Tidsålderns rovgiriga ting

Fjärde kapitlet

Jag inväntade inte Riemaier. Ilina kom heller inte tillbaka. Det tråkade ut mig att sitta i det inrökta rummet, så jag gick ner i vestibulen. Jag hade tänkt mig att äta middag och jag blev stående för att se mig omkring efter restaurangen. Portieren dök ögonblickligen opp framför mig.

„Till er tjänst,“ susade han inställsamt. „Önskar min herre en bil? Restaurang? Bar? Salong?…“

„Vad då för slags salong?“ frågade jag nyfiket.

„Frisörsalong.“

Han betraktade finkänsligt min frisyr.

„Idag kommer mäster Gaoej hit. Honom kan jag varmt rekommendera.“

Jag drog mig till minnes, att Ilina hade kallat mig för en lurvig luspulare, och jag sade: „Nå, varför inte, kanske det“.

„Var så god, följ mig,“ sade portieren.

Vi tvärade genom vestibulen. Portieren öppnade en låg, bred dörr och kallade med låg röst in i den vidsträckta lokalens tomhet:

„Var så god, mäster, här får ni en kund.“

„Var så god,“ ljöd en lugn stämma.

Jag gick in. I salongen var det ljust, det luktade gott, det glänste av nickel, det glänste i speglarna och det glänste i den gammalmodiga parketten. Ifrån taket hängde där i glänsande stänger några glänsande halvklot. I salens mitt stod där en enorm, vit fåtölj. Frisörmästaren kom mig till mötes. Han hade vassa, orörliga ögon, krokig näsa och grått pipskägg. Mest påminde han om en äldre, erfaren kirurg. Jag hälsade blygt. Han nickade avmätt samt mönstrade mig ifrån topp till tå och runtom. Jag kände mig besvärad.

„Gör så att jag kommer i samklang med modet,“ sade jag och ansträngde mig att inte förlora honom ur sikte.

Men han höll mig varsamt fast i ärmen, andades mig under några sekunder i ryggen och mumlade: „Utan tvivel… Utom varje tvivel…“. Sedan kände jag, hur han rörde vid min axel.

„Ta några steg framåt, om jag får be,“ sade han strängt. „Fem-sex steg, stå sen kvar och vänd er tvärt ett varv.“

Jag lydde. Han betraktade mig eftertänksamt, mens han drog sig i skägget. Det föreföll mig, som om han tvekade.

„Förresten,“ sade han oförmodat, „var så god och sitt.“

„Var då?“ frågade jag.

Jag slog mig ner i fåtöljen och såg på, när han på nytt långsamt närmade sig mig. Där uppenbarade sig i hans intelligenta ansikte plötsligt ett uttryck av största förargelse.

„Hur kan det väl vara möjligt?“ yttrade han. „Det här är ju förfärligt!…“

Jag kom inte på, vad jag skulle svara på det.

„Ett råämne… Disharmoni…“ mumlade han. „Upprörande… Upprörande!“

„Är det verkligen så till den grad illa?“ frågade jag.

„Jag förstår inte, varför ni har kommit till mig,“ sade han. „Ni tillmäter ju inte ert yttre nån som helst betydelse.“

„Det ska jag göra från och med idag,“

Han vinkade avvärjande.

„Bekymra er inte!… Jag ska arbeta på er, men… “

Han skakade på huvudet, vände sig hastigt om och gick fram till ett högt bord, varuppå några glänsande utensilier låg uppradade. Fåtöljens ryggstöd lutades, och jag hamnade i halvliggande ställning. Ovanifrån närmade där sig ett stort halvklot, som utstrålade värme; hundratals små nålar stack mig samtidigt i nacken och framkallade en underlig förnimmelse av smärta och välbehag på en gång.

„Har det gått över?“ frågade mäster utan att vända sig om.

Förnimmelsen var försvunnen.

„Ja, det har gått över,“ svarade jag.

„Ni har bra hud,“ muttrade mäster med viss belåtenhet.

Han vände sig emot mig med en uppsättning ovanliga instrument och tog itu med att känna på mina kinder.

„Och Miroza gifte sig i alla fall med honom,“ sade han plötsligt. „Jag hade väntat mig allt, vad som helst, men bara inte det. Efter att Levant hade gjort så mycket för henne… Kommer ni ihåg det tillfället, när dom begrät den döda Pini? Man kunde ha hållit vad som helst på, att dom skulle vara tillsammans för alltid. Och nu, kan ni föreställa er det, så gifter hon sig med den där litteratören!“

Jag har en regel: fall in i och underhåll vilket samtal som helst. När man inte vet, vad det är fråga om, är det som intressantast.

„Det varar inte länge,“ sade jag med övertygelse. „litteratörer är obeständiga, det försäkrar jag er. Jag är själv litteratör.“

Hans fingrar stannade opp en sekund och stelnade till vid mina tinningar.

„Det har jag inte tänkt på,“ medgav han. „Det är i alla fall ett äktenskap, även om det är borgerligt… Jag får inte glömma att ringa min fru. Hon var mycket deprimerad.“

„Jag förstår henne,“ sade jag. „Fast jag har alltid trott, att Levant först var förälskad i denna… Pini.“

„Förälskad?!“ utropade mäster mens han gick över till andra sidan. „Jo, det förstås, visst älskade han henne! Han älskade henne vansinnigt! Så som bara en ensam, försmådd man kan älska!“

„Och därför är det helt och hållet naturligt, att han efter Pinis död sökte tröst hos hennes bästa väninna…“

„Väninna… Ja,“ sade mäster gillande, mens han kittlade mig bak örat. „Miroza avgudade Pini. Det är rätta ordet: just väninna! I er känner man genast igen litteratören. Och Pini avgudade också Miroza…“

„Men märk väl,“ föll jag in. „Pini misstänkte ju från första början, att Miroza inte var förtjust i Levant.“

„Åh, naturligtvis. Dom är ovanligt känsliga för såna saker. Det stog klart för alla, min fru uppmärksammade det genast. Jag minns, att hon stötte till mig med armbågen varje gång, när Pini satte sig på Mirozas lockiga lilla huvud och, vet ni, glodde så bakslugt på Levant…“

Denna gång teg jag.

„Jag är över huvud taget djupt övertygad,“ fortsatte han, „om att fåglar inte är mindre finkänsliga än människor.“

Aha, tänkte jag och sade:

„Jag vet inte, hur fåglar i allmänhet är, men Pini var vida känsligare än kanske till och med ni och jag.“

Något surrade till helt kort över min hjässa, och där hördes ett svagt klirrande av metall.

„Ni säger ord för ord det samma som min fru,“ anmärkte mäster. „Ni tycker säkert om Dan. Jag blev skakad, när han lyckades göra en bunkin på den japanska hertiginnan… jag kommer inte ihåg, vad hon hette. Det var ju ingen enda människa, som trodde på Dan. Självaste japanska kungen…“

„Förlåt,“ sade jag, „Bunkin?“

„Ja, ni är ju inte fackman… Nå, ni kommer ihåg den där gången, när den japanska hertiginnan kommer ut ur tortyrkammaren. Hennes hår, en hög vall av ljusblont hår, smyckad med kostbara kammar…“

„Åhå,“ gissade jag, „det är en frisyr!“

„Ja, den kom till och med på modet en tid i fjol. Fast en riktig bunkin var det bara få hos oss som kunde göra… liksom en riktig chignon, förresten. Och självfallet kunde ingen tro, att Dan med brännskadade händer och halvblind… Kommer ni ihåg, hur han blev blind?“

„Det var skakande,“ sade jag.

„Åh, Dan var en verklig mästare. Göra en bunkin utan elektrisk bearbetning, utan bioavkänning… ni vet,“ fortsatte han, och hans röst röjde rörelse, „jag har just kommit på, att Miroza är tvungen, när hon skiljer sig från den där litteratören, att gifta sig, inte med Levant utan med Dan. Hon ska dra ut honom där han sitter i stolen på verandan, och dom ska lyssna på näktergalarnas sång i månskenet… Tillsammans, dom två…“

„Och stilla gråta av lycka,“ sade jag.

„Ja…“ mästers röst svek honom. „Det blir bara rättvist. Annars vet jag helt enkelt inte… Annars begriper jag helt enkelt inte, vad all vår kamp har tjänat till… Nej, vi måste ställa krav. Idag ska jag minsann gå till facket.“

Jag teg igen. Mäster pustade mig i örat.

„Låt dom raka sig i automaterna,“ sade han plötsligt hämndlystet. „Låt dom gå omkring som plockade gäss. Vi har låtit dom prova på en gång, vad det vill säga; låt oss nu se, vad dom tyckte om det.“

„Jag fruktar, att det inte blir enkelt,“ sade jag försiktigt, ty jag begrep ingenting.

„Men vi, mästarna, vi är vana vid besvärligheter. Enkelt är det inte! Men när det kommer en fet fågelskrämma till er, svettig och dan, och ni ska göra folk av honom… eller åtminstone nåt, som till vardags inte skiljer sig från en människa… Är det enkelt?! Kommer ni ihåg, vad Dan sa? Kvinnan ger liv åt en människa en gång på nio månader, men vi, mästarna gör det var dag. Nog är väl det vackra ord?“

„Talade Dan om frisörer?“ frågade jag för säkerhets skull.

„Dan talade om mästare! På oss vilar världens skönhet, sa han. Och dessutom, minns ni? Eftersom han kunde göra en människa av apan, måste Darwin ha varit en utomordentlig mästare.“

Jag beslöt att stå över och medgav:

„Det kommer jag inte ihåg.“

„Har ni tittat på Salongens ros länge?“

„Jag är ju alldeles nyligen hitkommen…“

„Jaså… Då har ni gått miste om mycket. Det är redan sjunde året i rad, som jag och min fru tittar på den där serien, varje tisdag. Det är bara en gång, vi har missat det: jag hade ett anfall och förlorade medvetandet. Men i hela stan är det bara en man, som inte har missat ett enda avsnitt: Mäster Mil på Centralsalongen.“

Han tog några steg bakåt, tände och släckte några tvåsidigt socklade rörglödlampor i olika färger och grep sig på nytt verket an.

„Sjunde året,“ upprepade han. „Och föreställ er nu: förrförra året dödar dom Miroza, kastar Levant i dom japanska tortyrkamrarna på livstid och Dan bränner dom på bål. Kan ni föreställa er det?“

„Det är omöjligt,“ sade jag. „Dan? På bål? Det är sant, Bruno brände de också på bål…“

„Det är möjligt…“ sade mäster otåligt. „I alla fall, det blev klart för oss, att dom ville lägga ner programmet så fort som möjligt. Men det tålde vi inte. Vi utlöste en strejk och kämpade i tre veckor. Mil och jag gick strejkvakt framför frisörautomaterna. Och det måste jag säga er, att en avsevärd andel av stadsborna sympatiserade med oss.“

„Fattas bara,“ sade jag. „Och sen? Segrade ni?“

„Som synes. Dom förstog utmärkt väl, vad det vill säga, och nu vet TV-studion vem, dom har att göra med. Vi vek inte ett steg tillbaka, och om det behövs, så ska vi heller inte vika tillbaka i fortsättningen. I alla fall, nu kopplar vi av som förr på tisdagarna — riktigt ordentligt.“

„Och de övriga dagarna?“

„Dom övriga dagarna väntar vi på tisdan och gissar, vad som väntar oss, vad ni, litteratörerna, ska glädja oss med, vi diskuterar och slår vad… Vi mästare har förresten inte så mycket fritid.“

„Ni har tydligen en stor kundkrets?“

„Nej, det är inte det. Jag syftar på hemarbetet. Det är inte svårt att bli mästare, det svåra är att förbli mästare. En massa litteratur, en massa nya metoder, nya tillägg, som man måste följa med på, man måste oupphörligen experimentera, forska, och man måste oupphörligen följa med inom dom angränsande områdena — bionik, plastisk medicin, organik… Och sen, ni vet, hopar sig erfarenheterna, och det uppstår ett behov av att dela med sig. Så jag och Mil skriver redan på vår andra bok, och bokstavligt talat varje månad måste vi införa rättelser i manuskriptet. Allt föråldras inför våra ögon. Nu håller jag just på med att färdigställa en uppsats om en föga känd egenskap hos det ickeplastiska, medfött raka håret, och ni vet, jag har praktiskt taget ingen chans att bli först med det här. Enbart i det här landet känner jag till tre mästare, som sysselsätter sig med samma fråga. Det är naturligt: ickeplastiskt, medfött rakt hår är ett aktuellt problem. Det anses ju omöjligt att estetisera… Förresten, det intresserar förstås inte er. Ni är ju litteratör?“

„Ja,“ sade jag.

„Ni vet, en gång under strejken fick jag tillfälle att ögna igenom en roman. Det var kanske en av era?“

„Det vet jag inte,“ sade jag, „Vad handlade den om?“

„Tja, det kan jag inte säga er helt precis… Det var en son, som grälade med sin far, och han hade en vän, en otrevlig man med konstigt efternamn… Han styckade till och med upp grodor.“

„Det kommer jag inte ihåg,“ ljög jag. Stackars Ivan Sergejevitj!

„Det minns inte jag heller. Sånt strunt. Jag har en son, men han grälar aldrig med mig. Och inte plågar han djur heller… kanske möjligen som barn…“

Han tog på nytt några steg bakåt och betraktade mig, mens han kretsade omkring mig. Hans ögon glödde. Han var tydligen mycket nöjd.

„Då blir det väl bra, om vi låter det vara så här,“ yttrade han.

Jag klättrade ur fåtöljen.

„Det var ju inte illa…“ mumlade mäster. „Helt enkelt inte illa alls.“

Jag gick fram till spegeln, och han tände strålkastare, som belyste mig ifrån alla håll, så att där inte alls blev några skuggor i ansiktet. Först märkte jag inget särskilt med mig själv. Jag var som jag brukade. Sedan kände jag, att jag inte alls var jag. Att detta var något vida bättre än jag. Mycket bättre än jag. Stiligare än jag. Godare än jag. Vida betydelsefullare än jag. Och jag skämdes för att liksom med avsikt ge mig ut för att vara en människa, som jag inte ens var värd att knyta skorna på.

„Hur har ni åstadkommit detta?“ frågade jag halvhögt.

„Enkel match,“ svarade mäster och log på något säreget sätt. „Ni visade er vara en rätt lättarbetad kund, även om ni var grundligt vanvårdad.“

Jag stod som en Narcissus framför spegeln och kunde inte slita mig därifrån. Sedan kändes det plötsligt kusligt. Frisörmästaren var en trollkarl och en ond trollkarl, även om han själv inte anade det. Belyst av strålkastare, ovanligt tilldragande och som en fröjd för ögat återkastades där ur spegeln en lögn. Klok, vacker och betydelsefull tomhet. Nej, inte tomhet, förstås, så ringaktade jag inte mig själv, men kontrasten var alltför stor. Hela min inre värld, allt, som jag värderade så högt hos mig själv… Nu behövde det överhuvudtaget inte finnas till. Det var inte längre nödvändigt. Jag tittade på mäster. Han log.

„Har ni många kunder?“ frågade jag.

Han förstod inte min fråga, och jag ville inte heller, att han skulle förstå mig.

„Oroa er inte,“ svarade han. „Er ska jag gärna arbeta med. Ett råämne av högsta kvalitet.“

„Tackar,“ sade jag med blicken sänkt för att slippa se hans leende. „Tack och adjö.“

„Glöm bara inte att betala,“ sade han godmodigt. „Vi mästare värderar vårt arbete högt.“

„Ja, självfallet,“ erinrade jag mig plötsligt. „Det säger sig självt. Hur mycket är jag er skyldig?“

Han talade om, hur mycket jag var skyldig.

„Hur mycket?“ frågade jag och kom till besinning.

Han upprepade det förnöjt.

„Jag förlorar förståndet,“ sade jag ärligt.

„Sånt är skönhetens pris,“ förklarade han. „Ni kom hit som en enkel turist och går härifrån som en naturens kejsare. Nog är det väl så?“

„Som usurpator ska jag gå härifrån,“ mumlade jag fram, då jag tog fram pengarna.

„Såja, inte så bittert,“ lismade han. „Inte ens jag vet det säkert. Och ni är heller inte övertygad… Två dollar till, om jag får be… Tackar. Femti pfennig i växel… ni har väl ingenting emot pfennig?“

Jag hade ingenting emot pfennig. Jag ville komma ut med det snaraste.

I vestibulen stod jag kvar en stund för att samla mig och betraktade genom glasväggen den metalliske Vladimir Sergejevitj. Slutligen är allt detta ingenting nytt. I grund och botten är millioner människor inte alls det, som de ger sig ut för att vara. Men denne förbannade frisör hade gjort mig till empirokritiker. Verkligheten maskerades med fagra hieroglyfer. Jag trodde inte längre på det, jag såg i denna stad. Det med stereoplast begjutna torget var i verkligheten troligen inte alls vackert. Under bilarnas eleganta konturer tyckte jag mig ana olycksbådande, vanskapliga former. Och den sköna, älskvärda kvinnan där var förstås i själva verket en vidrig, stinkande hyena, en otuktig, inskränkt sugga. Jag slöt ögonen och skakade på huvudet. Gamle djävul…

I närheten stannade två struntförnäma gubbar till och började med hetta munhuggas om, huruvida stuvad fasan hade företräde framför fasan, som stekts i ugn med fjädrarna på. De saglade, smackade, flåsade och knäppte med sina beniga fingrar under varandras näsor, mens de grälade. För dessa två hade ingen mästare varit till någon hjälp. De var själva mästare och dolde det inte. I vart fall återförde de mig till materialismen. Jag kallade på portieren och frågade, var restaurangen var belägen.

„Rakt framför er,“ sade portieren och tittade leende på de grälande gubbarna. „Vilket kök i världen som helst.“

Ingången till restaurangen hade jag tagit för porten till en botanisk trädgård. Jag trädde in i denna trädgård, sköt de exotiska trädens grenar till sidan och trampade än över en mjuk gräsmatta, än över ojämna musselkalkstensplattor. I den yppiga, svala grönskan larmade osynliga fåglar; där hördes lågmälda samtal, klirr av knivar, skratt. Rätt framför näsan på mig flög en guldfärgad liten fågel förbi. Med möda bar den i näbbet en liten kaviarsmörgås.

„Till er tjänst,“ sade en djup sammetsröst.

Ur buskaget steg mig till mötes en ståtlig man med kinder, som hängde till axlarna.

„Middag,“ sade jag kort. Jag tycker inte om hovmästare.

„Lunch…“ upprepade han viktigt. „Lunch i sällskap? Eller ett eget bord?“

„Eget bord. Men förresten…“

I hans hand uppenbarade sig ögonblickligen ett anteckningsblock.

„Mrs. och miss Hamilton-Ray skulle vara glada att se en herre i er ålder hos sig vid bordet…“

„Vidare,“ sade jag.

„Fader Geoffrey…“

„Jag skulle föredra en inföding,“ sade jag.

Han vände blad.

„En doktor i filosofi, Opir, har just satt sig till bords.“

„Möjligen,“ sade jag.

Han stoppade ner anteckningsblocket och förde mig längs den med sandstensplattor belagda gången. Runt omkring samtalade man, åt och fräste med sifoner. I lövverket susade kolibrier omkring likt färggranna bin. Hovmästaren förfrågade sig artigt:

„Vem får jag lov att föreställa?“

„Ivan. Turist och litteratör.“

Doktor Opir var närmare de femtio. Jag tyckte strax om honom, då han snabbt och utan vidare spisning jagade iväg hovmästaren efter en servitör. Han var rödbrusig och tjock; han talade och rörde sig oupphörligt och med nöje.

„Gör er inget besvär,“ sade han, när jag sträckte mig efter matsedeln. „Allt är redan välbekant. Vodka och ansjovis med ägg — här kallas det Pacific-sandwich — potatissoppa like…“

„Med gräddfil,“ fyllde jag i.

„Självfallet!… Ångkokt stör på astrachanvis, en skiva kalvkött…“

„Jag vill ha fasan. Ugnsstekt med fjädrarna på.“

„Det går inte; det är inte säsong för det… En skiva oxkött, ål i söt marinad…“

„Kaffe,“ sade jag.

„Konjak,“ genmälde han.

„Kaffe med konjak.“

„OK. Konjak och kaffe med konjak. Nåt vitt vin till fisken och en god, naturlig cigarr…“

Att äta middag med filosofidoktorn Opir visade sig mycket bekvämt. Man kunde äta, dricka och höra på. Eller inte höra på. Doktor Opir behövde ingen att tala med. Doktor Opir behövde en åhörare. Jag deltog inte i samtalet, jag yttrade inte ens en replik, utan doktor Opir orerade med nöje nästan utan att göra uppehåll och viftade med gaffeln, men tallrikarna och faten framför honom tömdes icke desto mindre med rentav hemlighetsfull snabbhet. Jag har aldrig i livet träffat på en människa, som talat så konstfullt med fullproppad och tuggande mun.

„Vetenskapen! Hans Majestät Vetenskapen!“ utropade han. „Den mognade länge och kvalfullt, men dess frukter visade sig abundanta och söta. Dröj, ögonblick, du sköna! Generationer föddes under sekler, led och dog, och ingen önskade nånsin uttala den magiska formeln. Vi har en exceptionell tur. Vi är födda i den mest grandiosa av epoker — i de Tillfredsställda Önskningarnas Epok. Kanske förstår inte alla det här, men nittionio procent av våra medborgare lever redan nu i en värld, där praktiskt taget allt är inom räckhåll för mänskan. O vetenskap! Du har äntligen befriat mänskan! Du har gett oss, ger oss och ska hädanefter ge oss allt… föda — förträfflig föda! — kläder — förträffliga kläder, för varje smak och i vilka mängder som helst! — bostäder — förträffliga bostäder! Kärlek, glädje, tillfredsställelse; och för dom, som tröttnat på lyckan — ljuva tårar, små räddande bekymmer, angenämt trösterika omsorger, som skänker oss betydelse i våra egna ögon… Ja, vi filosofer har mycket och maliciöst skymfat vetenskapen. Vi frammanade ludditerna, som slog sönder maskiner; vi förbannade Einstein, som förrått vårt värld; vi misskrediterade Wiener, som attackerat vår divina natur. Ja, vi har verkligen förlorat denna divina natur. Vetenskapen berövade oss den. Men kompensationen! Som kompensation slungade den mänskligheten upp till Olympens storslagna gästabudstaffel… Aha, där är potatissoppan också, den gudomliga like!… Nej, nej, gör som jag… Ta den där lilla skeden… Några droppar vinäger… peppra lite… med den där andra lilla skeden, den där, öser ni upp gräddfilen och… nej, nej, rör lite i taget… Det där är också en vetenskap, en av dom äldsta; äldre, i varje fall, än universalsyntesen… Förresten, ni måste definitivt besöka våra syntetisatorer AB Amaltheas Ymnighetshorn.… Ni är ju inte kemist? Javisst ja, ni är ju litteratör! Det här måste man skriva om; det är dagens största mysterium: biffar ur luften, sparris ur lera, tryffel ur spånor… Så synd, att Malthus är död! Åt honom skulle hela världen gapskratta nu! OK, han hade några motiveringar för pessimismen. Jag är beredd att hålla med dom, som anser, att han till och med var genial. Men han var alltför oraffinerad; han såg inte alls det naturvetenskapliga perspektivet. Han var ett av dom olyckliga genier, som upptäcker sociala utvecklingslagar vid just det tillfället, när dom där lagarna slutar verka… Jag beklagar honom uppriktigt. Mänskligheten var ju för honom en miljard girigt gapande munnar. Han måste ha vaknat på nätterna av förskräckelse. Det är definitivt en monstruös mardröm: miljarder uppspärrade gap, och inte ett enda huvud! Jag blickar tillbaka och ser med bitterhet, hur blinda dom var — själarnas omskakare och förståndets härskare i ett icke avlägset förflutet. Deras medvetenhet förmörkades av en oupphörlig fasa. Socialdarwinister! Dom såg bara den oavbrutna kampen för tillvaron; folkhopar ursinniga av hunger, som sliter varandra i stycken för en plats i solen, som om det bara hade funnits en enda sån plats, som om solen inte skulle räcka till åt alla! Och Nietzsche… Han kanske hade dugt åt dom hungriga slavarna på faraonernas tid med sitt ominösa predikande om herrerasen, med sina supermänskor på andra sidan gott och ont… Men vem behöver nu vara på andra sidan? Det är inte så illa på den här sidan heller, eller vad säger ni? Så var det förstås Marx och Freud. Marx, till exempel, var den första, som förstog, att allt handlar om ekonomi. Han förstog att slita ekonomin ur händerna på dom giriga dumhuvena och fetischisterna, göra den statlig, utveckla den utan begränsningar — det betydde också att lägga grundvalen för den Gyllene Epoken. Och Freud visade, vad vi egentligen behöver den här Gyllene Epoken till. Minns, vad som var källan till all mänskosläktets olycka. Otillfredsställda instinkter, obesvarad kärlek och hunger, som inte kunde stillas, är det inte så? Men då uppenbarar sig Hans Majestät Vetenskapen och skänker oss tillfredsställelse. Och så fort allt det här har gått! Ännu är dom mörka profeternas namn inte glömda, men redan… Vad tycker ni om den här stören? Jag får intrycket, att den här såsen är syntetisk… Ser ni den där rosa nyansen… Ja, den är syntetisk. På en restaurang borde man kunna räkna med att få naturlig… Hovmästarn! Förresten, strunt i det, vi ska inte strula… Gå er väg, gå er väg! Var var det nu, jag var? Jo! Kärlek och hunger. Tillfredsställ kärleken och hungern, så får ni se en lycklig mänska. Under förutsättning, förstås, att vår mänska tror på morgondagen. Alla tiders utopier baserar sig på den här mycket enkla reflektionen. Befria mänskan från bekymmer om dagens och morgondagens bröd, så ska han eller hon bli fri och lycklig. Jag är djupt övertygad om, att barnen, just barnen, är den idealiska mänskligheten. Jag ser en mycket djup mening i den slående likheten mellan barnet och den sorglösa mänskan, föremålet för utopierna. Sorglös, det betyder lycklig. Och så nära vi är det här idealet! Redan om några decennier, kanske om bara några få år, kommer vi att ha implementerat den automatiska abundansen; vi kommer att kasta bort vetenskapen, liksom den helade kastar bort kryckorna, och hela mänskligheten kommer att bli en enorm, lycklig barnfamilj. Dom vuxna kommer att skilja sig från barnen enbart genom förmågan att älska, och den här förmågan kommer att utgöra — återigen med vetenskapens hjälp — en källa till nya, oerhörda fröjder och vederkvickelser… Förlåt, vad var det, ni hette? Ivan? Åh, då är ni, kan man tänka, från Ryssland… Kommunist? Aha… Nå ja, där borta hos er är allt annorlunda, det vet jag… Men där är ju kaffet! Mmm… det var inget dåligt kaffe! Men vart tar konjaken vägen? Aha, tack ska ni ha… Förresten har jag hört, att Överste Munskänken har dragit sig tillbaka från affärerna. På senaste konjaksexpositionen i Bryssel tilldrog sig en grandios skandal, som det bara med stor möda lyckades att tysta ner. Det var märket Vita Kentauren som erhöll Grand Prix. Juryn var fascinerad. Nåt sånt hade inte förekommit tidigare. Det var ett fenomenalt féeri av förnimmelser! Men man läste den medföljande texten och — o ve och fasa! — konjaken var syntetisk! Överste Munskänken blev blek som ett lakan, han fick kväljningar! Jag har förresten haft tillfälle att smaka på den där konjaken; den är verkligen förträfflig, men den är bränd på tjockolja och den har inte ens en egen appellation. A x 18 genom naftan, och den är billigare än hydrolyserad sprit… Ta en cigarr. Dumheter, vad ska det betyda, röker ni inte? Efter en sån här lunch går det inte an att inte röka… Jag älskar den här restaurangen. Varje gång, jag kommer hit, för att hålla föreläsning på universitet här, äter jag på Olympic. Men innan jag far igen, går jag ovillkorligen på Tavernan. Ja, där finns inte den här grönskan, dom här paradisfåglarna; det är något för varmt där, något för kvavt och det luktar rök där, men köket är verkligen oefterhärmligt. Dom Nitiska Finsmakarna samlas just där. Antingen där eller på Läckergommen. Där äter man bara. Där kan man inte prata, där kan man inte skratta; dit är det komplett meningslöst att gå med en dam, där bara äter man. Stilla och kontemplativt… “

Doktor Opir tystnade äntligen, lutade sig emot fåtöljens ryggstöd och drog djupa, njutningsfulla bloss. Jag sög på den kraftiga cigarren och betraktade honom. Jag genomskådade honom, denne doktor i filosofi. Alltid och i varje tid har det funnits sådana människor, som är fullkomligt nöjda med sin ställning i samhället och därför fullkomligt nöjda med samhällets tillstånd. Ett förträffligt välsmort munläder och en flink penna, präktiga tänder, oklanderligt sunda inälvor och utmärkt fungerande könsorgan.

„Således är då världen härlig, doktor?“ sade jag.

„Definitivt,“ sade doktor Opir med känsla. „Den är, när allt kommer omkring, skön.“

„Ni är en stor optimist,“ sade jag.

„Vår tid är optimisternas tid. En pessimist går på stämnings-salong, pumpar gallan ur det undermedvetna och blir optimist. Pessimisternas tid är förbi, liksom dom tuberkulossjukas, sexualdårarnas och militärernas. Pessimismen som psykisk disposition utrotas alldeles med samma vetenskap. Och inte bara indirekt genom skapandet av abundans, utan även omedelbart, genom attacker raka vägen in i den obskyra världen under cortex. Låt oss säga, att drömgeneratorerna numera är det mest moderna folknöjet. Fullkomligt oskadligt, ovanligt massinriktat och enkelt till konstruktionen… Eller ta neurostimulatorerna…“

Jag försökte styra in honom i en nyttigare fåra.

„Men tycker ni inte, att man just på detta område av vetenskapen, exempelvis den farmaceutiska kemin, ibland går för långt?“

Doktor Opir log nedlåtande och sniffade på sin cigarr.

„Vetenskapen brukar alltid tillämpa metoden med trial and error,“ sade han. „Och jag lutar åt antagandet, att dom så kallade misstagen alltid är resultat av kriminellt utnyttjande. Vi har ännu inte klivit in i den Gyllene Epoken, vi håller ännu bara på att kliva in, och än så länge finns det allehanda outlaws, huliganer eller helt enkelt sjaskigt folk, som trampar oss under fötterna… På så vis dyker det upp narkotika, som bryter ner hälsan; dom skapades, som ni själv vet, för dom mest ädla ändamål; det finns alla möjliga aromatörer… eller det, som man inte pratar om vid bordet…“

Han fnissade till rätt oanständigt.

„Ni gissar det, vi är vuxna människor… Vad var det jag pratade om?… Ja, så allt det här får inte bringa oss ur fattningen. Det drar förbi, liksom atombomben drog förbi.“

„Jag skulle bara vilja understryka,“ anmärkte jag, „att problemen med alkoholismen och narkotika fortfarande består…“

Doktor Opirs intresse för samtalet sjönk synbarligen. Han inbillade sig tydligen, att jag skulle bestrida hans tes om vetenskapens välsignelse. Att föra en strid på den nivån var naturligtvis tråkigt för honom, som om han skulle ha hävdat nyttan med havsbad, varemot jag bestridit detta utifrån skälet, att jag föregående år nästan drunknat.

„Ja, naturligtvis…“ mumlade han och tittade på klockan. „Inte allt på en gång… Håll i alla fall med om, att framförallt grundtendensen är viktig… Kypare!“

Doktor Opir hade ätit gott och talat väl utifrån den progressiva filosofins ståndpunkt; han kände sig fullt tillfredsställd, och jag beslöt att inte vara påstridig, desto hellre som jag inte hade något till övers för hans „progressiva filosofi“, och som doktor Opir när allt kom omkring inte skulle säga något konkret om det, som intresserade mig mest, och troligen heller inte kunde det.

Vi betalade och lämnade restaurangen. Jag frågade:

„Ni vet kanske, doktorn, vem denna staty föreställer? Den, där på torget…“

Doktor Opir tittade förstrött på den.

„Ser man på, en staty,“ sade han. „Den har jag inte ens märkt tidigare… Ska jag skjutsa er nånstans?“

„Tack, jag går hellre.“

„I så fall, adjö då. Det var roligt att bli bekant med er… Det är förstås svårt att hoppas på att lyckas övertyga er,“ sade han, rynkade pannan och petade med en tandsticka i munnen, „men det vore intressant att pröva på… ni kanske bevistar min föreläsning? Jag börjar i morgon klockan tio.“

„Jag tackar,“ sade jag. „Över vilket ämne?“

„Den nyoptimistiska filosofin. Jag ska säkerligen beröra en rad av dom frågor, vi har dryftat så ingående i dag.“

„Jag tackar,“ sade jag än en gång. „Säkerligen.“

Jag såg på, när han gick fram till sin långa bil, sjönk ner på sätet, mixtrade med självstyrningens instrumentbräda, lutade sig emot ryggstödet och, såsom det såg ut, strax slumrade in. Bilen rullade försiktigt över torget och försvann, mens den ökade farten, i skuggorna och grönskan på en sidogata.

Nyoptimism… Nyhedonism och nykretinism… Nykapitalism… Inget ont som inte för något gott med sig, sade räven, i gengäld har du hamnat i Dummerjönsarnas Land. Man måste säga, att en procent av de medfött dumma inte ändrar sig med tiden. Det är intressant att se, vad det blir av den andel av dumhuvudena, som är dumma av övertygelse. Man kan undra, vem som har tilldelat honom doktorstiteln? Han är väl inte den ende, som är sådan? Där har säkert varit en hel hop doktorer, som högtidligen tilldelat nyoptimisten Opir denna titel. För övrigt inträffar sådant inte bara bland filosofer…

Jag fick syn på Riemaier i vestibulen och glömde strax doktor Opir. Riemaiers kostym hängde som en säck; Riemaier var krokryggig; Riemaiers ansikte var alldeles slappt. Och såvitt jag kunde se, så vacklade han fram. Han gick fram till hissen, där jag hann opp honom och grep honom i ärmen.

Riemaier gav till en häftig rysning och vände sig om.

„Vad fan?“ sade han. Han var uppenbarligen inte glad över att se mig. „Varför är ni här nu igen?“

„Jag har väntat på er.“

„Jag sa ju till er, att ni skulle komma i morgon klockan tolv.“

„Vad gör det för skillnad?“ sade jag. „Varför öda tid?“

Han flåsade tungt och såg mig i ansiktet.

„Man väntar på mig, förstår ni det? På rummet sitter där en man och väntar på mig. Och han får inte se er hos mig. Kan ni begripa det?“

„Skrik inte så,“ sade jag. „Folk tittar på oss.“

Riemaier såg sig omkring med simmiga ögon.

„Kom med in i hissen,“ sade han.

Vi gick in i hisskorgen, och Riemaier tryckte på knappen till femtonde våningen.

„Säg fort, vad ni vill ha sagt.“

Uppmaningen var sällsynt dum. Jag förlorade till och med fattningen.

„Men vet ni då inte, varför jag är här?“

Han torkade sig i pannan, sedan sade han:

„Satan också, allting har blivit så tilltrasslat… Hör ni, jag har glömt, vad ni heter.“

„Zjilin.“

„Hör på, Zjilin, jag har ingenting nytt till er. Jag har inte haft tid att ägna mig åt det. Det är bara dumheter, förstår ni? Marijas inbillning. De sitter där, fyller i papper och fantiserar. Man borde driva dom allesammans åt helvete.“

Vi kom opp till femtonde våningen, och han tryckte på knappen till första.

„För djävulen,“ sade han. „Fem minuter till, så går han sin väg… Rent allmänt är jag säker på en sak. Det finns inget sånt. I vart fall inte här i stan.“

Han tittade plötsligt förstulet på mig och vände bort blicken.

„Jag ska bara säga er en sak. Titta in hos fiskarna. Bara för att få ett rent samvete.“

„Hos fiskarna? Vilka fiskare?“

„Det får ni själv ta reda på,“ sade han otåligt. „Men krångla inte där; gör allt, vad de ger order om.“

Sedan tillfogade han, som om han ville rättfärdiga sig:

„Jag vill inte veta av några förutfattade meningar, begrips?“

Hissen stannade på första våningen, och han tryckte på knappen till nionde.

„Det var allt,“ sade han. „Och sen ses vi och talar mer ingående. Ska vi säga i morgon klockan tolv?“

„Avtalat,“ sade jag långsamt.

Han ville uppenbarligen inte tala med mig. Han kanske inte litade på mig. Nå ja, sådant förekommer.

„Förresten,“ sade jag, „en viss Oscar har sökt er.“

Det förekom mig, som om han rös till.

„Såg han er?“

„Naturligtvis. Han bad mig framföra, att han ringer er i kväll.“

„Det var illa, för djävulen, det var illa…“ mumlade Riemaier. „Hör på… Fan, vad hette ni nu i efternamn?“

„Zjilin.“

Hissen stannade.

„Hör på, Zjilin, det är mycket illa, att han har sett er… Förresten, skit i det… Jag går.“

Han öppnade hisskorgens dörr.

„I morgon ska vi tala med varandra, som vi har kommit överens om, är det i ordning? I morgon… Och ni tittar in till fiskarna, är det avtalat?“

Han smällde av alla krafter igen dörren efter sig.

„Var ska jag leta efter dom?“ frågade jag.

Jag blev stående ett tag och såg efter honom. Han småsprang med osäkra steg, då han avlägsnade sig igenom korridoren.