin svordom som fick Will att höja på båda ögonbrynen.

”Inte riktigt vad man väntar sig av en prinsessa”, sa han. ”Vem har lärt dig det uttrycket?”

”Mamma”, sa hon kort.

Will nickade. ”Det förklarar saken.”

”Dessutom är jag ingen prinsessa längre, som du kanske minns.”

Han gav henne en hastig blick. Det lät som om hon konstaterade ett faktum, och det fanns ingen bitterhet i hennes röst. Det lät definitivt inte som om hon beklagade sig.

Hon föredrar det här framför livet hon levde förut, tänkte han. Det förvånade honom. Men sedan skakade han på huvudet. Varför inte? Nu hade hon ett mål i livet och en känsla av att hon gjorde något vettigt som hon helt hade saknat i kungliga slottet.

Hon tog upp brödskivan, smörade den och började hungrigt äta. Några grässtrån satt fast vid skivan, men hon petade bort dem och böjde lite på huvudet så att hon kunde se kartan från samma håll som Will.

”Hm”, sa hon motvilligt. ”Ja, det kanske ser ut lite som ett hökhuvud när man tittar från det här hållet. Hur långt är det dit?”

”Det skulle ta ungefär en dag att rida dit längs landsvägen”, sa Will. ”Det kommer förmodligen att ta längre tid för kidnapparna. De kommer att gå till fots och vara tvungna att undvika andra resenärer. Det skulle vara svårt för dem att förklara varför de har med sig en massa tillfångatagna barn. Landsvägen går genom ett halvdussin byar och städer som de måste ta sig runt på något sätt.”

Han pekade på en liten väg på kartan. ”Det finns en smal väg här som leder söderut. Det blir en liten omväg att ta den, men den ansluter efter ett tag till en annan väg som går österut. Den vägen är ganska rak, till skillnad från landsvägen som ringlar fram och leder genom alla de här andra byarna.”

”Det skulle väl vara smart av kidnapparna att ta den vägen, då?” frågade hon.

Men Will skakade på huvudet. ”De var på väg österut när de lämnade byn. Det måste betyda att de tänker ta landsvägen. Det är inte alls säkert att de har den lilla vägen på sina kartor. Kartritaren vid slottet i Trelleth har varit mycket noggrann. Hans karta är full av detaljer som många andra skulle strunta i.”

”Så om vi tar den vägen borde vi hinna fram till kusten före dem?” frågade Maddie.

”Precis. På det sättet kan vi ta en titt på området först. Kanske hittar vi kidnapparnas läger. Det är inte omöjligt att fler personer från gänget är där. Dessutom sa Ruhl att han väntar besök av ett iberiskt slavskepp om några dagar. Det är alltid en god idé att studera terrängen innan slaget börjar.”

Hon tittade upp på honom. ”Kommer det att bli strid?”

Wills ansikte var allvarligt. ”Högst sannolikt.”

De åt upp sin frukost och band sina filtar bakom sadlarna efter att ha rullat ihop dem. Tug och Bumper var rastlösa och spända. De hade inte rört sig ordentligt på flera dagar och längtade efter att få springa.

Det kändes underbart att sitta i sadeln igen och Maddie njöt av Bumpers entusiastiska rörelser. Tug betraktade den yngre hästen med en lite överlägsen min.

”Du är precis lika ivrig som han”, sa Will lågt. Tug slängde lite med huvudet. Båda hästarna var duktiga på att avläsa ryttarnas humör och de kände på sig att Will och Maddie hade hittat vad de letade efter. De anade att något spännande väntade — och spejarhästar var tränade för handling.

De red åt västsydväst i kort galopp tills de, ungefär en timme före middagstid, kom fram till vägen som ledde österut till havet. Will klev ned från sadeln för att inspektera marken och kontrollera att ingen hade passerat nyligen. Det var lätt att gissa att Ruhl och hans följe inte skulle ta den här vägen, men det var bäst att vara på den säkra sidan.

”En bonde gick här med en kossa för ungefär två dagar sedan”, konstaterade han. ”Sedan dess tycks ingen ha varit här.”

”Du trodde ju inte att Ruhl skulle ta den här vägen”, påpekade Maddie.

Will gav henne en lång blick innan han svarade. ”Och nu vet jag det säkert”, sa han. Han svingade sig upp i sadeln och de fortsatte längs vägen. Då och då fick de luta sig långt fram i sadeln för att undvika trädgrenar.

”Det kan inte vara många som använder den här vägen”, konstaterade Maddie.

Will sa inget.

Efter att ha lagt två tredjedelar av vägen bakom sig kom de till sist ut ur den tjocka skogen. Nu red de över öppna åkrar, förbi bondgårdar och enstaka skogsdungar. Det dröjde inte länge förrän Maddie kände en frisk saltdoft och förstod att de närmade sig havet.

Mitt på eftermiddagen kom de fram till kustlandsvägen. Vägen var upphöjd en aning över landskapet runt den och kantades av diken. Will tecknade åt Maddie att hålla sig på den lägre marken bredvid vägen där hon inte syntes så bra. Själv satt han av, tog några steg längs vägen och blickade norrut och söderut.

”Ingen person i sikte åt något håll”, konstaterade han. Sedan pekade han söderut med tummen. ”Hökviken ligger tre kilometer åt det hållet. Dags att fortsätta.”

Landsbygden förändrades återigen. De gröna och noggrant skötta fälten övergick i en karg hed med knotiga, midjehöga buskar och ett fåtal vindpinade träd. Will blickade ut över landskapet och grimaserade.

”Här finns inte många gömställen”, konstaterade han.

Maddie såg på honom. ”Då ser vi ju när de kommer.”

”Jag är mer bekymrad över att de kommer att se oss gå”, sa han. ”Vi kommer ju inte att vara ensamma. Vi har förhoppningsvis tio barn med oss. De är lite svåra att dölja.”

Hon snörpte på läpparna. Det hade hon inte riktigt tänkt på. Hon såg från sida till sida och spanade efter tänkbara skydd. Inåt landet, ungefär en halv kilometer från vägen, reste sig en rad låga klippor från heden. Nedanför dem låg ett antal stora klippblock kringströdda. De hade förmodligen rasat från de instabila klipporna i samband med ett skred. Maddie såg flera mörka punkter som kunde vara grottmynningar. Det betydde att de kanske ändå skulle hitta ett bra gömställe.

Om de behövde ett. Och hon började ana att de kanske skulle det.

Landsvägen ledde söderut utmed kusten. Bredvid dem stupade marken så brant mot havet att det såg ut som om någon hade skurit i den mjuka marken med en jättelik kniv. Vattnet var långgrunt och man såg den sandiga bottnen tydligt genom det klargröna vattnet.

”Vackert”, sa Maddie. Will följde hennes blick och grymtade.

”Inte om man är sjöman”, konstaterade han. ”Det där vattnet är grunt i ungefär en kilometer. Man måste vänta på tidvattnet innan man kan gå iland.”

Han hade studerat kartan och lagt några landmärken på minnet så att han skulle veta när de närmade sig Hökviken. Nu red de förbi det sista — en liten damm vid en dunge med låga träd.

”Här lämnar vi hästarna”, sa han. ”Vi fortsätter till fots och rekognoscerar.”

De gömde hästarna i skydd av träden och började vandra genom de midjehöga snåren mot nästa udde. Enligt kartan skulle Hökviken ligga bortom den.

När de kom fram till kanten där marken stupade ned till havet höll Will ut handen med handflatan nedåt. Maddie hukade sig ned och började precis som Will krypa vidare genom de grova snåren på alla fyra.

Om det fanns människor nedanför kunde det vara farligt att promenera ända fram helt öppet.

Will stannade och gjorde tecken åt henne att närma sig. Hon kröp fram till honom så tyst hon kunde. Nu låg Hökviken framför dem.

Stupen var lägre här. De var mellan tio och femton meter höga och inte lika branta som de tidigare. Det här såg mer ut som klippor av sand och sten med gräs och buskar insprängt här och var. Nedanför kunde de se en halvcirkelformad strand med grov sand.

Tidvattnet var på väg tillbaka och hon kunde se krusningarna på den sandtäckta bottnen. Den grunda delen sträckte sig minst några hundra meter ut i havet.

På mitten av stranden, en bra bit ovanför högvattenmärket som bildades av ved och sjögräs som flutit i land, stod fyra stora tält. De slitna, grå dukarna var uppspända över timmerställningar. De hade stått där ett tag, tänkte Maddie. Det här var ett permanent läger.

Tio meter från tälten fanns en stor eldstad. Den var tillräckligt långt från tälten för att personerna där inne inte skulle störas av röken. Ett tak av tyg hade spänts upp över ett träbord och några bänkar. De fyra sidorna var öppna.

Maddie såg två män röra sig i lägret, men det kunde mycket väl finnas fler i tälten. Eftersom det fanns fyra tält måste gänget bestå av minst sexton personer. Men hon rättade sig själv snabbt. Det behövde ju plats för fångarna också.

Will puffade till henne och pekade mot klipporna på vänster sida av bukten. Hon spanade åt det hållet och fick syn på en mörk öppning i klippan på marknivå. När hon tittade närmare kunde hon urskilja ett stängt galler över öppningen.

Hon var tvungen att ändra sig igen. Det var förmodligen där inne fångarna förvarades.

Will hade berättat vad Ruhl hade sagt — att slavhandlarna hade tio fångar. Hon undrade hur många av dem som redan var i grottan och hur många som just nu var på väg hit tillsammans med Rövaren och Sagofarbrorn.

Will lutade sig lite närmare. ”Det finns en liten stig som leder ned längs klippan till vänster om grottan. Ser du den?”

Han viskade, fastän den närmaste slavhandlaren var över hundra meter bort och fullt sysselsatt med att försöka få liv i elden.

Maddie spanade mot klippan och kunde se stigen. Den ledde snett nedför stupet och sicksackade några gånger innan den nådde stranden ungefär tjugo meter från den mörka grottöppningen. Hon höjde tummen för att visa att hon hade sett den.

”När vi har fått ut barnen måste du föra dem upp längs den stigen och i säkerhet”, sa han.

Hon vände sig snabbt mot honom. ”Ska jag? Och vad tänker du göra?”

Han rörde lätt vid långbågen som låg framför honom i gräset.

”Jag tänker se till att ingen ser er gå.”