Den nya lärlingen

Kapitel tjugosju

De kom fram till bondgården en timme före skymningen. De red in på den stora gårdsplanen och såg på den lilla, illa medfarna huvudbyggnaden. Den var gjord av bark och flätverk med påkletad lera. Halmtakets kanter var knappt högre än Maddie. En spiral av rök ringlade från skorstenen.

Maddie gjorde en liten rörelse som tydde på att hon tänkte svinga sig ned från sadeln, men Will höll upp handen för att hejda henne.

”Vänta tills de bjuder in oss”, sa han tyst.

Maddie nickade. Som prinsessa hade hon naturligtvis aldrig känt något behov av att bli inbjuden. Hon bara utgick från att hon var välkommen vart hon än gick. Nu satt hon i stället kvar och väntade medan Arnold och en kvinna som uppenbarligen var hans hustru kom ut ur huset.

”Välkommen, spejare! Välkommen, välkommen. Det här är min fru Aggie. Aggie, det här är spejaren. Och detta är spejare Maddie.”

Aggie gjorde en lätt nigning. Hon hade slitit hårt i många år och hennes rygg värkte. Hon hade grått hår och var lika smal som sin make. Spåren efter många års hunger syntes lika tydligt i hennes ansikte som i Arnolds.

”Välkomna, spejare. Sitt av. Vill ni ha lite te? Något att äta, kanske?”

”Det är snällt av frun, men nej tack”, sa Will. De här människorna hade ont om mat och han ville inte belasta dem. ”Låt oss ta en titt på er hönsgård.”

Han och Maddie satt av. De lät tyglarna hänga, precis som de brukade. Det fanns ingen anledning att tjudra spejarhästar. Så länge ryttarna var i närheten stannade de på samma plats.

Arnold och Aggie Clum ledde dem till en relativt stor inhägnad ungefär femton meter från huset. Staketet var två och en halv meter högt och gjort av smala pilgrenar som stuckits ned i marken och flätats med vågräta grenar. Varannan eller var tredje meter stod mer robusta stolpar. Innanför fanns ett fallfärdigt hönshus byggt av timmer och bark. En ramp ledde upp till ingången.

Huset var tänkt att hålla hönorna skyddade under natten. Inte för att det verkade fungera, tänkte Maddie.

De gick in i inhägnaden och Maddie böjde sig ned för att titta in i hönshuset. Hon kunde se rader med holkar där inne och hörde svaga kluckanden när hönorna märkte hennes rörelser och stördes.

Arnold pekade på staketet längst bort från gårdshuset.

”Där tar den sig över, snabbt som blixten”, förklarade han. ”Det finns inget jag kan göra för att stoppa den.”

Will gick fram till platsen som bonden hade pekat ut. Där stod en vattenho som inte var helt vattentät. Marken hade blivit fuktig och mjuk av vattnet som långsamt sipprade ut. Han granskade spåren i leran och vinkade till sig Maddie.

”Titta där. Vad tror du?”

Hon rynkade pannan. Will hade visat henne flera dussin slags spår de senaste månaderna. Hon var inte riktigt säker.

”Kanske en vessla?” föreslog hon. Det var mest en gissning — hon visste att det var ett rovdjur och att en räv knappast hade kunnat klättra upp för staketet. Will drog sin långa kniv och pekade på spåren.

”Ser du spåren av klor längst fram på tassarna?”

Hon såg på honom och undrade vad hon skulle säga. Han insåg att han inte hade förklarat det här för henne innan.

”Det är en mård”, berättade han tålmodigt. ”Den påminner om en vessla eller mink, men det finns en viktig skillnad: en mård kan bara dra in klorna halvvägs. Det är därför de syns på spåren. Det här verkar dessutom vara ett stort djur.”

”Visst är den stor”, sa Aggie med avsky i rösten. ”Och riktigt snabb.”

”Vi ska se om vi kan sakta ned den lite”, sa Will.

De hittade en plats nära bostadshuset där överkanten av staketet runt hönsgården avtecknades mot kvällshimlen. Där ställde de sig på vakt och väntade medan det mörknade. Arnold hade berättat för dem att mården hade blivit allt djärvare den senaste veckan. Den gick till angrepp mot hönshuset varje eller varannan dag. Nu hade det gått två dagar sedan den senast visat sig, så det verkade troligt att den skulle återvända under kvällen.

Will hade sin båge i beredskap. När Maddie gick för att hämta sin från fodralet bredvid sadeln skakade han på huvudet.

”Så här års kommer den att ha en fin tjock päls”, sa han. ”En pilspets kommer att riva upp den och fördärva den. Använd slungan i stället. Jag har min båge redo ifall du missar.”

Maddie såg på honom och lyfte lite på hakan. ”Jag har inga planer på att missa”, sa hon.

”Det finns det väl ingen som har”, sa Will.

Det var kallt efter att solen hade gått ned. Maddie längtade efter att svepa in sig i sin varma mantel. Men Will skakade på huvudet.

”Den kanske inte är rädd för människor”, sa han. ”Men enligt Aggie och Arnold är den snabb som en orm. Du kommer bara att ha några sekunder på dig att träffa den. Att lösgöra sig från manteln tar för lång tid.”

Hon lät manteln hänga över axlarna så att hon hade armarna fria och ställde sig med ett skott laddat i slungskålen. Will höll en pil på bågsträngen. Det mörka huset bakom dem skulle göra dem nästan omöjliga att se.

Solen hade sjunkit ned bakom trädtopparna, men lite av dess ljus återspeglades fortfarande i molnen när Will plötsligt gav henne en lätt puff. En mörk skepnad rusade ut ur buskarna och sprang över gårdsplanen. Den höll sig nära marken och rörde sig fort. Maddie nuddade vid hans hand för att meddela att hon hade sett rovdjuret. Sedan såg hon hur mården sprang fram till hönshuset och började klättra upp på staketet. Hönorna började klucka oroligt när de kände att fienden närmade sig.

Maddie höll slungan i höger hand och lät skottet gunga i slungskålen.

Längst upp på staketet stannade mården och försökte hålla balansen på de vajande pilgrenarna när den gjorde sig redo att klättra ned. Will klickade lågt med tungan. Mården lyfte huvudet och försökte se var ljudet hade kommit ifrån. Maddie svingade slungan, tog ett steg framåt och lät projektilen fara iväg.

Det var mörkt och måltavlan var liten. Men Maddie hade skjutit hundratals, kanske tusentals, slungskott de senaste månaderna. Hon hade övat i klart solsken, i halvmörker och i ösregn. Blykulan for in i det lilla rovdjuret så att det slogs bakåt och ramlade över staketets kant. Sedan föll det till marken på utsidan med en dämpad liten duns. För ett ögonblick ryckte det i djurets bakben, men det var bara en muskelreaktion. Mården var död.

”Utmärkt träff”, sa Will lågt. Han var imponerad. Det hade varit ett svårt skott, men Maddie hade lyckats perfekt. Han visste att det var stor skillnad mellan att öva på en livlös måltavla och att skjuta mot ett levande byte. Då hade man ofta bara en bråkdels sekund på sig. Han höjde rösten och ropade till det gamla paret i huset:

”Hon fick honom!”

Dörren öppnades och lite ljus spreds över gården när Aggie och Arnold kom ut. Maddie var redan på väg mot det orörliga djuret vid staketet.

”Var försiktig”, ropade Will. ”Se till att den verkligen är död. Den kan bita rakt genom din handske.”

Hon vinkade och närmade sig djuret lite försiktigare. Hon drog sin långa kniv och kände varsamt på djuret, men det reagerade inte.

Djuret var stort och byggt mer som en liten hund än en stor katt. Den hade levt väl på kyckling och ägg. Pälsen var tjock och full av lyster. Maddie ställde sig på knä bredvid mården, satte kniven i bältet och drog en liten skinnkniv från bältet. Sedan flådde hon raskt djuret och lösgjorde den tjocka, glansiga pälsen.

Will tittade gillande på. Hon hade varit duktig på det där redan innan hon blivit hans lärling.

Hon reste sig upp och gick tillbaka till dem med pälsen i handen. Hon räckte fram den till bondhustrun.

”Var så god, fru Aggie. Du kan göra en utmärkt halsduk eller mössa av den här inför vintern.”

”Men den är din”, protesterade Arnold. ”Du dödade den. Du ska ha pälsen.” Han visste att pälsen tillhörde Maddie enligt jägarnas oskrivna regler.

”Men jag får göra vad jag vill med den”, sa Maddie och höll fram pälsen med ett leende. Aggie tog emot den med viss tvekan. ”Du får förstås hänga den och salta den först”, fortsatte Maddie. ”Jag förmodar att du vet hur man gör.”

”Visst gör jag det”, sa Aggie. Hon såg med beundran på pälsen hon höll i händerna. Bara adelsmän och riktigt rika personer hade så här fina pälsar. Inte fattiga bönder som hon. ”Tack, spejare Maddie. Tack. Det är en sådan där päls som de fina damerna har.”

Hon drog sin valkiga hand över den mjuka pälsen. Hon skulle kunna göra en mössa av den. Eller sälja den på marknaden och köpa två yllerockar till sig själv och sin make. Oavsett vad hon gjorde skulle Maddies gåva hålla dem varma under vintern.

”Du är en fin dam”, sa Maddie. Hon såg på Will. ”Dags att gå?”

De red tillbaka till stugan under tystnad. Will studerade den unga flickan som red framför honom.

När hon först kommit till honom hade hon varit en arrogant, självupptagen och självisk prinsessa som bara tänkt på sig själv och sina nöjen. Men hon hade långsamt förändrats. Episoden med vinet hade förstås varit ett snedsteg. Men alla gjorde misstag. Han log när han mindes misstagen han själv begått som lärling. Han hade inte väntat sig att hon skulle överlämna den värdefulla pälsen till den fattiga bondhustrun. Det tydde på att hon hade vuxit och mognat, och Will kände sig mycket nöjd.

”Det du gjorde var mycket bra”, sa han efter en stund.

Hon kastade en blick på honom. ”Såg du hennes kläder? De var tunna, nötta och lappade. Nu kommer hon i alla fall att ha ett varmt plagg under vintern.”

Han nickade. ”Ja, det kommer hon.”

Den gamla Maddie, prinsessan Maddie, skulle inte ens ha lagt märke till Aggies kläder. Hon hade absolut inte förstått hur kall Aggies vinter skulle bli.

Hon har verkligen skärpt till sig, tänkte Will. Det här kommer att bli bra.

Tug ruskade lite på manen och frustade. Det har jag vetat hela tiden.