Kapitel fyrtiofyra

Maddie vaknade kort före gryningen. Hon kastade en blick mot Wills sovplats, som var övergiven. Han var fortfarande på klipporna och höll utkik över viken. Hon lade undan sin filt, stänkte lite kallt vatten från flaskan i ansiktet och drog på sig kängorna.

Bumper mullrade lågt när han märkte att hon rörde sig. När hon såg på honom spetsade han öronen. Han kände på sig att hon var på väg någonstans och ville gärna följa med. Hon skakade på huvudet och lade fingret mot läpparna.

”Inte nu, vännen”, sa hon. ”Och var tyst!”

Han ruskade på manen och fortsatte beta i det låga gräset. Hon tyckte att han verkade besviken, men undrade om hon bara inbillade sig. Kunde hästar verkligen uttrycka besvikelse? Hon insåg att hon hade kunnat fundera på den saken hela dagen utan att komma fram till något vettigt svar.

Hon strängade bågen och tog på sig bältet med knivarna. Deras vikt balanserades av påsen med slungskott som hon hängde på andra sidan. Därefter hängde hon kogret på ryggen och justerade det så att pilarna stack upp ovanför axeln och var lätta att nå. Slutligen tog hon på sig manteln och öppnade den lilla fliken på höger sida så att hon skulle komma åt pilarna.

Hon skyndade sig till dungens rand, sjönk ned på ett knä och spanade ut över marken framför sig. Hon gjorde precis som Will hade lärt henne. Först överblickade hon helheten och sedan studerade hon en mindre del i taget tills hon var säker på att ingen var i närheten.

Maddie hukade sig och planerade sin bana till klippan där Will höll vakt. Det var bäst att gå där snåren var som högst och skymde henne.

Hon rörde sig mjukt och tyst och prövade hela tiden marken med fötterna för att försäkra sig om att hon inte skulle knäcka en torr gren.

Man kan inte både smyga och ha bråttom, hade Will sagt. Det är alltid bättre att röra sig långsamt och tyst än att störta fram och föra oväsen.

Något rörde sig i det höga gräset till vänster om henne. Det skulle snart gry och nattluften var helt stilla. Hon stelnade omedelbart till.

Lita på manteln, tänkte hon. Och rör dig inte. Det var spejarnas två grundprinciper för hur man höll sig gömd.

Hon vred inte ens på huvudet, utan rörde bara ögonen mot platsen där hon hade sett något röra sig. Efter ungefär trettio sekunder gled en stor räv med lång, luden svans ut från det höga gräset och skyndade iväg. Djuret hade inte ens märkt henne.

”Jag blir bättre och bättre på det här”, mumlade hon för sig själv. Hon önskade att Will sett att räven inte hade märkt henne. Hon kunde förstås berätta det för honom, men det var inte riktigt samma sak. Det skulle låta som skryt.

Det är skryt, tänkte hon.

När hon var ungefär fyrtio meter från klippkanten sjönk hon ned och fortsatte på händer och knän genom det höga gräset. Fastän hon visste var Will höll vakt kunde hon inte se honom. När hon lyfte huvudet för att spana mot terrängen framför sig var hon oförsiktig och lade handen på en tuva med styvt, tjockt gräs som knastrade till.

Hon höll sig orörlig. Ljudet hade varit så obetydligt att hon var övertygad om att ingen hade hört det. Tio meter bort höjdes Wills huvud hastigt ovanför gräset.

Han hade hört. Han visste att hon var på väg. Och han hade gett henne en signal.

Hon kröp vidare och var noga med att inte ge ifrån sig fler onödiga ljud. När hon var två meter från Will kunde hon se den spräckliga manteln som täckte honom. När han vände lite på sig kunde hon se hans skäggiga ansikte i den skuggiga huvan. Han höll sig så stilla att det nästan var otäckt, tänkte hon. Om hon inte hade hållit utkik efter honom skulle hon förmodligen aldrig ha lagt märke till honom, fastän han nu var mycket nära.

”Händer det något?” viskade hon.

”Förutom att du snubblar omkring som en vilsen elefant, menar du?” frågade han med lika låg röst.

Hon accepterade piken och nickade. ”Förutom det, ja.”

Han nickade mot klippkanten ungefär en meter bort. ”Du kan själv ta en titt”, sa han. ”Försiktigt.”

Det var ett onödigt tillägg, tänkte Maddie. Hon kastade en blick mot himlen för att avgöra var solen stod. Den var nära horisonten, ovanför havet lite till vänster om henne. Hon drog fram huvan för att försäkra sig om att hennes ansikte doldes av skuggorna och närmade sig sedan försiktigt klippkanten. Hon höll huvudet sänkt så att det inte skulle synas ovanför gräset och gjorde försiktigt en liten öppning mellan stråna som hon kunde kika igenom.

Ett fartyg låg på stranden.

Det var ungefär femton meter långt och ganska smalt. Maddie misstänkte att det hade byggts med snabbhet i åtanke. Skrovet hade en matt svart färg. Det var nog gjort för att det inte skulle synas. Skeppet hade tre åror på varje sida och ett fyrkantigt segel som hade rullats löst runt en rå. Det såg ut att vara gjort av svart tyg.

Bakom masten, mitt på fartygsdäcket, stod en bur av trä. Den upptog ungefär en tredjedel av däckets längd och slutade några meter från styrplattformen.

Will hade krupit fram så ljudlöst att hon inte hade någon aning om att han närmat sig förrän hon kunde se honom i ögonvrån.

”Ser du den där buren?” viskade han. ”Det är där de tänker förvara slavarna. Det finns järnringar och bojor därinne för att hålla dem på plats.”

”När kom skeppet?” frågade Maddie.

”För ungefär två timmar sedan. Det kom in med floden, och nu håller tidvattnet på att vända.”

Hon märkte att fartyget lutade lite på ena sidan eftersom vattnet under inte riktigt räckte för att bära upp det. Vattnet drog sig tillbaka snabbt och fartygets för låg redan i sanden.

”Vi behöver rappa på om vi ska kunna stoppa det”, sa hon, men Will skakade på huvudet.

”De behöver högvatten för att komma tillbaka ut till havs, och det blir det inte förrän i sjätte eller sjunde timmen i kväll. De kommer att ge sig av när vattnet räcker för att bära fartyget. Och de lär vilja vänta till efter mörkrets inbrott för att undvika eventuella patrullskepp.”

Maddie såg att vattnet redan hade dragit sig förbi det sista av roddhålen i fartygets sidor.

”Hur många är det i besättningen?” frågade hon.

”Sju”, sa Will. ”Sex roddare och en styrman. Allihop är i kökstältet.”

Hon förflyttade blicken. Hon hade hittills varit helt koncentrerad på fartyget.

”Det borde du ha sett själv”, sa Will vänligt.

Hon bet sig i läppen. Han hade lärt henne att man alltid skulle försöka se helheten först och titta på detaljerna sedan. Men nu, när det för första gången egentligen spelade någon roll, hade hon bara lagt märke till det svarta skeppet och glömt att bilda sig en helhetsuppfattning om stranden. Nu kunde hon se benen på ett antal män som satt vid det grovhuggna bordet. Deras överkroppar skymdes av tygtaket. Hon hörde ett lågt mummel av röster och enstaka skratt. Matlagningselden var tänd och en rökpelare ringlade lojt mot skyn.

Maddie rynkade pannan. Jag måste bli bättre på det här, tänkte hon. Att vara spejare handlade om mycket mer än att vara en skicklig bågskytt och röra sig tyst. Spejarens viktigaste uppgift var att observera och rapportera.

Will anade vad hon tänkte på och lade handen på hennes arm.

”Oroa dig inte”, sa han. ”Lär dig av ditt misstag. Ta en ordentlig titt på lägret nu. Lägg på minnet var grottan och stigen är. Studera det tills du kan blunda och tydligt föreställa dig alltihop. Sedan går vi tillbaka till vårt eget läger.”

Hon nickade och spanade mot stranden nedanför. Hon var särskilt noga med att studera grottan med det låsta gallret och den steniga stigen som ledde nedför klippan. Hon noterade avstånd, vinklar och ställen man kunde ta skydd bakom på sträckan mellan stigen och grottan. Sedan gjorde hon samma sak med grottan och tälten. Till sist tittade hon på skeppet igen så att hon skulle minnas hur det låg i förhållande till allt annat. När hon var säker på att hon hade lagt allt på minnet ålade hon baklänges från klippkanten och nickade mot Will.

”Jag är klar”, sa hon. Han såg på henne och lade huvudet på sned.

”Hur långt är det mellan grottan och kökstältet?” frågade han.

Hon tänkte på bilden av stranden som etsat sig fast i hennes minne. ”Kanske trettiofem eller fyrtio meter.”

Han nickade. ”Och till sovtälten?”

”Tio meter till.”

”Hur långt är det till skeppet?”

”Hundratio meter. Det ligger lite till höger om lägret.”

”Kan man se skeppet från grottingången?”

Hon rynkade pannan och tvekade. Den frågan hade hon inte räknat med.

”Jag tror inte det”, sa hon långsamt. ”Kökstältet och sovtälten är i vägen.”

”Duktig flicka.” Han klappade henne på armen. ”Nu går vi tillbaka till ett ställe där vi kan prata högt så att vi kan gå igenom kvällens plan.”

”Har vi en plan för kvällen?” frågade hon.

”Absolut.”

”Är det en bra plan? Kommer jag att gilla den?” Hon gav honom ett uppnosigt leende.

Will såg allvarligt på henne. ”Det är en utmärkt plan. Du kommer att älska den.”

Hon funderade på situationen. De var bara två, och fienderna var arton stycken nu när skeppet hade kommit. Två mot arton. Det lät som ganska dåliga odds, hur många pilar de än hade.

Hon visste inte vad Will hade planerat, men betvivlade starkt att hon skulle älska det.

Загрузка...