Tidsålderns rovgiriga ting

Åttonde kapitlet

När jag vaknade, var Len inte längre där. Det värkte så i axeln, att smärtan i hjässan gav med sig, och jag gav mig själv mitt ord på, att jag hela denna dag skulle gå försiktigt. Mens jag suckade och kände mig sjuk och ömklig, genomförde jag något slags morgongymnastik, tvättade mig någorlunda, tog kuvertet med pengarna och gick sidledes igenom dörren för att uppsöka tant Vajna. I hallen blev jag obeslutsamt stående; där var alldeles tyst i huset, och jag var inte alldeles säker på, att värdinnan gått opp. Men då öppnades värdinnans dörr, och ut i hallen kom tulltjänstemannen Peti. Nå, ser man på, tänkte jag. Under natten hade Peti påmint om en drunknad fyllerist. Nu i dagsljus såg han ut som ett överfallsoffer. Ansiktets nedre del var blodöversköljd. Färskt blod glänste som lack på hakan, och han höll en näsduk under käken för att inte söla ner den snövita uniformen med snoddarna. Hans ansikte var spänt och han skelade med ögonen, men på det hela taget förhöll han sig märkvärdigt lugn, som om det inte hade varit något särskilt med att stå på näsan i glasskärvor. En liten förtretlighet, vem råkar aldrig ut för sånt, var snäll och bry er inte om det, snart är allt i sin ordning…

„God morgon,“ mumlade jag fram.

„God morgon,“ svarade han hövligt och en smula nasalt med försiktiga hakrörelser.

„Hur är det fatt? Behöver ni hjälp?“

„En struntsak,“ sade han. „Stolen välte… “

Han bugade sig hövligt, mens han utan brådska gick förbi mig och ut ur huset. Jag såg efter honom med en mycket obehaglig förnimmelse, och när jag på nytt vände mig emot dörren, stod där framför mig tant Vajna. Hon stod i dörröppningen, stödde sig graciöst emot dörrposten, fräsch, rosig, doftande, och betraktade mig så, som hade jag varit generalöverste Thoor eller åtminstone stabsmajor Paul.

„God morgon på er, ni muntra morgongök där“ kuttrade hon. „Jag hör efter och undrar, vem det är, som samtalar i huset så tidigt?“

„Jag kunde verkligen inte få för mig att störa er,“ framsade jag världsvant men ylade i tankarna högt till följd av smärtan i skuldran. „God morgon, och låt mig överräcka er… “

„Så vänligt! Man känner genast igen den sanne gentlemannen. Generalöverste Thoor brukade säga, att en sann gentleman aldrig låter nån vänta. Aldrig. Ingen…“

Här märkte jag, att hon långsamt men mycket envist drog mig bort ifrån sin dörr. I hennes vardagsrum var det mörkt, rullgardinerna var tydligen nerdragna, och ut i hallen trängde där en sötaktig lukt.

„Men ni hade verkligen inte behövt ha så bråttom…“

Hon hade till sist tagit sig fram till ett bekvämt läge och stängde dörren med en flytande, vårdslös rörelse.

„Ni kan ändå vara övertygad om, att jag förstår att sätta pris på ert förekommande sätt… Vuzi sover än, men för mig är det redan hög tid att göra Len i ordning till skolan, så om ni ursäktar… Förresten, det ligger färska tidningar på er veranda.“

„Tack ska ni ha,“ sade jag och drog mig bakåt.

„Om ni kan tåla er så länge, bjuder jag er på en liten kopp grädde om en timmes tid eller så.“

„Tyvärr måste jag gå,“ sade jag med en bugning.

Där var sex stycken tidningar. Två ortstidningar, illustrerade och tjocka som almanackor, en huvudstadstidning, två praktfulla veckotidningar och av någon anledning den arabiska El Gunija. Jag lade El Gunija åt sidan, men de återstående ögnade jag igenom, mens jag åt smörgåsar till nyheterna och drack varm kakao.

I Bolivia hade regeringstrupper efter sega strider bemäktigat sig staden Reyes, de upproriska hade tillbakaträngts bortom Rio Beni. I Moskva hade Haggerton och Solovjov på Internationella Kärnforskarkongressen offentliggjort planer på industriell framställning av antimateria. Tretiakovgalleriet hade anlänt till Leopoldville, den officiella invigningen skulle äga rum under morgondagen. Från basen Gamla östern (Pluto) i absoluta friflyktszonen hade man sänt ut en ny serie obemannade anläggningar; med två av fyra anläggningar hade man tillfälligt förlorat kontakten. FN: s generalsekreterare hade sänt generalissimus Orelianos en officiell skrivelse, vari han varnade för insats av FN: s polisstyrkor, uti fall att extremisterna i Eldorado fortsatt skulle använda sig av atomgranater. I området vid floden Cuandos källor (Centralangola) hade en arkeologisk expedition ifrån Förenade Arabrepublikens Vetenskapsakademi upptäckt lämningar av cyklopiska anläggningar, vilka antogs vara uppförda långt före istiden. En grupp specialister ifrån Förenade Centret för Utforskande av Subelektroniska (ritrinitiva) Strukturer uppskattade de energiförråd, vilka står till mänsklighetens förfogande, såsom tillräckliga för tre miljarder år framåt. UNESCO: s rymdavdelning meddelade, att den rena, relativa befolkningstillväxten på de utomjordiska baserna och militära stödjepunkterna närmade sig befolkningstillväxten på Jorden. Ledaren för den engelska FN-delegationen hade i stormakternas namn framlagt en plan för fullständig avmilitarisering, om nödvändigt med tvång, av de ännu militariserade områdena på jordklotet…

Rapporterna om hur många kilogram, man hade lyft, och hur många bollar, man hade skjutit i vilka mål, brydde jag mig inte om att läsa. Av ortsnyheterna var där tre, som intresserade mig.

Stadens tidning Livsglädje skrev: „Under natten till idag genomförde en grupp missdådare i privat flygmaskin på nytt ett flyganfall emot Stjärnetorget, vilket var fullt av medborgare, som kopplade av och roade sig. Huliganerna avlossade ett flertal kulsprutesalvor och nedkastade elva gasbomber. Till följd av den panik, som utbröt, tillfogades några män och kvinnor svåra lemlästningar. Hundratals ordentliga människors normala rekreation omintetgjordes av en obetydlig liten grupp, med förlov sagt, intellektuella banditer, medan polisen uppenbarligen såg mellan fingrarna. Ordföranden i sällskapet För Det Gamla Goda Fosterlandet, Emot Skadligt Inflytande uttalade inför vår korrespondent, att sällskapet har för avsikt att ta saken med skydd av medborgare, som roar sig, i egna händer. Ordföranden lät otvetydigt förstå, vem folket håller för att vara källan till denna skadliga farsot, till banditismen och det militariserade huliganväldet… “

På sidan nitton hade tidningen upplåtit en spalt åt en uppsats av „den framstående företrädaren för den nya filosofin, litteraturpristagaren doktor Opir“. Artikeln hette „En värld utan bekymmer“. Doktor Opir motiverade med fagra och mycket övertygande ord vetenskapens allmakt, uppfordrade till optimism, brännmärkte de surmulna skeptikerna och bakdantarna samt bjöd läsarna att „vara såsom barn“. En särskild roll vid formerandet av den moderna (d.v.s. obekymrade) människans psykologi tillmätte han vågpsykotekniken. „Kom ihåg, vilken storartad laddning gott mod och glatt sinne en ljus, lycklig och glädjefylld dröm ger er!“ utropade denne företrädare för den nyaste filosofin. „Och inte utan skäl har drömmen som botemedel emot många psykiska sjukdomstillstånd redan varit känd i mer än hundra år. Men vi är ju alla en smula sjuka: vi har ont av våra bekymmer, tillvarons obetydligheter slår ner oss, vi retas, det är sant, av sällsynta men på en del håll ännu kvardröjande missförhållanden, den oundvikliga friktionen mellan individerna; normal, frisk, sexuell otillfredsställdhet och det missnöje med sig själv, som är så närvarande i varje medborgare… Liksom det aromatiska badsaltet Badusan tvättar bort vägdammet ifrån en trött kropp, så tvättar och rensar det glädjefyllda drömmandet en utmattad själ. Nu fruktar vi inte längre bekymmer och missförhållanden. Vi vet: den stunden ska komma, när drömgeneratorernas osynliga utstrålning, som jag tillsammans med allmänheten kallar vid smeknamnet Fråssan, helar oss, fyller oss med optimism, återger oss en glädjefylld hållning till tillvaron.“ Vidare förklarade doktor Opir, att Fråssan vore absolut ofarlig i såväl fysiskt som psykiskt hänseende, och de utfall ifrån de illvilliga, som i Fråssan såg en analogi med narkotika och pladdrade demagogiskt om „en slumrande mänsklighet“, inte hos oss kunde framkalla några tryckande tvivel, men möjligen i högre grad och desto hotfullare för dem, de illvilliga, framkalla medborgerliga känslor. Slutligen förklarade doktor Opir den lyckliga drömmen vara den bästa sortens avkoppling och antydde grumligt, att Fråssan utgjorde det bästa medlet emot alkoholism och narkomani; han yrkade eftertryckligen på, att man inte skulle förväxla Fråssan med andra (av medicinen ej godkända) medel för vågpåverkan.

Veckotidningen Gyllene dagar rapporterade, att det ur Statliga Tavelgalleriet hade bortrövats en dyrbar duk, vilken härrörde ur Rafaels pensel. Veckotidningen riktade de ansvariga organens uppmärksamhet mot den omständighet, att detta brott utgjorde det tredje under de senaste fyra månaderna, och att inte ett enda av de tidigare rövade konstverken heller hade återfunnits.

För övrigt stod där ingenting att läsa i veckotidningarna. Jag ögnade hastigt igenom dem, och de gjorde ett mycket beklämmande intryck på mig. De var fulla av sega vitsar och obegåvade nidteckningar, varibland särskilt serien Utan Ord glänste med sin dumhet; några föga färgstarka personers biografier; drypande skisser ur olika befolkningsskikts liv; bedrövliga fotoreportage „Er make i tjänsten och hemma“; ändlösa rader av nyttiga råd om, hur man håller händerna sysselsatta utan att, gud förbjude, oroa huvudet; förskräckliga, idiotiska utfall emot fylleriet, huliganismen och otukten; de för mig redan välkända uppropen att gå med i cirklar och körer. Där var minnen ifrån deltagare i Uppkoket och kampen emot gangsterismen, litterärt bearbetade av några åsnor, vilka saknade såväl samvete som litterär smak; skönlitterära övningar av uppenbara grafomaner med tårar och lidanden, med hjältedåd, med ett stort förflutet och en fröjdefull framtid; korsord, gåtor, rebusar och fixeringsbilder i det oändliga…

Jag slängde denna hög med makulatur i ett hörn. Vilken bedrövlig smörja!… Dummerjönsen omhuldade man, dummerjönsen uppfostrade man, dummerjönsen gödslade man… Dummerjönsen hade blivit norm, där fattades inte mycket, för att dummerjönsen skulle bli till ideal, och filosofidoktorerna skulle uppföra triumfatoriska ringdanser omkring honom. Men tidningarna har redan börjat dansa i ring. Åh, vad trevlig du är, Dummerjöns! Åh, vad frisk och sund du är, Dummerjöns! Åh, så optimistisk och så klok du är, Dummerjöns, ett sådant fint sinne för humor du har, Dummerjöns, och så flinkt du löser korsorden!… Men huvudsaken är, Dummerjöns, att du inte oroar dig, allt är så bra, allt är så utmärkt, till och med vetenskapen står till din tjänst, Dummerjöns, och litteraturen, för att du skall ha skoj, Dummerjöns, och inte behöva tänka på något som helst… Och alla huliganer och skeptiker, de som utövar dåligt inflytande, skall vi tillsammans, Dummerjöns, skingra och tillintetgöra (tillsammans med dig, annars går det inte!) Vad är de egentligen ute efter! Behöver de väl mer än andra? Svårmod, svårmod… Där ligger något slags förbannelse över dessa människor, något slags kuslig succession av hot och faror. Imperialism, fascism.. tiotals millioner tillintetgjorda liv, fördärvade människoöden… i detta antal ingår millioner omkomna Dummerjönsar, onda och goda, skyldiga och oskyldiga… De senaste skärmytslingarna, de senaste kupperna — som var särskilt grymma därför, att de var de senaste. Förbrytare, officerare som förråats av sysslolösheten, allsköns patrask ur före detta spionage och kontraspionage, som hade uttråkats av det ekonomiska spionagets enformighet och som fikar efter makt… Man måste återvända ifrån världsrymden, lämna fabrikerna och laboratorierna och åter sätta soldaterna i arbete. Gott, så hade vi kommit till rätta med det. En vindpust bläddrade i Fascismens historia vid mina fötter… Man hade ännu inte hunnit tillräckligt hänföras över den molnfria synranden, när där igenom samma smutsiga springor under samma historiens portar kom framkrälande ännu obesegrade med kortpipiga kpistar och hemmagjorda kvantpistoler, gangstrar, gangstergäng, gangsterkorporationer, gangsterimperier… „Obetydliga missförhållanden, man ännu påträffar på en del håll“, förmanade och lugnade opirdoktorerna, och in igenom universitetens fönster flög napalmflaskorna, städerna intogs av huligangäng, muséerna brann som facklor… Gott. Opirdoktorerna hade armbågats undan, man återvände ifrån kosmos, på nytt lämnade man fabriker och laboratorier, och soldaterna sattes åter i arbete — man ordnade opp det. På nytt blev horisonten molnfri. På nytt kröp opirarna fram, på nytt spann veckobladen sin sockervadd, och på nytt sipprade varet fram under samma dörrspringor. Tonvis med heroin, cisterner med opium, hav av sprit… och ytterligare något visst, som ännu länge inte hade något namn… Och på nytt hängde allt hos dem i en tråd, och dummerjönsarna löste korsord, dansade flag, önskade blott ett: att allt skulle vara skoj. Men någonstans var där någon, som förlorade förståndet, någon födde svagsinta barn, någon dog under märkliga omständigheter i badkaret, någon dog under inte mindre underliga omständigheter hos några, som kallades fiskare, och mecenaterna försvarade sin lidelse för konsten med knogjärn… Veckotidningarna ansträngde sig att övertäcka detta stinkande träsk med en sliskig, marängaktig skorpa av lycksaligt pladder; denne diplomerade dummerjöns prisade de söta drömmarna, mens tusentals odiplomerade dummerjönsar med nöje (för att allt skulle vara skoj, och man inte skulle behöva tänka på något) hängav sig åt drömmen, såsom vore det en sorts dryckenskap… Och på nytt övertygar man dummerjönsarna om, att allt är väl, att man erövrar världsrymden i dittills okänt tempo (det är också sant), att energin räcker i milliarder år (även det sant), att livet blir allt intressantare och växlingsrikare (även detta är utan tvivel också sant, men inte för dummerjönsarna), men de svartmålande demagogerna (läs: folk, som tror, att i vår tid vilken som helst vardroppe kan smitta hela mänskligheten, såsom en gång ölhallskupperna blev upphov till en världsbrand), vilka är främmade för folkets intressen, tillkommer all världens tadel… Dummerjönsar och förbrytare… Förbrytar-dummerjönsar…

„Man måste arbeta,“ sade jag högt. „Åt helvete med melankolin… Vi ska visa er, skeptiker!“

Det var dags att gå till Riemaier. Det var så sant, fiskarna… Gott, till fiskarna kunde jag gå efteråt. Jag var trött på att treva i blindo. Jag gick ut på gården. Det hördes, hur tant Vajna gav Len frukost.

„Nä, mamma, nä, jag vill inte ha!“

„Ät nu, lille vän, du måste äta… Du är så blek… “

„Men jag vill inte ha! Örk, klumparna är så räliga… “

„Var är de klumparna? Nå, jag ska minsann själv äta dom… M-m-m! Så gott! Smaka bara, så får du se, hur gott…“

„Men när jag nu inte vill ha! Jag är sjuk, jag går inte till skolan.“

„Len, så du säger! Du försummar så mycket…“

„Än sen då…“

„Hur så, än sen då! Rektorn har redan två gånger kallat mig till sig. Man ska straffa oss med böter!“

„Låt dom straffa oss…“

„Ät, ät, lille vän… Du kanske inte har sovit ut ordentligt?“

„Inte sovit ut ordentligt! Jag har ont i magen… och i huvudet… och i tänderna… Se bara, där…“

Len lät kinkig i rösten; jag föreställde mig strax hans uppsvällda läppar och hur han dinglade med benen med sockor på fötterna. Jag gick ut igenom porten. Dagen var åter klar och solig, fåglarna kvittrade. Det var ännu alltför tidigt, och på vägen till Olympic mötte jag bara två människor. De gick vid sidan om varandra på trottoarkanten, förskräckligt främmade i den friska grönskans och klarblåa himmelens muntra värld. Den ene var målad i klarrött, den andre i klarblått. Igenom färgen trängde svetten fram. De andades med möda, deras munnar var uppspärrade och ögonen blodsprängda. Jag knäppte ofrivilligt opp alla knapparna i skjortan och suckade lättat, när detta märkliga par hade passerat mig.

På hotellet åkte jag strax opp till nionde våningen. Jag var på mycket beslutsamt humör. Oavsett om Riemaier ville det eller ej, så skulle han få berätta för mig allt, som intresserade mig. För övrigt behövde jag nu Riemaier inte enbart till detta. Jag behövde en åhörare, och i detta soliga dårhus var det bara Riemaier, jag kunde tala uppriktigt med. Det var visserligen inte den Riemaier, jag hade räknat med; men om den saken gällde det ju också att tala…

Vid dörren till Riemaiers rum stod den rödhårige Oscar ifrån senast, och då han fick syn på mig, saktade jag stegen. Han rättade eftertänksamt till slipsen, lutade huvudet bakåt och betraktade taket. Han såg bekymrad ut.

„Hej,“ sade jag. Med någonting måste man ju börja.

Han rynkade ögonbrynen och glodde på mig; jag begrep, att han kom ihåg mig. Han sade långsamt:

„Goddag.“

„Ska ni också till Riemaier?“ frågade jag.

„Riemaier mår inte bra,“ sade han. Han stod alldeles mitt framför dörren och tänkte tydligen inte gå ur vägen för mig.

„Det var illa,“ sade jag och närmade mig. „Vad är där med honom?“

„Han mår mycket dåligt.“

„Aj-aj-aj-aj,“ sade jag. „Då måste man väl ta en titt…“

Jag trädde fram och ställde mig alldeles intill Oscar. Han tänkte helt klart inte släppa in mig i rummet. Jag fick strax ont i axeln.

„Jag är inte övertygad om, att det är nödvändigt,“ sade han med galla i rösten.

„Vad är det, ni säger! Är det verkligen så illa?“

„Just det. Mycket illa. Och ni får inte oroa honom. Varken idag eller nån annan dag.“

Det verkar, som om jag har kommit i tid, tänkte jag. Förhoppningsvis inte för sent.

„Är ni i släkt med honom?“ frågade jag. Jag var mycket fridsam i tonen.

Han log brett.

„Jag är hans vän. Hans närmaste här i stan. Man skulle kunna säga barndomsvän.“

„Det är mycket rörande,“ sade jag, „men jag är i släkt med honom. Liksom en bror. Nu går vi in och ser, vad en vän och en bror kan göra för den arme Riemaier.“

„Brodern har kanske redan gjort tillräckligt för Riemaier?“

„Nå, hör ni… jag kom först i går.“

„Och ni har händelsevis inte andra bröder här?“

„Jag tror inte, de hör till era vänner,“ sade jag. „Riemaier är ett undantag.“

Mens vi förde detta meningslösa samtal, iakttog jag honom uppmärksamt. Han såg inte ut att vara någon särskilt vig människa; inte ens om man tog min ömma skuldra med i beräkningen. Men han höll hela tiden händerna i fickorna, och fastän jag var nästan övertygad om, att han inte skulle börja skjuta där inne på hotellet, hade jag inte lust att ta risken. Allra minst som jag hade hört talas om kvanturladdare med begränsad verkan.

Man har många gånger förebrått mig, att mina avsikter så tydligt stod att läsa i mitt ansikte. Oscar var av allt att döma skarpsynt nog att kunna genomskåda mig. Å andra sidan hade han nog ingenting, som kunde komma till användning i detta läge, i fickorna; händerna hade han bara stoppat där utan särskild anledning. Han vek tillbaka ifrån dörren och sade:

„Stig in…“

Vi gick in. Riemaier var verkligen sjuk. Han låg på soffan med en sönderriven gardin över sig och yrade något feberaktigt, otydbart. Rummet var alldeles ändavänt; mitt på golvet låg där en krossad flaska i en pöl sprit, och överallt låg där ihopknycklade, våta klädesplagg. Jag trädde fram till Riemaier och satte mig så, att jag inte skulle förlora Oscar ur sikte; han stod vid fönstret och lutade sig bakåt emot fönsterbrädet. Riemaier låg med öppna ögon. Jag böjde mig över honom.

„Riemaier,“ kallade jag på honom. „Det är jag, Ivan. Känner ni igen mig?“

Han glodde mig i ansiktet med slö blick. På hans haka kunde man igenom skäggstubben skönja en färsk skråma.

„Har du redan varit där…“ mumlade han fram. „Fiskarna… för att det länge… inte finns till… Du ska inte bli förnärmad… Störde mig mycket… Jag står inte ut…“

Detta var feberyra. Jag betraktade Oscar. Oscar lyssnade girigt med sträckt hals.

„Det är inte gott, att vakna…“ mumlade Riemaier. „För ingen… gott att vakna… Börjar man… ska man inte vakna…“

Oscar tyckte allt sämre om mig. Jag tyckte inte om, att han hörde på Riemaiers yrande. Jag tyckte inte om, att han hade visat sig här före mig. Jag tyckte heller inte om såret på Riemaiers haka; det var alldeles färskt. Och du, ditt röda nylle, tänkte jag, när jag betraktade Oscar, hur ska jag nu bli kvitt dig?

„Vi måste tillkalla läkare,“ sade jag. „Varför har ni inte tillkallat en läkare, Oscar? Enligt min mening är det fråga om delirium tremens…“

Jag ångrade strax, vad jag hade sagt. Om Riemaier luktade där till min förvåning inte alls sprit, och Oscar visste tydligen mycket väl om detta. Han myste liksom till och frågade:

„Delirium tremens? Är ni övertygad om det?“

„Vi måste ofördröjligen tillkalla läkare,“ upprepade jag. „Och en sköterska.“

Jag grep efter telefonluren. Med ett språng var han över mig med sin handflata ovanpå min hand.

„Varför ni?“ sade han. „Låt hellre mig ringa efter en läkare. Ni är ny här, och jag vet en utmärkt läkare.“

„Nå, när ni har en sån läkare…“ genmälde jag och betraktade skråmorna på hans knogar. Dessa sår var också färska.

„En utmärkt läkare. Just precis specialist på fylledille.“

„Där ser ni,“ sade jag. „Men Riemaier kanske inte alls har fylledille.“

Riemaier sade plötsligt:

„Så befallde jag… Also sprach Riemaier… På tu man hand med hela världen…“

Vi såg på honom. Han talade högdraget nedlåtande men med slutna ögon, och det vissna, rynkiga ansiktet såg ömkligt ut. Det avskummet, tänkte jag om Oscar, att han har mage att stå och hänga här. Där genomfor mig skymten av en vild tanke, som föreföll mig mycket nyttig i detta ögonblick: vräka omkull Oscar med en stöt emot solar plexus, binda honom och omedelbart tvinga honom att lägga fram allt, han visste. Han visste sannolikt mycket. Kanske till och med allt. Han glodde på mig, och i hans bleka ögon låg där fruktan och hat.

„Gott,“ sade jag. „Låt portieren tillkalla läkare.“

Han drog tillbaka handen, och jag ringde portieren. I väntan på läkaren satt jag hos Riemaier, mens Oscar gick av och an emellan rummets hörnor och tog långa steg över spritpölen. Jag följde honom med blicken ur ögonvrån. Plötsligt böjde han sig ner och plockade opp någonting ifrån golvet. Något smått och kulört.

„Vad hittade ni där?“ frågade jag likgiltigt.

Han tvekade en smula, men därpå slängde han till mig en platt ask med kulört etikett.

„Åhå,“ sade jag och gav Oscar en blick. Devon.“

„Devon,“ gentog han. „Märkvärdigt, att det ligger här och inte i badrummet, eller hur?“

Det var som fan, tänkte jag. Kanske var jag för grön för att ta opp en öppen strid med honom. Än så länge visste jag för litet.

„Ingenting konstigt med det,“ sade jag på måfå. „Ni handlar ju med den repellenten. Det är väl ett varuprov, som har glidit ur er ficka.“

„Ur min ficka?“ Han blev mäkta förvånad. „Nå, ni menar, att jag… Men jag har för länge sen fullgjort alla uppdrag och nu vilar jag bara opp mig. Men om ni är intresserad, kan jag hjälpa er.“

„Det är mycket intressant,“ sade jag. „Jag ska rådgöra…“

Då slogs tyvärr dörren opp, och där uppenbarade sig en läkare med två systrar i följe.

Läkaren visade sig vara en beslutsam man. Med en handrörelse visade han bort mig ifrån soffan och drog av gardinen. Riemaier låg där alldeles naken.

„Nå, naturligtvis,“ sade läkaren. „Igen… “ Han lyfte på Riemaiers ögonlock, drog ner hans underläpp och kände honom på pulsen. „Syster, Cordein… och tillkalla rumsbetjäningen, de ska få putsa opp lite glans här i stallet… “ Han rätade på sig och tittade på oss. „Släkt?“

„Ja,“ sade jag. Oskar teg.

„Var han medvetslös, när ni fann honom?“

„Han låg och yrade,“ sade Oscar.

„Var det ni, som bar hit honom?“

Oscar dröjde något med svaret.

„Jag bara täckte över honom med gardinen,“ sade han. „När jag kom, låg han som nu. Jag var rädd, att han skulle förkyla sig.“

Läkaren betraktade honom en stund och yttrade därpå:

„Förresten kan det göra det samma. Ni kan gå. Bägge två. Sköterskan blir hos honom. Ni kan ringa i kväll. Lycka till.“

„Men vad är det med honom, doktorn?“ frågade jag.

Läkaren ryckte på axlarna.

„Ingenting särskilt. Överansträngning, nervös utmattning… Därtill röker han av allt att döma alldeles för mycket. I morgon blir han transportabel, och då får ni skaffa hem honom. Det är skadligt för honom att bli kvar här hos oss. Här hos oss är det för muntert. På återseende.“

Vi gick ut i korridoren.

„Kom med, så tar vi oss ett glas,“ föreslog jag.

„Ni har glömt, att jag inte dricker,“ anmärkte Oscar.

„Synd. Hela denna historia har fått mig så till den grad ur gängorna, så jag har lust att supa. Riemaier, som alltid har varit en sån friskus…“

„Nåja, på sista tiden har han blivit sämre,“ sade Oscar försiktigt.

„Ja, jag kände knappt igen honom, när jag såg honom igår… “

„Inte jag heller,“ sade Oscar. Han trodde inte ett ord, av vad jag sade. Jag trodde heller inte honom.

„Var har ni tagit in?“ frågade jag.

„Just här,“ sade Oscar. „En våning under, rum åttahundrasjutton.“

„Skada, att ni inte dricker. Det hade varit trevligt att sitta hos er och snacka ett tag.“

„Ja, det hade inte varit så illa. Nå, dessvärre har jag mycket brått om.“ Han teg. „Vet ni vad, ge mig er adress; i morgon bitti kommer jag tillbaka och tittar in hos er. Vid tiotiden — passar det er? Eller också kan ni ringa mig…“

„Men varför det, då…“ sade jag och gav honom min adress. „Ärligt talat är jag mycket intresserad av Devon.“

„Jag tror, vi ska kunna komma överens,“ sade Oscar. „Vi ses i morgon.“

Han rusade nerför trappan. Han hade uppenbarligen brått på riktigt. Jag tog däremot hissen ner i vestibulen och lämnade in ett telegram till Marija: „Bror mycket dålig känner mig ensam försöker hålla mig uppe Ivan“. Jag kände mig faktiskt mycket ensam. Riemaier var på nytt ur leken — åtminstone under det närmaste dygnet. Den enda antydan, han hade givit mig, var rådet beträffande fiskarna. Jag hade ingenting bestämt att gå efter. Där var fiskarna, som huserade någonstans i Gamla Tunnelbanan; där var Devon, som möjligen på något sätt kanske berörde mitt uppdrag; där var Oscar, som helt klart stod i något samband med Devon och med Riemaier; han var en nog så obehaglig och olycksbådande figur, men otvivelaktligen bara en av alla obehagliga och olycksbådande figurer inom ortens molnfria horisonter; där var vidare en viss Buba, som hade försett den pornäste med Devon… När allt kom omkring, hade jag inte varit här mer än ett dygn, tänkte jag. Jag har tid. Och när allt kom omkring, kunde man ännu räkna med Riemaier, och jag skulle kanske lyckas hitta Pek… Jag kom plötsligt ihåg den gångna natten och lämnade in ett telegram till Siegmund: „Amatörkonsert den tjugoåttonde vet inga detaljer Ivan“. Sedan kallade jag på portieren och frågade, hur snabbt man kunde ta sig till Gamla Tunnelbanan.