Den nya lärlingen

Kapitel sju

Alla pratade i mun på varandra.

”Madelyn?” tjöt Cassandra och reste sig till hälften. ”Menar du min Madelyn?”

”Du skojar, Halt!” sa Horace.

”Hon är ju flicka!” Det där var Gilan.

Halt väntade tills alla hade tystnat och svarade dem sedan lugnt.

”Ja, Cassandra — jag menar din Madelyn. Nej, jag skojar inte, Horace. Och Gilan — jag känner till att Madelyn är en flicka.”

Han lade märke till att hans hustru var den enda i rummet som inte hade sagt något. Han sneglade på henne och blev inte särskilt förvånad över att se henne nicka tankfullt. Han log hastigt mot henne. De andra var fortfarande förbryllade över förslaget. Cassandra hade sjunkit tillbaka ned i sin fåtölj när hon förstått att Halt menade allvar.

”Evanlyn”, sa Halt till henne. Precis som Will så använde han ofta det namnet när han talade förtroligt med henne. Det var ett tecken på hur väl han kände henne. ”Låt mig säga så här: om du hade fått en son i stället för en dotter, vad hade han gjort nu?”

”Jag har ingen son…”, började hon, men Halt höll upp händerna för att avbryta hennes protest.

”Rent hypotetiskt. Föreställ dig att du hade en son. Hur skulle du förbereda honom inför sin framtida roll som Araluens härskare?”

Cassandra bet sig i läppen. Hon förstod vart Halt ville komma och hade ingen lust att stödja hans förslag.

Horace svarade åt henne. ”Han skulle vara i armén”, sa han tonlöst.

Cassandra gav honom en häftig blick. ”Horace!” sa hon anklagande, men den långe, praktiske och ärlige Horace bara ryckte på axlarna. Det gick inte att fly ifrån svaret.

Halt nickade lugnt och höll blicken fäst vid Cassandra när hon vände sig tillbaka mot honom. Hon rodnade. Han såg att hon ångrade den plötsliga ilskan hon riktat mot sin make.

”Det stämmer”, sa han. ”Han skulle förmodligen vara vid något kavalleriregemente. Jag gissar att du redan skulle ha tränat honom i svärd och lans under några år, Horace?”

Horace nickade lite längtansfullt. När Cassandra varit gravid hade han drömt om att få en son som skulle få lära sig rida och kämpa med svärd och lans precis som sin far. När Cassandra fött en dotter hade han först blivit chockad och förvånad. Han hade aldrig ens tänkt på den möjligheten. Känslan hade snabbt ersatts av en djupgående, varaktig glädje över att få uppfostra en dotter. Men nu kom han plötsligt ihåg de där drömmarna.

Halt fortsatte. ”Han hade nog varit en yngre officer som just nu fått lära sig att leda en styrka i strid och fatta livsavgörande beslut. Förmodligen hade ni inte insisterat på att han höll sig undan från strid. Ni skulle ha förstått att han som ledare måste möta samma faror som sina mannar. Kanske skulle han tjänstgöra bland gränsvakterna som skyddar Araluen mot skotiska plundrare i norr. Eller patrullera vid kusten i sydväst och slåss mot smugglare och nedanmän.”

Han tystnade och såg på de två föräldrarna. Horace såg uppgiven ut, som om han höll med om att detta var precis vad hans son hade förväntats göra om han haft någon. Cassandra hade pressat ihop läpparna till ett smalt streck.

”Han skulle inte sitta i ett stort, bekvämt slott omgiven av hundratals livvakter utan att själv ha någon aning om hur det känns att vara i fara eller besegra fiender.”

Gilan öppnade munnen för att säga något, men Halt höll upp handen för att hejda honom. Han visste vilken Gilans invändning var, men tänkte komma till den saken om några minuter.

”Varför skulle det vara annorlunda med er dotter?” frågade han. Cassandra vände sig mot honom med blixtrande ögon.

”För att hon är min dotter!” sa hon häftigt. ”Skulle hon ta värvning i armén och leda en kavalleristyrka?”

”Nej”, sa Halt lugnt. ”Men att bli spejare är ett logiskt alternativ. Hon skulle lära sig att föra befäl, fatta beslut, göra bedömningar och tänka ut planer som passar för situationen. Och när det gäller närstrid har vi spejare alltid föredragit att hålla oss undan och överlåta sådant åt stora oxar som Horace. Med all respekt.” Han log lite.

Horace ryckte på axlarna. ”Jag har sett dig i stridslinjen många gånger, Halt.”

Halt nickade. ”Visst. Men en spejare behöver inte stå där. Att jag var med hade mest med personlig fåfänga att göra.”

”Men du medger att en spejare lever farligt?” sa Cassandra.

Halt såg på henne. ”Det är klart. Vi lever i en farlig värld. När du är död och Madelyn ärver tronen kommer det att finnas personer som inte vill ha henne där. De kommer att ha sina egna motiv och vilja sätta andra människor på tronen. Om de tror att den nuvarande regenten är en hjälplös flicka kommer de att dra nytta av det. De skulle nog vara lite mer tveksamma om de visste att hon var utbildad spejare — och hade hela spejarkåren bakom sig. Vi brukar ta hand om varandra, vet du.”

Cassandra funderade på det han hade sagt. För tillfället rådde det fred i Araluen, men hon var medveten om att det fanns personer i kungariket som skulle göra uppror så fort härskaren visade minsta tecken på svaghet. Och ett tronbyte kunde lätt ge upphov till stridigheter bland maktlystna personer. Cassandras rykte och Horaces skicklighet som krigare höll för tillfället sådana element på avstånd. Araluens invånare visste att deras framtida drottning inte skulle låta någon domdera över henne eller muta henne. Ett uppror var dömt att misslyckas.

Men Maddie? Hur skulle det bli när hon fick tronen? Vad skulle hon ha för rykte? Hon insåg att Halts beskrivning av henne som en hjälplös flicka tyvärr stämde alltför väl. Naturligtvis skulle hon ha rådgivare och medhjälpare. Men Cassandra visste hur viktigt det var att härskaren var en stark person med kompetens, självförtroende och förmågan att hantera svåra, skrämmande situationer. Samtidigt var det Maddie de pratade om…

”Farorna, Halt… Jag kan inte försätta min lilla flicka i fara. Tänk om hon blir skadad!” Cassandra lät bedrövad.

”Tänk om hon rusade till en broderilektion och snubblade i trappan på sin långa, flickaktiga klänning och bröt nacken?” sa Halt. ”Var inte sjåpig nu.”

Han tystnade och kom att tänka på sitt samtal med Duncan. ”Din far sa att det kommer bli tufft för dig när du ärver tronen”, sa han. ”Det lär bli ännu värre för Maddie. Hon kanske inte har stöd av någon som Horace.”

Halt böjde sig fram och tog Cassandras händer.

”Hon skulle få gå i lära hos Araluens störste, skickligaste spejare genom tiderna”, sa han lågt. Han anade en viss förvåning bland de andra och tittade upp på dem.

”Will är bättre än jag någonsin har varit”, sa han med ett leende. En gång hade han varit för stolt för att medge det, men det kändes inte längre det minsta svårt.

”Kanske inte bättre”, sa Gilan tveksamt. ”Men definitivt lika bra.”

”Han är dessutom yngre.” Pauline log.

”Tack för att du påminde mig”, sa Halt. Sedan vände han sig på nytt mot Horace och Cassandra. ”Tänk på saken. Skulle Maddie kunna vara i bättre händer? Will älskar henne. Han är hennes gudfar. Han ser henne som en brorsdotter eller till och med dotter. Han skulle inte låta någon kröka ett hårstrå på hennes huvud och skulle gladeligen offra livet för henne.”

”Och Will dör inte i första taget”, sa Horace. Han började förstå logiken i Halts idé. Han visste att Maddie skulle vara i trygga händer om Will vakade över henne.

Halt anade förändringen i Horaces inställning och bestämde sig för att smida medan järnet var varmt.

”Dessutom har ni ju själva sagt att hon är rebellisk och svår. Hon kanske behöver disciplinen som krävs av en lärling. Jag säger inte att hon behöver gå i lära i fem år, för övrigt. Det räcker med ett, så att hon får bronslövet. Den erfarenheten skulle vara väldigt nyttig för henne.”

Cassandra hade dragit efter andan för att svara, men avbröt sig och fick något tankfullt i ögonen.

”Det är sant”, sa hon lågt. Hon föreställde sig hur Maddie käbblade med Will för att pröva var gränserna gick. Will skulle inte tolerera några dumheter, hur mycket han än älskade sin lärling.

”Cassandra”, sa Pauline. Prinsessan såg på den vackra blonda kuriren och kunde för ett ögonblick se sin gamla vän Alyss i hennes ansikte. ”Jag kommer att tänka på ett samtal jag hade med din far när du ville följa med till Arrida för att befria Erak. Jag sa samma sak till honom som jag säger till dig nu: en blivande drottning måste göra sådant här. Hon måste ta risker. Hon måste komma ut i världen. Det går inte att styra från ett elfenbenstorn. Det här är på alla sätt och vis en god idé.”

Cassandra kom på sig själv med att nicka. Hon hade fattat ett beslut, vände blicken mot Horace och såg att han höll med. Han visste som vanligt vad hon tänkte.

”Ja”, sa hon kort.

”Det finns bara ett litet problem som ni tycks ha glömt bort”, sa Gilan. ”Hon är flicka. Vi har aldrig haft en flicka i spejarkåren.”

”Då kanske det är dags”, sa Halt. Pauline såg gillande på honom och tyckte att hennes make, som inte alltid var för nymodigheter, hade kommit långt.

”Men…”, började Gilan. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. ”Hon är liten. Hur skulle hon kunna spänna en båge med fyrtio kilos dragvikt? Och det är vårt huvudsakliga vapen.”

”Jag är själv kortvuxen”, sa Halt. ”Will också.”

”Men flickor är inte byggda som pojkar”, sa Gilan. Han såg ursäktande på Cassandra och Pauline. ”Inget illa ment. Det är bara ett fysiologiskt faktum. Pojkar har i allmänhet kraftigare muskler. Och Maddie är en ganska späd flicka. Jag vet inte om hon någonsin skulle kunna bygga upp muskelmassan som behövs för att skjuta långbåge.”

”Vi får helt enkelt hitta en väg förbi det problemet”, sa Halt. ”Kanske ändra vårt sätt att tänka en aning. Flickor är lättare och tystare än pojkar. Hon kommer att bli mycket bra på att smyga och gömma sig. Hon är vig och flink. Allt det där är egenskaper en spejare behöver.”

Han såg att Gilan kämpade för att vänja sig vid tanken. Han log för sig själv. Han hade faktiskt haft den här idén i flera månader. Inte just om Maddie, men flickor i allmänhet. Halt kände till det Gilan hade sagt för en stund sedan om att det rådde brist på lämpliga lärlingar. Och han hade börjat fundera på om inte spejarkåren gjorde ett stort misstag som uteslöt flickor. Hälften av kungarikets femtonåringar var flickor, och det måste finnas lämpliga spejare bland dem. Enda anledningen till att det inte fanns kvinnliga spejare var att det aldrig hade funnits några. Det var inget bra skäl. Kanske var det hög tid att man blåste bort spindelnäten och släppte in nya tankar.

Och vem kunde vara bättre lämpad som förespråkare för den nya idén än Halt? Det var trots allt han som tillsammans med Crowley hade reformerat kåren många år tidigare. Nu var tiden mogen för nya förändringar.

När det gällde Gilans invändning — att det skulle bli svårt att hitta en flicka som var stark nog för att spänna en långbåge — fanns det en alternativ lösning som Maddie kunde demonstrera.

”Skulle ni kunna släppa ut er dotter från sina rum i någon timme?” frågade Halt och såg på Cassandra och Horace. ”Jag vill att hon visar Gilan en sak.”