Den nya lärlingen

Kapitel trettionio

De studerade förbryllat pappersarket. På det fanns bara ett enda ord: Pueblos.

Och sex kors med siffror bredvid. Will kliade sig i huvudet. Det var något med ordningen på tre av de där korsen som verkade bekant.

”Vad betyder pueblos?” frågade han. Han riktade frågan mer till sig själv än till Maddie.

”Jag tror att det är iberiska”, svarade hon. ”Men jag minns inte riktigt vad det betyder. ’Ryttare’, kanske?” Hon såg tankfull ut. Under sin utbildning vid kungliga slottet hade hon lärt sig lite om främmande språk, bland annat galliska och iberiska. Men hon hade inte riktigt brytt sig om de lektionerna — eller någon annan lektion, för den delen.

Will muttrade något om fördelarna med en klassisk utbildning.

Maddie kliade sig i huvudet och kämpade för att minnas vad ordet egentligen betydde. Det betydde inte ryttare. Hon hade det på tungan. Det betydde…

”Byar!” utbrast hon triumferande. ”Pueblo betyder by!”

Will insåg genast varför han kände igen mönstret på tre av korsen. Han fiskade upp Liams karta ur sin innerficka och lade ut den på bordet bredvid den nya kartan.

Sedan tog han upp en bit kol ur en ficka i bältet och ritade linjer mellan de tre byarna Danverfors, Boylby och Esseldon på Liams karta. Linjerna bildade en sorts smal triangel. Efteråt tog han kartan som Maddie hade hittat och band ihop de tre första byarna på den. Triangeln såg likadan ut.

”Det där är de tre byarna som barnen har försvunnit från”, sa han och lutade sig bakåt på stolen.

Maddie pekade på arket hon hade tagit från främlingen. ”På den här finns det tre till”, konstaterade hon.

Will rynkade pannan och drog en linje från by nummer tre, Boylby, till byn som låg längst bort på den dödes karta. Det var en ostnordostlig linje. Han mätte avståndet och jämförde det med avståndet mellan Esseldon och Boylby.

När Will besökt slottet i Trelleth hade han fått en detaljerad karta över landskapet. Han tog upp den, vecklade ut den och förde fingret i ostnordostlig riktning tills han hittade en by som på ett ungefär verkade stämma överens med den på den svartklädde mannens karta.

”Pildalen”, sa han.

Maddie sträckte lite på halsen för att se bättre. ”Varför intresserar du dig just för den?” frågade hon. ”Varför inte nummer fyra eller fem?”

”För att det är nummer sex. Det är alltså den sista de tänker besöka. Kanske har de inte varit där än.” Han såg tankfull ut. ”Det skulle ta ungefär en dag att rida dit.”

”Eller natt”, sa hon. ”Vi vet trots allt inte hur mycket tid vi har på oss.”

”Du har rätt. Vi måste ge oss iväg.”

De hämtade sina bågar, koger och mantlar från handkärran. Maddie gick in i ett tomt bås och bytte från sin lappade gamla klänning till knäbyxor, skjorta och tunika. Sedan kastade hon undan sina tunna sandaler och drog på sig sina mjuka läderkängor.

Hon suckade lättat när hon drog på sig manteln. Det var skönt att känna sig som en spejare igen.

De höll sig i skuggorna medan de lämnade byn. Ingen lade märke till dem, och så snart de hade lämnat huvudgatan började de småspringa mot gläntan med hästarna.

”Kommer Tug att klara det här?” frågade hon när de gjorde en paus för att hämta andan. ”Jag menar, du har ju ridit på honom hela dagen.”

”Ingen fara”, sa Will. ”Han är en spejarhäst. Han skulle orka med två dagar till om jag bad honom.”

De skyndade vidare och kom fram till gläntan fem minuter senare. Tug och Bumper hälsade genast när de hörde dem. De sadlade snabbt hästarna och satt upp. Sedan red Will ut på vägen, följd av Maddie och Bumper. De red bredvid varandra i kort galopp. Ljudet av hästarnas hovar mot den hårt packade jorden var det enda som hördes, och bakom dem virvlade ett litet dammoln i månskenet som strilade ned mellan trädgrenarna. När det till sist lade sig fanns det inga tecken kvar på att de hade passerat.

Efter ungefär en halvtimme saktade de ned och satt av. De tog fram hopfällbara läderhinkar och lät hästarna dricka. Sedan ledde de hästarna i tio minuter så att djuren fick vila lite innan de satt upp i sadeln igen. Maddie visste att de skulle följa det mönstret hela natten så att hästarna inte tröttades ut.

Det var lättare att prata nu när de inte red.

”Det jag inte förstår är varför de här människorna rövar bort barn”, sa Maddie. ”Jag menar, de har ju inte begärt några lösesummor eller något. Och i regel är föräldrarna så fattiga att de inte kan betala särskilt mycket. Så vad är poängen?”

Det var uppenbarligen något som hade oroat henne. Will hade lärt henne att alltid leta efter anledningen till ett brott. Man måste alltid fråga sig vem som tjänade på det. I det här fallet var den frågan svår att svara på — om det nu inte var så att Rövaren och hans kumpaner gjorde alltihop av ren elakhet.

”De tänker nog inte begära någon lösesumma”, sa Will. Efter att ha funderat en del på saken hade han vissa misstankar.

”Jag tror att vi har att göra med slavhandlare.”

”Slavhandlare?” Maddie blev så förbluffad att hon stannade till och den förvånade Bumper stötte till henne.

”Ja”, sa Will. ”Tänk på saken. Du sa att mannen som bröt sig in i ditt rum verkade utländsk. Han hade en karta med ett iberiskt ord på och quattron är ett iberiskt vapen.”

”Vad har det för betydelse?” frågade Maddie.

”Det finns en blomstrande slavhandel i Iberion”, sa Will. ”Barn i tidiga tonåren är särskilt eftertraktade.”

”Jag visste inte att iberierna hade slavar”, sa Maddie. Hon insåg att hon inte visste så mycket om Iberion överhuvudtaget. Hon hade bara en vag uppfattning om att slavar, i de flesta länder på kontinenten, var något som hörde till det förflutna.

”Det har de inte heller. Den iberiske kungen har förbjudit det eftersom det strider mot hans religion. Men religionen säger tydligen inget om slavhandel, så han tillåter sitt folk att tillfångata människor och sälja dem vidare. Det finns en liten men aktiv flotta med slavskepp i hamnstaden Magala i södra Iberion.”

”Vem är det som köper dem?” frågade Maddie.

”De brukar säljas på marknaden i Socorro.” Han tittade på henne, men hon såg helt oförstående ut. ”Kan du ingenting om geografi? Vad lär ni er egentligen i skolan nuförtiden?”

Han tystnade. Det var något med orden som kändes bekant. Han mindes att Halt hade sagt nästan samma sak till honom när han själv varit ny som lärling. Han skakade på huvudet. Ju äldre han blev, desto mer tycktes saker och ting upprepa sig.

”Jag fick lära mig brodera”, sa Maddie surt. Hon hade alltid varit missnöjd med att hon tvingats brodera när hon egentligen velat gå ut i skogen och jaga.

”Hmf”, sa Will. ”Nåväl, påminn mig om det nästa gång jag får en reva i skjortan.” Sedan fortsatte han med sin lektion om slavhandeln. ”Socorro är en stadsstat på Arridas västkust. Det finns en mycket stor slavmarknad där — en av de största på den arridiska kontinenten. Folk kommer dit från alla möjliga avkrokar för att köpa slavar och ta med dem hem.”

”Tror du att de bortrövade barnen ska säljas där?” frågade Maddie.

Will ryckte på axlarna. ”Inte omöjligt. Rövaren, Sagofarbrorn och deras gäng verkar arbeta i avlägsna byar där det inte är så stor chans att ryktet om barnens försvinnande ska sprida sig till omvärlden. Vem vet hur många barn de har fört bort? De väljer ut barn som har blivit misshandlade och som inte skulle ha något emot att rymma hemifrån. Det är smart av dem. Folk tror att barnet till sist har fått nog och rymt sin väg.”

”Men hur hittar de sådana barn?” frågade Maddie.

Will kliade sig på näsan. ”Det är där Sagofarbrorn kommer in i bilden. Han besöker en by, vinner barnens förtroende och letar upp en tänkbar kandidat. Tyvärr är det ju så att i så gott som varenda by finns det barn som far illa. Sedan skrämmer Sagofarbrorn barnen till tystnad så att de inte ska avslöja något om frågorna han har ställt. Han lämnar byn, och lite senare kommer Rövaren och för bort barnet som Sagofarbrorn har valt ut. De andra barnen tiger eftersom de är rädda för att bli Rövarens nästa byte. Och barnet som kidnappas är så förstummat att det följer med utan protest. Sagofarbrorn har ju beskrivit den fruktansvärde Rövaren för honom eller henne. Systemet är noggrant genomtänkt.”

”Fruktansvärt”, sa Maddie och funderade på det Will hade berättat.

”Men smart”, sa Will.

Hon vände sig mot honom. ”Det är det som är så hemskt. Vad tänker du göra när vi kommer fram till Pildalen?”

”Vi ska ta reda på om Sagofarbrorn har varit där nyligen, och om det finns något barn i byn som far illa i hemmet.”

”Hur ska vi göra det?” frågade hon.

Will såg bister ut. ”Jag har mina metoder”, sa han. ”Men nu är det dags att sitta upp i sadeln igen.”