Tidsålderns rovgiriga ting

Sjätte kapitlet

På vägen hem överraskades jag av skiftbytet. Gatorna fylldes med bilar. Över korsningarna svävade trafikövervakningshelikoptrar; svettiga poliser vrålade i megafoner och upplöste de varenda minut uppstående trafikstockningarna. Bilarna körde långsamt framåt. Förarna stack ut huvudena, talade med varandra, skämtade, vrålade, gav varandra eld och tutade förtvivlat. Kofångarna slamrade. Alla var glada, alla var vid gott lynne, alla liksom sken av vild förtjusning. Det verkade, som om stadens själ just hade vräkt av sig en tung last; det verkade, som om alla vore fyllda med något slags avundsvärd förväntan. Åt mig och andra fotgängare pekade man finger. Några gånger i korsningarna puttade några flickor helt enkelt på skoj till mig med kofångarna. En tös körde länge vid sidan om mig längs trottoaren, och vi bekantade oss med varandra. Sedan kom några demonstranter med fromma miner gående på reservkörbanan. De bar på plakater. Plakaterna manade till uppslutning i stadens amatörsångsällskap Fäderneslandets sånger, inträde i kommunala konstcirklar och inskrivning i korta moderskaps- och spädbarnskurser. Plakatbärarna tilldelade man kofångarstötar med särskild förnöjelse. Man kastade fimpar, äppleskrabbor och klumpar av tuggat papper på dem. Man gastade till dem: „Jag ska strax skriva in mig, jag ska bara ta på mig galoscherna!“, „Men jag är ju steril!“, „Farbror lille, lär mig, hur man blir mor!“ Men de fortsatte orubbligt och uppoffrande med blickarna riktade rakt framför sig och med kamelaktigt bedrövad högdragenhet att långsamt röra sig framåt emellan de två täta bilströmmarna.

Inte långt hemifrån överföll mig en hop unga flickor, och när jag hade tagit mig tillbaka till Andra Förstadsgatan, bar jag i knapphålet en praktfull, vit aster; på kinderna höll kyssarna på att torka, och det kändes, som om jag hade bekantat mig med hälften av stadens flickor. Vilken barberare! Det var mig en mästare!

I fåtöljen i mitt arbetsrum satt Vuzi i en ilsket brandgul jacka. Hennes långa ben med spetsiga skor på fötterna vilade på bordet; mellan de långa fingrarna höll hon en lång, smal cigarrett, och med huvudet bakåtlutat släppte hon igenom näsan ut täta rökmoln.

„Äntligen!“ utropade hon, när hon hade fått syn på mig. „Var har ni hållit hus, egentligen? Jag väntar ju på er, begriper ni inte det?“

„Jag blev uppehållen,“ sade jag och försökte komma ihåg, om jag egentligen hade stämt möte med henne.

„Torka bort läppstiftet,“ krävde hon. „Det ser löjligt ut. Och vad är det här? Böcker? Vad ska ni ha dom till?“

„Ha dom till? Hur så?“

„Det är helt enkelt synd om er. Kommer för sent, kånkande på nåt slags böcker… Eller är det porrböcker?“

„Det är Minz,“ sade jag.

„Ge mig dom.“

Hon for opp och slet en bok ur näven på mig.

„Gud, så dumt! Tre likadana… Och vad är det här för nånting? Fascismens historia… Vad nu, är ni fascist?“

„Nej, vet ni vad, Vuzi!“ sade jag.

„Men vad ska ni annars med dom? Ni ska väl inte läsa i dom?“

„Läsa dom en gång till.“

„Jag fattar ingenting,“ sade hon kränkt. „Jag tyckte så mycket om er först… Mamma säger, att ni är litteratör, jag har redan skrutit om det för alla, dum som jag är, och så är ni närapå en intell!“

„Hur kan ni, Vuzi!“ förebrådde jag henne.

Jag hade redan begripit, att man inte fick tillåta, att någon tog en för en intell.

„Jag behöver de här luntorna enbart i mitt arbete som litteratör, det är det hela.“

„Luntor!“ skrattade hon. „Luntor… Titta, vad jag kan!“

Hon lutade huvudet bakåt och släppte ut två tjocka rökpelare genom näsborrarna.

„Det lyckades redan vid andra försöket. Fräckt, vad?“

„En sällsynt begåvning,“ anmärkte jag.

„Håna inte, försök själv… Det var en dam, som lärde mig det på salongen idag. Hon dreglade ner mig alldeles, den gamla kossan… Ska ni försöka?“

„Men varför saglade hon ner er?“

„Vem?“

„Kon.“

„Hon var inte riktigt riktig. Och kanske en torris… Vad var det ni hette, det har jag glömt.“

„Ivan.“

„Lustigt namn. Påminn mig igen senare… ni är väl inte tungus?“

„Inte såvitt jag vet, nej.“

„Nå-å-å… Och jag som har sagt till alla, att ni är tungus. Synd… Hör på, ska vi inte supa lite?“

„Det kan vi väl.“

„Idag måste jag allt dricka till riktigt ordentligt, så jag glömmer den där dreglande kossan.“

Hon störtade ut i vardagsrummet och kom tillbaka med en bricka. Vi drack litet konjak och tittade på varandra utan att komma på något att säga; och så drack vi litet konjak till. Jag kände mig liksom besvärad. Jag visste inte, vad det var fråga om, men jag tyckte om henne. Jag förundrade mig över någonting hos henne, men jag förstod inte själv precis vad, det var; någonting skilde henne från de standardiserade, nippriga modetidningsläsarinnorna. Jag tyckte det verkade, som om hon också förundrade sig över något hos mig.

„Härligt väder idag,“ sade hon med bortvänd blick.

„Lite för varmt,“ anmärkte jag.

Hon drack av konjaken, och jag med. Tigandet drog ut på tiden.

„Vad tycker ni bäst om att göra?“ frågade hon.

„Det beror på, och ni?“

„Det beror på för mig med. Rent allmänt tycker jag om, när det är livat och man inte behöver tänka på nåt.“

„Jag med,“ sade jag. „Åtminstone just nu.“

Hon blev liksom uppmuntrad. Jag förstod plötsligt, vad det var fråga om: på hela dagen hade jag inte träffat en enda riktigt trevlig människa, och det tråkade helt enkelt ut mig. Där var ingenting särskilt med henne.

„Vi går nånstans,“ sade hon.

„Det kan vi väl,“ sade jag.

Jag hade ingen lust att gå någonstans, jag ville bara sitta i svalkan ett slag.

„Jag ser, att ni inte är nåt vidare pigg på det,“ sade hon.

„Uppriktigt sagt så skulle jag föredra att sitta här ett slag.“

Jag tänkte efter och berättade om handelsresanden i överslafen. Hon tyckte om den, fastän hon inte fattade vitsen, såvitt jag kunde märka. Jag förklarade den och berättade om presidenten och den gamla ungmön. Hon skrattade länge, så att det ryckte i de underbara, långa benen. Då tog jag mig en konjak och berättade om änkan, som hade svamp växande på väggen. Hon gled ner på golvet och hade så när vält ner brickan. Jag lyfte henne i armhålorna, satte henne i fåtöljen och serverade historien om den fulle rymdmannen och collegeflickan. Då rusade tant Vajna in och frågade förskräckt, vad jag gjorde med Vuzi; jag kittlade väl inte henne. Jag slog opp konjak till tant Vajna, vände mig särskilt till henne och berättade om irländaren, som ville bli trädgårdsmästare. Vuzi stelnade alldeles, men tant Vajna log svårmodigt och berättade, att generalöverste Thoor älskade att berätta denna historia, när han var på gott humör; bara det, att då handlade det inte om en irländare utan om en neger, och han sökte inte tjänst som trädgårdsmästare utan som pianostämmare. „Och ni vet, Ivan, hos oss slutade inte historien riktigt så,“ tillade hon, sedan hon hade tänkt efter. I detta ögonblick märkte jag, att Len stod i dörren och kikade in på oss. Jag vinkade och log emot honom. Han märkte det liksom inte; då blinkade jag till honom och lockade på honom med fingret.

„Vem blinkar ni åt?“ frågade Vuzi med rösten sprucken av skratt.

„Det är Len,“ sade jag.

Det var i alla fall en fröjd, att se på henne; jag älskar att se på, när folk skrattar, särskilt sådana som Vuzi, vackra och nästan barn.

„Var är Len?“ undrade hon.

I dörren var där ingen Len.

„Len är inte här,“ sade tant Vajna, som gillande sniffade på sitt glas med konjak och inte hade märkt något. „Pojken har gått till Ziroks idag på födelsedagskalas. Om ni visste, Ivan… “

„Men varför säger han då, att Len var här?“ frågade Vuzi, och tittade på nytt emot dörren.

„Len var här,“ förklarade jag. „Jag vinkade till honom, och han sprang sin väg. Ni vet, jag tycker, han verkar lite vild av sig.“

„Ack, han är ett mycket nervöst barn,“ sade tant Vajna. „Han föddes i en svår tid, och i skolorna nuförtiden har de ingen hand med nervösa barn. Idag släppte jag iväg honom på kalas…“

„Vi ska också gå nu,“ sade Vuzi. „Ni ska följa mig. Jag ska bara måla mig, sminket har blivit alldeles tillsmort på grund av er. Under tiden ska ni ta på er nåt anständigt.“

Tant Vajna hade inte haft något emot att bli kvar och berätta ytterligare något för mig och kanske till och med visa mig Lens fotoalbum, men Vuzi drog henne med sig, och jag hörde, hur hon frågade sin mor i dörren: „Vad heter han? Jag kan bara inte komma ihåg det… En livad farbror, inte sant?“ „Vuzi!“ tillrättavisade henne tant Vajna förebrående.

Jag lade hela min garderob på sängen och försökte skapa mig en bild av hur, Vuzi föreställde sig en anständigt klädd man. Dittills hade jag tyckt, att jag var fullt anständigt klädd. Vuzis klackar klapprade redan en otålig krigsdans i arbetsrummet. Jag kom inte på något, så jag kallade på henne.

„Är det här allt, ni har?“ frågade hon och rynkade på näsan.

„Det duger väl?“

„Ja, kör till, det går… Ta av kavajen och ta på den här hawaiiskjortan, eller hellre den där. Så man klär sig hos er i Tungusien… Raska på nu. Nej, nej, ta av skjortan med.“

„Hur då, på bara kroppen?“

„Vet ni vad, ni är i alla fall en tungus. Vart hade ni tänkt er att resa? Till Nordpolen? Till Mars? Vad är det, ni har på axeln?“

„Ett bi har stuckit mig,“ sade jag, mens jag hastigt drog på mig hawaiiskjortan. „Nu går vi.“

Ute var det redan mörkt. Neonljusen sken livlöst igenom det svarta lövverket.

„Var ska vi hän?“ frågade jag.

„Till centrum, så klart… Håll mig inte under armen, det är för varmt… ni förstår er väl åtminstone på att slåss?“

„Det gör jag.“

„Det är bra, jag tycker om att se på.“

„Att se på tycker jag också om.“

Där var mycket mer folk på gatan nu än på dagen. Under träden, ibland buskarna och i portarna framträdde små grupper av rastlösa människor. De blossade ursinnigt på knastrande, syntetiska cigarrer; de skrattade högt; de spottade ofta och vårdslöst; de samtalade högljutt med grova röster. Över alla grupperna hängde radioapparaternas skrålande. Under en lykta skrällde en banjo, och två halvvuxna ungdomar dansade en modern flag; de stretade med benen, krumbuktade och skrek gällt; det är en mycket vacker dans, när man behärskar den. De halvvuxna behärskade den. Runtomkring stod där ett gäng, som också skrek gällt och klappade rytmiskt i händerna.

„Vi kanske ska dansa?“ föreslog jag Vuzi.

„Nej, nej…“ väste hon, grep mig i handen och skyndade på stegen.

„Varför inte? Kan ni inte dansa flag?“

„Jag dansar hellre med krokodiler än med dom där…“

„Varför inte,“ sade jag. „Grabbar som grabbar.“

„Ja, en och en,“ skrattade Vuzi nervöst. „Och på dan.“

De hängde i korsningarna; drumliga och inrökta trängdes de under gatlyktorna; på trottoarerna strödde de spottloskor, fimpar och gottispapper omkring sig. Nervösa och utstuderat melankoliska. Krokryggiga, ideligen lystet blickande sig omkring. De ville hemskt ogärna likna den övriga världen; men på samma gång efterapade de varandra och två eller tre populära filmhjältar. Där var inte så många av dem, men de var iögonfallande, och det verkade, som om var stad i hela världen vore full av dem; kanske därför, att var stad i hela världen med rätta tillhörde dem. Och för mig var de fulla av någon dunkel hemlighet. Jag hade ju själv stått så där någonstans om kvällarna med ett gäng kompisar, tills där hade kommit riktiga människor, som hade dragit oss bort ifrån gatan; och sedan hade jag många, många gånger sett sådana gäng i alla städer på jordklotet, där det inte hade funnits tillräckligt med tänkande människor. Men jag har aldrig kunnat begripa riktigt vilken kraft som fjärmar, vänder ifrån och rövar bort dessa ynglingar ifrån de goda böcker, som det är så gott om, ifrån de idrottshallar, som denna stad upplåter, ifrån den vanliga televisionen, så att de driver omkring på gatorna om kvällarna med cigarretter emellan tänderna och transistorapparater i öronen bara för att stå där och spotta (så långt som möjligt), gapskratta (så obehagligt som möjligt) och ingenting göra. Säkerligen verkar för en femtonåring av allt världens goda bara en sak riktigt tilldragande: känslan av att själv vara betydelsefull och förmågan att bli föremål för allmän hänförelse eller åtminstone dra till sig uppmärksamhet. Allt övrigt synes dem outhärdligt trist, tråkigt och inrutat; och i synnerhet kanske de sätt att uppnå det önskvärda, som de vuxnas trötta och överretade värld erbjuder dem…

„Här bor den gamle Ruen,“ sade Vuzi. „Han har en ny kvinna var kväll. Han har ordnat det så, den gamle gubbstrutten, så att dom kommer till honom av sig själv. Under Uppkoket miste han ett ben… Se, det lyser inte hos honom, då spelar dom grammofon. Ändå är han ful som en dödssynd!“

„Ett gott liv för den, som bara har ett ben…“ sade jag förstrött.

Hon fnissade förstås till och fortsatte:

„Och här bor Sus. Han är fiskare. Det är minsann en riktig karl!“

„Fiskare?“ sade jag. „Och vad sysslar han med, denne fiskare-Sus?“

„Fiskar. Vad gör fiskare? Dom fiskar! Eller menade ni, var han är anställd?“

„Nej, jag menar, var han fiskar.“

„I tunnelbanan…“

Hon kom plötsligt av sig.

„Hör ni-ni-ni, ni är väl inte fiskare själv?“

„Jag? Hur så, verkar det så?“

„Det är nånting med er, jag märkte det med det samma. Såna bin känner vi till, som sticker en i ryggen.“

„Verkligen?“ sade jag.

Hon tog mig under armen.

„Berätta nåt,“ sade hon fogligt. Jag har aldrig haft nån bekant, som har varit fiskare. Ni kan väl berätta nåt för mig?“

„Men hur då… Ska jag berätta om flygaren och kon?“

Hon drog mig i armen.

„Nej, verkligen…“

„Så hett här är i kväll!“ sade jag. „Det var bra, att ni drog av mig kavajen.“

„Alla vet det i alla fall. Sus har berättat om det, och andra med…“

„Hur så?“ frågade jag intresserat. „Vad är det, som Sus har berättat?“

Hon släppte genast min arm.

„Jag har själv inte hört det… Flickorna har berättat om det.“

„Och vad är det, som flickorna har berättat?“

„Tja… allt möjligt… Kanske dom ljuger allihop. Sus har kanske ingenting med det att göra…“

„Mm…“ sade jag.

„Du får bara inte tro nåt om Sus, han är en bra grabb och kan verkligen hålla tyst.“

„Varför skulle jag tro nåt om Sus?“ sade jag, för att lugna henne. „Jag har inte ens sett honom.“

Hon tog mig i armen igen och sade entusiastiskt, att nu skulle vi supa.

„Nu är det allt på tiden, att du super ihop med mig,“ sade hon.

Hon var redan du med mig för gott. Vi vek av om hörnet och kom ut på huvudgatan. Här var det ljusare än på dagen. Lamporna strålade, väggarna lyste och skyltfönstren brann av olikfärgade eldar. Detta var troligen en av Amads paradiskretsar. Men jag hade liksom föreställt mig det annorlunda. Jag hade väntat mig bölande orkestrar, krumbuktande par, halvnakna och nakna människor. Men här var tämligen stillsamt. Här var mycket folk, och så vitt jag kunde se var alla berusade; men alla var väl och skiftningsrikt klädda; och alla var glada. Nästan alla rökte. Det blåste inte det minsta, och vågor av grå tobaksrök lägrade sig kring lampor och lyktor såsom i ett rökfyllt rum. Vuzi släpade in mig i en lokal av något slag, fick syn på några bekanta och smet sin väg, sedan hon hade lovat leta opp mig senare. I lokalen stod där folk ifrån vägg till vägg. Jag blev framträngd till disken, och innan jag visste ordet av, hade jag tömt ett spetsglas brännvin. En äldre, brunhyad farbror med gula ögonvitor skrek mig rätt opp i ansiktet:

„Ruen har skadat ett ben, vad? Brosj blev en konstifik och nu duger han ingenting till mer. Det är redan tre, vad? Och till höger har de ingen, Finni har de till höger, och det är ännu sämre än ingen alls. Han är servitör, och sen är det inte mer med det. Eller hur?“

„Vad dricker ni?“ frågade jag.

„Jag dricker inte alls,“ svarade den brunhyade värdigt och andades finkel. „Jag har gulsot. Har ni hört talas om det?“

Bakom mig ramlade någon av taburetten. Än avtog larmet, än tilltog det. Den brunhyade skrek med stor ansträngning ut en historia om någon typ, som hade skadat en slang på arbetet och nästan dött av frisk luft. Det var svårt att begripa något, ty flera olika historier skreks ut ifrån alla håll och kanter.

„…Han, den narren, lugnade ner sig och gick, och hon tillkallade en lastdroska, lastade in hans bråte och befallde, att alltihop skulle köras ut ur stan och tippas av där…“

„…Och din TV skulle jag inte ens hänga opp på dass. Nåt bättre än en Omega kan man i alla fall inte tänka sig; jag har en granne, som är ingenjör, och han säger precis det samma. Bättre än Omega, säger han, kan man inte tänka sig…“

„… Så slutade då deras bröllopsresa. När de kom hem, lockade faren in honom i garaget — och hennes far är boxare — och där pryglade han honom, så han förlorade medvetandet; sen tillkallade de läkare…“

„Ja, kör till, vi tar för tre… Och dom har som regel, ser du: ta in allt, vad du vill ha, men svälj allt, som du får in. Men han var redan i full gång. Vi tar mer, sa han… Men dom sprang redan bredvid och kollade… Nähä, jag tror allt, det räcker, det är allt dags att dra in klorna…“

„…Flicka lilla, med din barm skulle jag inte sörja, en sån barm har inte en på tusen, du ska inte tro, att jag ger dig komplimanger, det bryr jag mig inte om…“

Taburetten vid sidan om min hade nu blivit ledig, och opp på den kravlade sig en avmagrad flicka med lugg till nästippen; hon tog sig till att hamra med knytnävarna på disken och skrek: „Kypare! Kypare! Dricka!“ Larmandet dämpades åter något, och jag fick höra, hur två män bakom mig samtalade i tragiska halvviskningar: „Var har du fått tag i det?“ „Hos Buba. Känner du Buba? Han är ingenjör…“ „Och vad är det, är det äkta?“ „Giftigt, det är så man kan dö…“ „Man behöver några piller också…“ „Tyst, du…“ „Det gör inget, vem hör på oss… Har du det med dig?“ „Buba gav mig en liten paket; han sa, att det ligger i drivor på vilket apotek som helst… Titta… “ Paus. „De… Devon… Vad är det för nåt?“ „Nån sorts medicin, inte vet jag vad det är till för…“ Jag vände mig om. Den ene var rödkindad; hans skjorta var oppknäppt till navelen och blottade ett hårigt bröst. Den andre var utmärglad och hade en porig näsa. Bägge två glodde på mig.

„Ska vi ta oss en sup?“ föreslog jag.

„En alkis,“ sade den poriga näsan.

„Det var onödigt, Pat, det var onödigt.“ sade den rödkindade. „Var snäll och bråka inte.“

„Om ni behöver Devon, kan jag skaffa er det på krita,“ sade jag högt.

De ryggade tillbaka. Den poriga näsan blickade försiktigt omkring sig. I ögonvrån märkte jag, att några personer vände sig åt vårt håll och stelnade till i avvaktan.

„Vi går, Pat,“ sade den rödkindade halvhögt. „Nu går vi, vi bryr oss inte om honom.“

Någon lade handen på min axel. Jag såg mig om och fick se en solbränd, fager karl med kraftiga muskler.

„Jaha?“ sade jag.

„Kompis,“ sade han välvilligt, „dra dig ur detta. Dra dig ur, innan det är för sent. Är du en Noshörning?“

„Jag är en flodhäst,“ skojade jag.

„Försök inte skämta, jag är allvarlig. Har nån kanske slått dig?“

„Gul och blå.“

„Bli inte nerslagen. Idag dig, i morgon du… Men Devon och sånt, det är skit, tro mig. Det finns mycket skit här i världen, men det är det giftigaste skitet av allt skit, förstår du?“

Flickan med luggen rådde mig:

„Slå honom på truten, varför lägger han sig i… En gemen snok…“

„Du har lapat i dig för mycket, ditt våp,“ sade den solbrände lugnt och vände ryggen till.

Hans rygg var enorm, stramt beklädd med en halvgenomskinlig skjorta och full av rundade muskelansvällningar.

„Det angår inte dig,“ sade flickan till hans vända rygg. Därpå sade hon till mig: „Hör du, vännen min, kalla på kyparen; han hör inte, hur jag än gastar.“

Jag gav henne mitt glas och frågade:

„Vad ska man ta sig för?“

„Nu går alla,“ svarade flickan.

När hon hade hällt i sig spriten, blev hon strax slö.

„Och vad man ska sysselsätta sig med, det beror på om man har tur. Har man ingen tur, kan man inte slå sig fram. Eller så behöver man pengar, om man ska till mecenaterna. Du är främling, vad? Hos oss är det ingen som dricker brännvin. Hur är det där hos er, berätta lite… Idag ska jag inte gå nånstans, jag ska gå på Salongen. Mitt humör är på botten, ingenting hjälper… Mor brukar säga: skaffa dig ett barn. Men det är ju också tråkigt, vad skulle det ge mig…“

Hon slöt ögonen och lade hakan på de knäppta händerna. Hon såg liksom på en gång fräck och kränkt ut. Jag försökte liva opp henne, men hon upphörde att skänka mig någon uppmärksamhet och plötsligt började hon på nytt skrika: „Kypare! Dri-icka! Kypare!“ Jag sökte med blicken efter Vuzi. Hon syntes inte till någonstans. Kaféet började tömmas. Alla skyndade iväg någonstans. Jag klättrade också ner ifrån taburetten och gick ut. Folk strömmade gatan fram. Alla gick i samma riktning, och omkring fem minuter senare fördes jag fram till ett torg. Torget var stort och illa belyst; det var ett vidsträckt, mörkt utrymme, kantat med en ljuskrans av gatlyktor och skyltfönster. Där var fullt med folk.

Människorna stod tätt intill varandra; män och kvinnor, halvvuxna ynglingar, grabbar och flickor stod och trampade vatten mens de väntade på något. Några samtal kunde man nästan inte höra. Här och där glödde det till i cigarretter, så att sammanpressade läppar och indragna kinder lystes opp. I den tystnad, som hade inträtt, började sedan en klocka slå, och över torget flammade gigantiska, grälla lampor opp. Där var tre stycken: en röd, en blå och en grön. De var oregelbundna till formen och såg ut som rundade trekanter. Folkmassan kom i svallning och stelnade sedan till. Omkring mig släckte man med stillsamma rörelser cigarretterna. Lamporna slocknade ett ögonblick och sedan började de omväxlande flamma opp och slockna i tur och ordning: rött, blått, grönt; rött, blått, grönt… Jag förnam i ansiktet en våg av het luft, plötsligt gick det runt i huvudet. Runtomkring rörde man på sig. Jag ställde mig på tå. Mitt på torget stod folk orörliga; jag fick intrycket, att de liksom hade stelnat, och att det berodde enbart på trycket ifrån hopen, att de inte ramlade omkull. Rött, blått, grönt… Stelnade, uppåtriktade ansikten; svarta, vidöppna munnar; orörliga, uppspärrade ögon. De blinkade inte ens under lamporna… Det hade blivit alldeles tyst, och jag skälvde till, när en genomträngande kvinnoröst i närheten skrek ut: „Fråssa!“ Och strax skränade tiotals röster: „Fråssa! Fråssa!“ Folk på trottoarerna omkring torget började klappa i fast takt med lampornas uppflammande och skanderade enstämmigt: „Frås-sa! Frås-sa! Frås-sa!“ Någon stack mig i ryggen med en vass armbåge. Man vältrade sig över mig och stötte mig framåt emot torgets mitt under lamporna. Jag tog ett steg, ännu ett, sedan sköt jag med våld de stelnade människorna åtskils och drev mig igenom massan. Två halvvuxna ynglingar, stela som istappar, rök plötsligt såsom rasande ihop, grep varandra krampaktigt, rev och klöste av alla krafter, mens deras orörliga ansikten förblev riktade mot den uppflammande himmelen… Rött, blått, grönt; rött, blått, grönt. Och lika plötsligt stelnade de halvvuxna till på nytt. Då begrep jag äntligen, att detta var ovanligt skojigt. Vi skrattade allesammans högt. Det blev rymligt, och musiken började dundra. Jag grep tag i en vacker flicka, och vi släppte loss i en dans, som tidigare, som det skall vara, som alltid, som för länge, länge sedan; sorglöst, så att det gick runt i huvudet, så att alla gladde sig vid anblicken; men vi gick till sidan, och jag släppte inte hennes hand; vi behövde inte alls tala om någonting, och hon höll med om, att chauffören var en mycket underlig människa. Jag kan inte tåla alkoholister, sade Riemaier, han med den poriga näsan är en riktig alkoholist; men hur är det med Devon, sade jag, hur ska det gå utan Devon, när vi har en underbar zoologisk trädgård; tjurarna älskar att ligga i sumpmarken; ur sumpmarken flyger där hela tiden knott; Rom, sade jag, några dummerjönsar har sagt, att du är femti år, det är väl ändå nonsens, mer än tjugefem tror jag dig inte om; och detta är Vuzi, jag har berättat för henne om dig; jag stör er mycket, sade Riemaier; ingenting kan störa oss, sade Vuzi, men detta är Sus, den bäste fiskaren; han tog en fettspruta och träffade rockan mitt i synen; och Huger glattade och föll i vattnet; det räcker inte, att du drunknar, sade Huger; se, dina badbyxor har redan löst opp sig; så löjlig, ni är, sade Len, detta är ju bara en sån där lek, som gangster och pojke; kom ihåg, att ni har lekt den med Marija… Aaah, så skönt det kändes, varför hade det aldrig tidigare i livet känts så skönt, så synd, det skulle ju kunna vara så skönt var dag; Vuzi, sade jag, vi är väl duktiga; Vuzi, människorna har aldrig haft en så viktig uppgift; Vuzi, vi har löst den; där var bara ett problem, ett enda i världen, att återge folk andligt innehåll, andliga omsorger; nej, Sus, sade Vuzi, jag älskar dig mycket, Oscar, du är så förträfflig, men förlåt mig, var så snäll, jag vill, att det ska vara Ivan; jag omfamnade henne och gissade, att jag fick kyssa henne, och jag sade, jag älskar dig…

Pang! Pang! Pang! Någonting sprang knastrande i bitar på natthimmelen; där regnade skarpa, klirrande skärvor ner på oss; genast blev det kallt och obehagligt. Det var kulsprutesalvor. „Lägg dig ner, Vuzi!“ vrålade jag, fastän jag ännu ingenting förstod; jag vräkte henne till marken och föll över henne för att skydda henne från kulorna, och då började man slå mig i ansiktet…

Ra-ta-ta-ta-ta… Omkring mig sköt de förstelnade människorna opp som en palissad. Några började vakna opp och såg sig förbluffat omkring. Jag halvlåg på en mans håriga bröst, som hade det varit en bänk; rätt framför mina ögon hade jag hans uppspärrade gap och den glänsande saliven på hakan… Blått, grönt; blått, grönt; blått, grönt… Någonting saknades. Det skallade av genomträngande klagorop; svordomar; någon slog omkring sig och kved hysteriskt. Ovanför torget tilltog ett hårt, mekaniskt larm. Jag höjde mödosamt huvudet. Lamporna var rakt ovanför mig; den blåa och den gröna flammade taktfast opp, men den röda hade slocknat, och från den regnade glasskärvor ner. Ra-ta-ta-ta-ta-ta!… strax sprang den gröna lampan i stycken och slocknade. I ljuset ifrån den blåa seglade utbredda vingar långsamt förbi; från dem flammade skottsalvornas rödaktiga blixtar opp.

Jag försökte åter kasta mig till marken, men det var omöjligt; alla omkring mig stod som pelare. Något exploderade helt nära mig, och där steg opp en plym av gulgrön rök, som spred en vedervärdig stank. Puff! Puff! Ytterligare två rökplymer svävade över torget. Hopen började tjuta och röra på sig. Den gula röken var frätande som senap; mina ögon började tåras, och saliven rann ur munnen; jag grät och hostade, omkring mig grät och hostade alla liksom jag, och de jämrade sig med hesa stämmor: „Pack! Busar! Krossa intellarna!… På nytt ljöd det tilltagande motorbullret. Flygmaskinen kom tillbaka. „Men lägg er då ner, era idioter!“ gastade jag till. Alla omkring mig ramlade över varandra. Ra-ta-ta-ta- ta-ta-ta!… Denna gång bommade kulspruteskytten, och salvan träffade huset mittemot; däremot föll gasbomberna åter precist på målet. Ljusen omkring torget slocknade, den blåa lampan slocknade, och i beckmörkret utbröt där ett slagsmål.