Danverfors låg, precis som namnet antydde, vid en liten flod. Maddie hade väntat sig att det skulle finnas ett vadställe där, men vattnet var djupt och strömt. För att ta sig över fick man färdas på en stor, flatbottnad färja som löpte i tjocka rep som fästs på flodbankarna.
Själva byn såg trevlig ut. Dungar med pilträd lutade sig ut över vattnet och spred behaglig skugga över bankarna. Var man än stod hörde man den porlande floden i bakgrunden. Maddie tyckte att ljudet kändes lugnande.
Utöver färjan var byn ganska typisk. Det fanns en smedja, ett värdshus, ett litet garveri, ett snickeri med såg samt en handelsbod där en köpman sålde utsäde och spannmål. Eftersom Danverfors låg vid floden var det inte konstigt att det dessutom fanns en mjölkvarn. De väldiga skovelhjulen drevs fram av det snabbflödande vattnet. Bönder från trakten forslade sina råvaror till kvarnen så att de kunde malas till fint mjöl.
Utöver detta fanns det många bostadshus. De flesta var små byggnader, samtliga med en enda våning. De var byggda av flätverk med påkletad lera och hade brant sluttande halmtak. De stod på båda sidor om huvudgatan. Mellan dem ledde smala sidogator till ladugårdar, skjul och liknande byggnader. Sammanlagt fanns det kanske trettio sådana bostäder.
Garveriet stod nära slutet av bygatan. Maddie rynkade på näsan när de traskade förbi.
”Fy. Vad är det som luktar så förfärligt?” frågade hon.
Will, som böjde sig fram och höll i kärrans handtag, tittade upp. ”Det vill du inte veta”, sa han.
Den första byggnaden i själva byn stod på visst avstånd från garveriet. Det var smedjan, och de hörde ett dovt klingande av en hammare mot metall därifrån. Bälgen mullrade rytmiskt när smedens medarbetare höll luften flödande under den glödande kolbädden. Det hela var ett logiskt arrangemang som återkom i de flesta byar. Garveriet och smedjan låg på betryggande avstånd från resten av byn, med krogarna och värdshusen, på grund av den otrevliga lukten och brandrisken.
Ett fåtal bybor var ute på gatorna. De tittade nyfiket och i några fall lite misstänksamt på nykomlingarna. En eller två av dem nickade och Will svarade genom att föra handen till sin slitna hatt.
När de kom längre in i byn tittade han upp och fick syn på ett tvåvåningshus med ett imponerande läge bredvid floden.
”Det där måste vara värdshuset”, sa han tyst till Maddie. ”I sådana här byar brukar de vara krog och värdshus i ett. Låt oss börja där.”
Danverfors var ett för litet samhälle för att ha både en krog och ett värdshus, precis som han hade misstänkt. Byggnaden vid floden fyllde båda funktionerna. Det fanns ett långt skänkrum där måltider serverades samt några sovrum som kunde hyras på övervåningen. Utanför fanns en gräsmatta där värdshusvärden kunde ställa fram bord om vädret tillät. Där kunde gästerna avnjuta öl och mat medan de hade utsikt över floden.
Will stannade utanför byggnaden och sträckte tacksamt på sig. Han masserade korsryggen med nävarna. Kärran var lite för låg och han hade varit tvungen att huka sig. Han tog av sig hatten och torkade svetten ur pannan. Maddie väntade otåligt medan han långsamt såg sig om över byn och floden.
”Vad gör vi nu?” frågade hon. Han såg på henne och skakade långsamt på huvudet.
”Du behöver bara slappna av och lukta på blommorna”, sa han. ”Lantbor har aldrig bråttom.”
Hon såg sig omkring. ”Blommorna? Jag ser inga blommor. Och det enda jag känner lukten av är hästdynga.”
Det fanns ett stall med stallbacke bredvid huset. Det var uppenbarligen tänkt för värdshusets gäster. Det syntes att många djur hade stått där på sistone.
”Det var inte bokstavligt menat”, sa Will. ”Borde jag ha sagt ’slappna av och lukta på dyngan’, tycker du?”
Maddie drog lite på läpparna. ”Det där är två saker som inte går ihop.”
Will nickade lite tankfullt. ”Nu kanske vi har slappnat av tillräckligt. Vi går in.” De närmade sig dörren. ”Låt mig sköta snacket”, tillade han.
”Det har du redan sagt”, sa Maddie. ”Flera gånger.”
Han såg på henne. ”Jag vill bara försäkra mig om att du verkligen har förstått”, sa han och gick före henne in.
Det var mörkt i skänkrummet. Endast ett litet fönster lyste upp det. Fyra lyktor hängde från en takbjälke som gick genom rummets centrum, och en eld fladdrade i en kraftig eldstad längre bort. Maddie förmodade att den var avsedd lika mycket för matlagning som för att sprida värme.
Det var lågt i tak, och till och med Will, som inte direkt var reslig, fick huka sig lite när de gick fram till bardisken. Värdshusvärden tittade upp på dem med viss nyfikenhet. Han höll på att torka sejdlar.
”Får det vara något att dricka?” frågade han. ”Kanske en bit mat?”
Will rynkade pannan. ”Ja till drickan. Öl till mig. Svagöl, alltså.”
Svagöl var öl som hade blandats med en lika stor mängd vatten. Åtminstone om krögaren var ärlig. Ofta innehöll drycken betydligt mer vatten än öl. Men det var det billigare alternativet, och det var därför Will valde det.
”Mat också?” frågade värdshusvärden när han ställde sejdeln framför Will. ”Vi har en utmärkt kycklinggryta i dag. Kyckling med knyten och grönsaker samt en frasig limpa för bara tre pennig per portion.”
Will snörpte på läpparna. ”Vi delar en”, sa han. Priset var riktigt förmånligt, men han spelade trots allt rollen av en kringresande arbetare. Sådana personer fick vara sparsamma med pengarna.
”Det blir en extra pennig för den andra tallriken och skeden”, sa värden.
Will rynkade pannan. ”Hmf”, fnös han. ”Jaha, jag förmodar att jag inte har något val. Som du vill.”
Värdshusvärden nickade mot Maddie. ”Vill hon ha något att dricka? Jag har färsk cider om hon vill ha det.”
”Det går bra med vatten”, sa Will. Det var bäst att verka fortsatt sparsam. Värdshusvärden hällde upp ett glas vatten åt Maddie och vidarebefordrade matbeställningen till personalen som arbetade i köket bakom honom. Mannen stödde armbågarna mot bardisken när Will och Maddie slog sig ned mittemot honom.
”Är ni på genomresa?” frågade han.
Han verkade relativt vänlig. Will misstänkte att han undrade om de ville hyra ett rum.
”Jo”, svarade Will. ”Kanske. Om jag inte hittar något jobb drar vi vidare.”
”Jag förstår”, sa värdshusvärden. ”Vad är det för sorts jobb du letar efter?”
Will ryckte på axlarna. ”Vad som helst. Jag klarar det mesta. Jag kan arbeta på åkrar, bygga staket, snickra, reparera saker… det spelar ingen roll.”
”Det är nog inte många bönder som behöver hjälp just nu”, sa värdshusvärden. ”Men jag har faktiskt ett visst behov av reparationer här på värdshuset. Lite snickerijobb och målarjobb också.”
Will tittade intresserat upp. ”Jag hjälper dig”, sa han. Han sträckte fram handen. ”Jag heter William. William Accord. Det här är min dotter Maddie.”
De skakade hand. ”God dag, Maddie”, sa värdshusvärden. Sedan vände han sig mot Will igen. ”Jag heter Rob. Rob Danvers.”
Will höjde intresserat på ögonbrynen. ”Danvers? Är byn uppkallad efter dig?”
Rob Danvers skakade på huvudet. ”Efter min farfars far”, förklarade han. ”Det var han som byggde den första färjan över floden. På den tiden fanns det fullt av stråtrövare och banditer i de här trakterna. Det var inte riktigt som i dag.”
”Jo, saker och ting tycks ha lugnat ned sig lite på sistone”, sa Will. ”Hur många dagars arbete tror du att du har för mig?”
Danvers ryckte på axlarna. ”Kanske två eller tre. Men om du håller dig runt värdshuset har du nog goda möjligheter att få mer. Jag ska lägga ett gott ord för dig. Du skulle kunna hyra ett rum här åt dig och din dotter, så har du nära till allt.”
Will rynkade på näsan vid tanken på priset. ”Om du inte har något emot det skulle jag föredra att sova i stallet”, sa han.
Danvers ryckte på axlarna. ”Gör som du vill. Det blir ju billigare. Men betydligt dragigare.”
”Det är inget man inte kan lösa med filtar”, sa Will. ”Förresten, jag vill gärna att någon tar hand om Maddie här medan jag arbetar. Jag vill inte att hon driver omkring vind för våg i byn. Finns det kanske någon av traktens kvinnor som kan hjälpa mig med det?”
En ung kvinna kom ut ur köket med deras mat. Will tog ett bett och tuggade lite. Maddie högg in med god aptit. De hade ridit hela förmiddagen, och kycklinggrytan smakade utsökt. Kvinnan såg på dem.
”Jag hörde i en annan by att det finns en familj här där dottern har flyttat”, sa Will. ”De kanske skulle vara intresserade?” Han gjorde en paus och låtsades söka i minnet efter namnet. ”Just det, ja. Clover. Så hette hon. Flickan var visst i Maddies ålder.”
Rob Danvers ansikte mörknade. Han reste sig häftigt.
”Carrie Clover flyttade inte”, sa han kort.
Will höjde förvånat på ögonbrynen. ”Hon är alltså fortfarande kvar?”
Danvers skakade på huvudet. ”Hon är försvunnen. Det hände för några veckor sedan. En natt var hon bara borta.”
”Rymde hon hemifrån?” frågade Will.
Värdshusvärden var tyst en stund innan han svarade. ”Det skulle inte förvåna mig. Hennes föräldrar behandlade henne inte särskilt väl. Hon hade ofta blåmärken i ansiktet. Eller rödgråtna ögon. Det är djupt beklagligt — jag gillade den tösen.”
”Hon kanske träffade en pojke och rymde tillsammans med honom? Det skulle inte vara första gången något sådant hände.”
Men Danvers skakade återigen på huvudet. ”Hon hade en pojkvän här i byn. Han är kvar. Nej, jag tror att hon blev trött på att få stryk och stack.” Han lutade sig närmare och sänkte rösten. ”Om ingen rövade bort henne, förstås.”
”Rövade bort henne? Varför skulle någon göra det?”
Danvers skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte. För att begära en lösesumma, kanske?”
”Är hennes familj rik?” frågade Will, men Danvers skakade återigen på huvudet som om han förkastade sin egen teori.
”Hennes far är plöjare. Han har svårt att få pengarna att gå ihop. Han skulle aldrig ha råd att betala en lösesumma.”
”Varför skulle någon i så fall föra bort henne?”
Danvers rörde huvudet tankfullt från sida till sida medan han funderade på frågan. Han hade inte tänkt så noga på saken förut. Han hade bara vant sig vid att med dystert tonfall förklara att Carrie blivit bortrövad.
”Ingen aning. Allt jag vet är att hon är borta.” Han gjorde en paus. ”Om jag vore du skulle jag inte prata med hennes familj om saken. Clover är en rätt otrevlig typ. Han skulle explodera om han fick för sig att man beskyller honom för flickans försvinnande.”
Will funderade på saken i några sekunder och nickade.
”Tack för varningen”, sa han. ”Jag ska inte nämna det om jag ser honom.” Han tystnade och låtsades fundera mer på saken medan han åt upp maten.
”Rappa på, gumman”, sa han till Maddie. ”Vi måste få in våra grejer i stallet. Det kommer att börja regna innan dagen är över.”
Han drack upp ölet, nickade till Danvers och började gå mot dörren med Maddie.