Tidsålderns rovgiriga ting

Elfte kapitlet

Med avsikt hade jag inte slagit på termoregulatorn, så när vattnet kallnade, vaknade jag till medvetande igen. Radioapparaten tjöt och det skarpa ljusets återsken ifrån de vita väggarna skar i ögonen. Jag frös ordentligt och hade ankskinn. Sedan jag hade stängt av radion, kranade jag opp mer varmvatten och blev liggande i badkaret, mens jag njöt av den tilltagande värmen och en mycket underlig, mycket ny känsla av full, liksom kosmiskt enorm tomhet. Jag hade väntat mig ett bakrus, men något bakrus inställde sig inte. Det var helt enkelt kallt. Och jag hade många minnen. Och det gick mycket bra att tänka, som efter en lång, avkopplande vistelse i fjällen…

Vid föregående århundrades mitt ägnade sig Olds och Milner åt experiment med hjärnstimulering. De stack in elektroder i hjärnorna på vita råttor. Deras teknik var barbarisk liksom deras metodologi, men när de hade funnit råtthjärnans njutningscentrum, lyckades de åstadkomma, att när djuren timme efter timme drog i en spak, sändes där en ström till elektroderna och framkallade opp till åttatusen självretningar i timmen. Dessa råttor behövde ingenting verkligt. De ville inte veta av något som helst förutom spaken. De ignorerade föda, vatten, fara, honan; ingenting i världen intresserade dem förutom stimulatorns spak. Senare gjordes försök med apor, och de gav samma resultat. Där gick rykten om, att någon gjorde sådana försök med förbrytare, som hade dömts till döden…

Detta var en svår tid för mänskligheten, det var en tid av kamp emot atomär förintelse; det var en tid av oupphörliga små krig på planetens anlete; det var en tid, när flertalet människor hungrade, men till och med då skrev den engelske författaren och kritikern Kingsley Amis, sedan han hade fått vetskap om råttförsöken: „Jag kan inte påstå, att detta skrämmer mig mer än berlinkrisen eller taiwankrisen, men enligt min mening borde detta vara mer skrämmande.“ Han var mycket rädd för framtiden, denne kloke och giftige författare till New maps of hell, och i synnerhet förutsåg han möjligheten att genom hjärnstimulering skapa en illusorisk tillvaro, som vore lika klar och skarp som eller ännu klarare och skarpare än den reella tillvaron.

Vid århundradets slut, när vågpsykoteknikens första triumfer framträdde, och de psykiatriska sjukhusen började tömmas, skorrade i kören av de vetenskapliga kommentatorernas hänförda glädjetjut den lilla broschyren ifrån Krinitskij och Milovanovitj som en irriterande dissonans. I sitt avslutande kapitel skrev de sovjetiska pedagogerna Krinitskij och Milovanovitj till exempel följande:

„I en stor del av världens länder kvarstår uppfostrandet av det unga släktet på 1700-talets eller 1800-talets nivå. Detta föråldrade system för fostran har ställt och ställer sig som mål framför allt och företrädesvis att för samhället förbereda kvalificerade men fördummade deltagare i produktionsprocessen. Detta system är ointresserat av alla den mänskliga hjärnans övriga potentialer, och därför förblir människan utanför produktionsprocessen psykologiskt sett övervägande en grottmänniska, en Ouppfostrad Människa. Uraktlåtenheten att tillvarataga dessa potentialer får till följd en individens oförmåga att varsebliva vår sammansatta värld i alla dess motsägelser, en oförmåga att förknippa psykologiskt oförenliga begrepp och fenomen, en oförmåga att erhålla tillfredsställelse ur iakttagandet av samband och lagbundenheter, ifall dessa icke berör omedelbar tillfredsställelse av de allra primitivaste sociala instinkter. Med andra ord, detta uppfostringssystem utvecklar i människan praktiskt taget inte alls den rena föreställningsförmågan, fantasin — och som omedelbar följd därav ej heller sinnet för humor. Den Ouppfostrade Människan varseblir världen såsom en till sitt väsen trivial, inrutad och traditionellt enkel process, varur man blott till priset av stora ansträngningar kan hugga ut en tillfredsställelse, som även den till syvende og sidst är nog så inrutad och traditionell. Även de icke utnyttjade potentialerna förblir av allt att döma en i människohjärnan dold verklighet. Den vetenskapliga pedagogikens uppgift består just däri, att sätta dessa potentialer i rörelse, lära människan fantasi, bringa sambandens styrka och mångfald i det mänskliga psyket i kvalitativ och kvantitativ överensstämmelse med sambandens styrka och mångfald i den reella världen. Denna uppgift måste som bekant även bli mänsklighetens grundläggande uppgift under den närmast förestående epoken. Än så länge är denna uppgift icke löst; det finns grund att antaga och frukta för, att psykoteknikens framgångar skall föra till sådana medel för vågstimulering av hjärnan, vilka skänker människan en illusorisk tillvaro, som i klarhet, skärpa och omedelbarhet betydligt överträffar den reella tillvaron. Om man påminner sig, att fantasin tillåter människan att vara såväl en förnuftig varelse som ett njutande djur, om man till detta lägger, att det psykiska materialet för skapande av en bländande illusorisk tillvaro utgöres av de allra mörkaste, allra ursprungligaste reflexerna hos Den Ouppfostrade Människan, då är det inte svårt att föreställa sig, vilken kuslig förförelse, som ligger förborgad i dylika möjligheter…“

Och så — sleg.

Det är klart, att man skriver ordet „sleg“ på planken…

Nu är alltsammans klart. Ruskigt, att jag begriper detta… Bättre vore, om jag ingenting begripit; bättre vore, om jag bara hade vaknat, ryckt på axlarna och kravlat mig opp ur badkaret. Hade verkligen Strogov begripit detta, eller Einstein, eller Petrarca?… Fantasin är en oskattbar sak, men man får inte vända den inåt. Bara utåt, bara utåt… En sådan smaklig mask något avskum hade agnat med i detta bakvatten! Och vid en så precist väl vald tidpunkt… Ja, om jag hade haft befälet över några av Wells' marsianer, då hade jag inte behövt anstränga mig med trebenta krigsmaskiner, värmestrålar och annat krafs… Illusorisk tillvaro… Nej, detta var inget narkotikum, hur skulle man kunna kalla det för narkotikum… Detta var just det, som behövdes. Här. Nu. Åt var tid sitt. Vallmofrö och hampa, de vällustiga, diffusa skuggornas och lugnets rike; för de fattige, för de utsvultne, för de beklämde… Men här behöver ingen något lugn, här dör ingen av svält, här är det helt enkelt tråkigt. Man är mätt, man är varm, man är drucken och man har tråkigt. Världen är inte alls så illa, men världen är tråkig. En värld utan perspektiv, en värld utan löften… Men han är ju ingen fisk, han är en människa… Ja, detta är inte skuggornas rike, detta är just en tillvaro, en riktig en, utan förbehåll, utan drömmarnas förvirringar… Sleg rycker fram emot världen, och denna värld skall icke ha något emot att underkasta sig sleg.

Plötsligt under en bråkdel av ett ögonblick kände jag, att jag var på väg att gå under. Det kändes skönt att gå under. Lyckligtvis blev jag arg. Plaskande, stänkande och svärande steg jag ur badkaret, mens vreden kokade opp inom mig; jag drog på kalsonger och skjorta rätt på våta kroppen; jag grep efter klockan. Hon var tre; det kunde ha varit klockan tre på dagen, klockan tre följande natt eller klockan tre om hundra år. Din dummerjöns, tänkte jag, när jag drog på mig byxorna. Har låtit sig beveka, har släppt Buba; han kunde ju ha givit mig adressen till deras tillhåll… Insatsgruppen skulle redan ha varit här, och vi hade omringat hela detta förbannade förbrytarnäste. Det skändliga nästet. Lusnästet. Den vämjeliga kloaken… I samma ögonblick passerade där ända nere i botten av mitt medvetande likt en solkatt något slags mycket lugn tanke. Men jag fångade den inte.

I husapoteket fann jag Potomac, det allra kraftigaste luktsalt, det bara finns. Jag vände mig emot vardagsrummet, men där snusade grabbarna, och jag klättrade ut igenom fönstret. Staden kopplade självfallet av och roade sig. På Förstadsgatan stod där några gnäggande ungdomar och hängde; på de ljusbegjutna huvudgatorna drev larmande hopar omkring. Någonstans skrålade man sånger, någonstans vrålade man „Frås-sa!“, någonstans krossade man glas. Jag valde ut en förarlös taxi, hittade index för Solgatan och slog in det på styrpulpeten. Bilen körde i en båge genom staden. I hytten stank där surt, vid mina fötter rullade flaskorna hit och dit. I en korsning hade jag så när kört rätt in i en ring skrikande människor, i en annan flammade lyktor opp och slocknade igen i fast takt; Fråssan kunde tydligen anordnas på andra platser än torg. De kopplade av, utav alla krafter kopplade de av, de goda biktfäderna från stämningssalongerna, de hövliga tullarna, de konstförfarna frisörerna, de ömma mödrarna och karska fäderna, de oskyldiga ynglingarna och unga flickorna; hos dem alla förbyttes dagens ansikte mot nattens, alla gjorde de sitt bästa för att vara glada och inte tänka på något…

Jag bromsade in. På samma ställe, som den gången. Jag tyckte nästan det kändes, som om där luktade bränt.

… Pek sköt sönder en pansarvagn med dunderdosan. Pansarvagnen vände sig på den ena av larvfötterna och studsade rätt in i en hög sönderslaget tegel; ut ur den hoppade två fascister med oppknäppta, kamouflagefärgade skjortor, kastade var sin handgranat emot oss och ilade in i skuggan. De handlade skickligt och flinkt; det var tydligt, att de inte var några snorvalpar ifrån Kungliga gymnasiet eller några förbrytare ur Gyllene brigaden, utan riktiga, durkdrivna pansarofficerare. Robert nedgjorde dem direkt med en eldskur ur kulsprutan. Pansarvagnen var proppad med lådor fulla av konserverat öl. På en gång kom vi plötsligt ihåg, att vi redan i två dagars tid hade varit oavbrutet törstiga. Iowa Smith klättrade opp på vagnen och började langa ner burkarna till oss. Pek öppnade dem med kniven. Robert, som hade lutat kulsprutan emot pansaret, tog hål på burkarna med ett slag emot en utskjutande kant i bepansringen. Men Läraren rättade till pincenezen, trasslade in sig i remmen till dunderdosan och mumlade: „Vänta lite, Smith, en ynka minut bara, ni ser väl, att jag har händerna fulla…“ Vid gatans ena ände stod där ett femvåningshus i ljusan låga, luften var tjock av brandlukt och osen ifrån het metall, vi klunkade girigt i oss det varma ölet, vi var våta, det var mycket hett, de döda officerarna låg på de sönderslagna och krossade tegelstenarna, de likformigt utsträckta benen var klädda i svarta kortbyxor, de kamouflagefärgade skjortorna var uppdragna till nackarna, och huden på deras ryggar glänste ännu av svett. „Det är officerare,“ sade Läraren, „gudskelov. Jag vill inte se fler döda pojkar. Förbannade politik, den får folk att glömma Gud.“ — „Vilken då gud?“ frågade Iowa Smith ifrån pansarvagnen. „Det är första gången, jag hör det.“ — „Det är ingenting att skoja om, Smith,“ sade Läraren. „Allt detta tar snart slut, och hädanefter ska det aldrig och för ingen längre vara tillåtet att förgifta människornas själar med fåfänglighet.“ — „Men hur ska de då fortplanta sig?“ frågade Iowa Smith. Han böjde sig på nytt efter öl, och vi fick se brandhålen i hans byxor. „Jag talar om politik,“ sade Läraren kort. „Fascisterna måste förintas, de är odjur, men det räcker inte. Det finns många politiska partier, och för alla dom med deras propaganda finns det ingen plats i vårt land.“ Läraren var här ifrån denna stad och hade bott två kvarter ifrån vår postering. „Social-anarkister, teknokrater, kommunister, naturligtvis…“ — „Jag är kommunist,“ tillkännagav Iowa Smith. „I alla fall av övertygelse. Jag är för kommunen.“ Läraren tittade förvirrat på honom. „Jag är ateist också,“ tillade Iowa Smith. „Det finns ingen gud, Läraren, och det är där ingenting att göra åt.“ Och då började vi alla tala om, att vi var ateister, och Pek sade, att han därtill var för teknokratin, och Robert tillkännagav, att hans far var socialanarkist, och hans farfar hade varit socialanarkist, och han, Robert, skulle väl heller inte kunna undgå att bli socialanarkist, om än han inte visste, vad det var. „Om ölet bleve iskallt,“ sade Pek eftertänksamt, „skulle jag gärna tro på en gud“. Läraren log konfunderat och torkade sin pincenez. Han var en bra karl, vi gjorde oss alltid lustiga över honom, men han blev aldrig förnärmad. Jag hade redan första natten märkt, att han inte utmärkte sig genom tapperhet, men han vek aldrig tillbaka utan order. Vi höll ännu på att snacka och skoja, när där ljöd ett muller och ett dån, det brinnande husets murar störtade samman, och rätt ut ur de virvlande lågorna, ur molnet av gnistor och rök, svävade ungefär en meter över stenläggningen stormstridsvagnen Mammut. En sådan fasa hade vi ännu aldrig skådat. När den hade glidit fram till körbanans mitt, svängde den kastaren, liksom såge den sig omkring, avlägsnade sedan luftkudden och ryckte med ett gnissel och ett dån fram emot vårt håll. Det var först i en portgång, jag kom till besinning. Stridsvagnen var redan betänkligt nära, och först såg jag ingen, men sedan dök Iowa Smith opp i sin fulla längd på pansarvagnen; han hade ställt en dunderdosa framför sig, stödde bakstycket emot magen och tog sikte. Jag såg, hur rekylen fick honom att vika sig på mitten; jag såg, hur eldslågorna slickade tankens frontpansar; men sedan fylldes gatan med eld och vrål; och när jag med möda slog opp de svedda ögonlocken, var gatan tom och rykande, och på gatan fanns bara stridsvagnen. Där var ingen pansarvagn, där var ingen hög med sönderslaget tegel, där var ingen sned kiosk vid sidan om grannhuset; där var bara stridsvagnen. Den liksom vaknade nu och utspydde ett vattenfall av eld; gatan upphörde inför mina ögon att vara en gata och förvandlades till ett torg. Pek gav mig ett hårt slag i nacken och framför ansiktet fick jag se hans glasartade ögon, men vi hade inte längre tid att fly till skyttevärnet och vältra undan luckan. Vi grep bägge tillsammans en mina och sprang rätt fram emot stridsvagnen; och jag minns bara, att jag oupphörligt stirrade Pek i nacken, flämtade och räknade stegen, och plötsligt flög hjälmen av huvudet på Pek, och Pek föll, och jag kunde knappt hålla den tunga minan och jag föll över honom. Det var Robert och Läraren, som sprängde stridsvagnen. Jag vet inte hur och när de lyckades med detta, det måste ha varit… de sprang efter oss med en annan mina. Jag satt ända till morgonen mitt i gatan och höll Peks ombundna huvud i knäet och betraktade stridsvagnens ohyggliga larvfötter, som stack opp ur asfaltsjön. Samma morgon tog alltsammans slut. Zun Padana gav sig med hela sin stab och när han redan hade tagits till fånga, blev han nerskjuten på gatan av något förryckt fruntimmer…

Detta var på samma plats. Jag fick till och med för mig, att här luktade brandrök och upphettad metall. Till och med kiosken stod på hörnan, och den var till på köpet en smula sned i överensstämmelse med den nya arkitekturen. Den del av gatan, som stridsvagnen hade förvandlat till torg, hade också fått förbli torg, och i stället för asfaltsjön låg här en liten plantering; i planteringen var där just någon, som fick stryk. Iowa Smith var jordförbättringsingenjör ifrån Iowa i Förenta Staterna. Robert Swienticki var filmregissör ifrån Krakow i Polen. Läraren var skollärare här i staden. Ingen såg dem mer, inte ens döda. Och Pek var Pek, som nu blivit Buba. Jag slog ifrån motorn.

Buba bodde i ett likadant hus, som jag, och ytterdörren var öppen på vid gavel. Jag knackade, men ingen svarade och ingen kom mig till mötes. Jag gick in i den mörka hallen. Ljuset tändes inte. Dörren till högra halvan visade sig vara låst, och jag kikade in i den vänstra. I vardagsrummet låg där på en sliten soffa en skäggig karl i kavaj men utan byxor. Någons ben stack fram under det omkullvälta bordet. Där luktade konjak, tobaksrök och ytterligare någonting, något sött liksom nyligen i tant Vajnas vardagsrum. I dörren till arbetsrummet stötte jag ihop med en vacker, yppig kvinna, som inte alls blev förvånad över att se mig.

„God afton,“ sade jag. „Förlåt, men är det här, Buba bor?“

„Ja, det är här,“ svarade hon och mönstrade mig med glänsande, liksom oljiga ögon.

„Kan man få träffa honom?“

„Varför inte? Hur mycket som helst.“

„Var är han?“

„Ni var mig en underlig en!“ Hon skrattade. „Nå, var kan väl Buba vara?“

Jag gissade var, men sade:

„Det vet jag inte. Kanske i sovrummet?“

„Det bränns,“ sade hon.

„Hur varmt då?“

„En sån åsna. Och till på köpet nykter. Ska du ha en sup?“

„Nej,“ sade jag förargat. „Var är Buba? Jag måste snarast ha tag i honom.“

„Tråkigt för dig,“ sade hon glatt. „Nå, leta opp honom då, leta opp honom, jag går.“

Hon klappade mig på kinden och gick ut.

I arbetsrummet var det tomt. På bordet stod där en stor kristallvas med någon rödaktig sörja i. Det luktade sött och äckligt om det. Där var heller ingen i sovrummet; lakan och kuddar var tillknycklade och låg slängda hur som helst. Jag gick fram till badrumsdörren. Där hade tydligen skjutits igenom dörren med pistol, av kulhålens form att döma inifrån. Jag dröjde litet, sedan drog jag i handtaget. Dörren var låst.

Med viss ansträngning öppnade jag den. Buba låg i badkaret med grönaktigt vatten till halsen; ur vattnet steg ånga opp. Vid badkarets kant väste och tjöt radioapparaten. Jag stod där och betraktade Buba. Före detta utforskningskosmonauten Pek Zenaj. Den före detta välbyggde, muskulöse grabben, som vid arton års ålder hade lämnat sin varma stad vid det varma havet och farit ut i rymden till mänsklighetens ära men vid trettio års ålder återvänt till fosterlandet för att slåss emot de sista fascisterna och för alltid bli kvar här. Tanken var motbjudande, att jag för någon timme sedan hade varit lik honom. Jag vidrörde hans ansikte och ryckte i de glesa, våta hårstråna. Han rörde sig inte. Då böjde jag mig över honom för att låta honom lukta på Potomac; och jag begrep plötsligt, att han var död.

Jag slängde radiomottagaren till golvet och stampade sönder den med klacken. Där låg en pistol. Men Pek hade inte skjutit sig, antagligen hade man stört honom, och han hade skjutit emot dörren, för att man skulle lämna honom i fred. Jag stack händerna i det heta vattnet, lyfte opp honom och bar in honom i sovrummet, där jag lade honom på sängen. Han låg alldeles slapp och var förfärlig att skåda med ögonen insjunkna under pannan. Ifall han inte hade varit min vän… Ifall han inte hade varit en sådan underbar grabb… Ifall han inte hade varit en sådan underbar arbetskamrat…

Jag ringde efter ambulans och satte mig vid sidan om Pek. Jag ansträngde mig att inte tänka på honom. Jag ansträngde mig att tänka på saken. Jag ansträngde mig att vara hård och kall; ty där passerade i botten av mitt medvetande en varm solkatt, och denna gång begrep jag, vad det var för tanke.

När läkaren kom, visste jag redan, vad jag mer skulle göra. Jag skulle leta opp Al. Jag skulle betala honom vilket belopp som helst. Kanske skulle jag prygla honom. Bleve det nödvändigt, skulle jag tortera honom. Han skulle säga mig, varifrån denna farsot hade krälat fram till världen. Han skulle ge mig adresserna och namnen. Han skulle berätta allt för mig. Och jag skulle finna dessa människor. Vi skulle förinta och bränna deras hemliga verkstäder och dem själva skulle vi jaga så långt bort, att de aldrig mer skulle kunna återvända. Vilka de än månde vara. Vi skulle infånga dem alla, vi skulle infånga alla, som någon gång prövat sleg, och vi skulle själva isolera dem. Vilka de än månde vara. Sedan skulle jag kräva, att de isolerade mig, eftersom jag vet, vad sleg är. Eftersom jag vet, vad detta är för tanke, eftersom jag är en samhällsfara, liksom de alla är. Detta skulle bara vara början. Begynnelsen på all begynnelse, och för framtiden skulle det viktigaste återstå: göra så, att folk aldrig, aldrig, aldrig vill veta, vad sleg är för någonting. Säkert kommer detta att vara brutalt. Säkert skall många och åter många säga, att detta är alltför rått, alltför dumt, men vi måste ju göra detta, ifall vi bara vill, att mänskligheten inte skall stanna i utvecklingen…

Läkaren, en gammal gråhårig man, ställde ifrån sig den vita resväskan, böjde sig över Buba, lyssnade på honom och sade likgiltigt:

„Hopplöst.“

„Tillkalla polisen,“ sade jag.

Han stoppade långsamt ner instrumenten i resväskan.

„Det är inte nödvändigt,“ sade han. „Här föreligger inget brott. Denna neurostimulator…“

„Ja, jag vet.“

„Nå, då så. Andra fallet i natt. De vet ingen måtta.“

„Är det länge, sen det började?“

„Nej, inte särskilt… Några månader.“

„Men hur i helvete kan ni då tiga om detta?“

„Tiga? Det förstår jag inte, vad ni menar med det. Detta är mitt sjätte besök i natt, unge man. Andra fallet av nervutmattning och fyra fall av delirium tremens. Är ni i släkt med honom?“

„Nej.“

„Nå, det gör ingenting. Jag skickar folk.“

Han stod där en stund och betraktade Pek.

„Gå in i en sångkör,“ sade han. „Skriv in er i de ångerfulla slampornas liga…“

Han mumlade ytterligare något, mens han gick. En gammal, likgiltig, böjd man. Jag täckte över Pek med ett lakan, släppte opp rullgardinen och gick in i vardagsrummet. De berusade snarkade förskräckligt och osade finkel; jag tog bägge två i benen, asade ut dem på gården och slängde dem i pölen vid springbrunnen. Det grydde på nytt, stjärnorna slocknade på den bleka himmelen. Jag satte mig i taxin och slog på styrpulpeten in numret till Gamla Tunnelbanan.

Där var ett myller av människor. I receptionen vid skranket kunde man inte komma förbi, fastän det förekom mig, som om bara två eller tre människor fyllde i blanketter, mens de övriga såg på med lystet sträckta halsar. Varken Rundhuvudet eller Al visade sig bak disken, och ingen visste, var man kunde finna dem. Där nere, vid genomgången till tunnlarna, puttades och skrek rusiga, förryckta män och hysteriska kvinnor. Än dovt, än skarpt och tydligt genljöd skott; under fötterna skälvde betongen av explosioner; där osade bränt, krut, svett, bensin, parfym och brännvin. Handklappande, skriande unga flickor trängdes omkring en bloddrypande, kraftigt byggd yngling med blekt, triumferande ansikte; någonstans ifrån ljöd skräckinjagande rytanden ifrån vilda djur. I salarna rasade publiken framför enorma bildskärmar, och på skärmarna var där någon, som med förbundna ögon avlossade solfjädersformade eldskurar ur en kulsprutepistol med kolven stödd emot magen; någon satt till bröstet i en svart, trögflytande vätska, var alldeles blå och rökte tjocka, knastrande cigarrer; någon med ett av anspänningen förvridet ansikte, liksom förstenat, hängde i en styvt spänd spindeltråd…

Sedan fick jag reda på var, Al var. Vid sidan om en smutsig, med sandsäckar avspärrad lokal fick jag syn på Rundhuvudet. Han stod orörlig i dörren, hans ansikte var nersotat, han osade krutrök, och pupillerna var så stora, att de fyllde ögonen. Var femte sekund böjde han sig ner och borstade av knäna; han lyssnade inte på mig, och jag var tvungen att kraftigt skaka om honom, för att han skulle märka mig.

„Det finns ingen Al!“ vrålade han. „Han finns inte, begrips? Bara opp i rök, förstått? Tjugo kilovolt, hundra ampХre, fattar du? Han hoppade inte långt nog!“

Med en kraftig stöt puttade han undan mig, vände sig om och störtade hals över huvud i ett språng över sandsäckarna in i det smutsiga utrymmet. Han föste de nyfikna åt sidorna och slog sig fram till en låg järndörr.

„Hallå, öppna!“ tjöt han gällt. „Hallå, det är jag igen! Alla goda ting är tre…“

Dörren slog igen med ett kraftigt genljudande dån efter honom, och folk ryckte förskräckt tillbaka, snubblande och fallande. Jag väntade inte på, att han skulle komma ut igen. Jag behövde honom inte längre. Där var bara Riemaier kvar. Vuzi var också kvar, men på henne hoppades jag inte. Alltså, bara Riemaier. Jag skulle inte väcka honom, jag skulle vänta utanför dörren.

Solen hade redan gått opp, och de nersölade gatorna var öde. Ur underjordiska uppställningsplatser klättrade automatiska gårdskarlar opp och tog itu med sitt arbete. De kunde inget annat än arbeta, de hade inga potentialer, som det lönade sig att utveckla, men i gengäld hade de heller inga primitiva reflexer. Vid sidan om Olympic fick jag stanna och släppa fram en lång kolonn med röda och gröna människor samt folk, som var täckta med rykande fjäll och som dragande benen efter sig mödosamt asade sig fram ifrån gata till gata efterlämnande en os av svett och målarfärg. Jag stod och väntade, mens de gick förbi; solen belyste redan den enorma hotellbyggnaden och blänkte muntert i Vladimir Sergejevitj Jurkovskijs ansikte; hans blick var liksom under hans livstid höjd över allas huvuden. När de hade gått förbi, gick jag in på hotellet. Portieren slumrade bakom sin disk. När han hade vaknat, log han yrkesmässigt och frågade med frisk stämma:

„Önskar ni ett rum?“

„Nej,“ sade jag. „Jag ska till Riemaier.“

„Till Riemaier? Men ursäkta… Rum nummer niohundratvå?“

Jag stannade till.

„Ja, det är det väl. Hur så?“

„Jag ber om ursäkt, men Riemaier är inte hemma.“

„Inte det?“

„Han har rest sin väg.“

„Det kan inte vara sant, han är ju sjuk… Tar ni inte miste nu? Rum nummer niohundratvå.“

„Alldeles riktigt. Rum nummer niohundratvå. Riemaier. Vår ständige gäst. Han reste iväg för halvannan timme sen. Närmare bestämt, han flög sin väg. Hans vänner hjälpte honom att ta sig ner och stiga opp i helikoptern.“

„Vad då för vänner?“ frågade jag modstulet.

„Sa jag vänner? Ursäkta, det var kanske bara bekanta. Det var tre stycken, två av dom känner jag verkligen inte. Unga män av den sportiga typen. Mr. Pebblebridge känner jag däremot, han är vår ständige gäst, men han har redan checkat ut.

„Pebblebridge?“

„Alldeles riktigt. Den sista tiden har han rätt ofta träffat Riemaier, så jag sluter mig till, att de är väl bekanta. Han hade rum nummer åttahundrasjutton… En man med representativt utseende, något till åren, rödlätt…“

„Oscar…“

„Alldeles riktigt, Oscar Pebblebridge.“

„Jag förstår,“ sade jag och försökte behärska mig. „Ni sa alltså, att de hjälpte honom?“

„Ja. Han var ju väldigt sjuk, man fick till och med hämta en läkare till honom i går. Han var ännu mycket svag; de unga männen höll honom under armarna och nästan bar honom.“

„Men sköterskan? Han hade en sköterska hos sig.“

„Hade. Men hon gick sin väg genast efter dom. De lät henne gå.“

„Vad heter ni?“ frågade jag.

„Weil, till er tjänst.“

„Hör på, Weil,“ sade jag. „Tyckte ni inte, det verkade, som om Riemaier fördes bort med våld?“

Jag släppte honom inte med blicken. Han blinkade förvirrat.

„N-nej,“ svarade han. „Förresten, nu när ni säger det…“

„Bra,“ sade jag. „Ge mig nyckeln till hans rum, och följ med mig.“

Portierer är som regel mycket mångkunnigt folk. I vart fall har de näsa för vissa bestämda ting. Det var alldeles klart, att han gissade, vad jag var för en. Kanske till och med varifrån jag kom. Han kallade till sig dörrvakten, viskade något till denne, och vi åkte opp med hissen till nionde våningen.

„Vilken valuta betalade han med?“ frågade jag.

„Vem? Pebblebridge?“

„Ja.“

„Jag tror… O ja, mark. Tyska mark.“

„När kom han hit till er?“

„Ett ögonblick… jag kommer strax ihåg… Sexton mark… alldeles precis för fyra dagar sen.“

„Visste han, att Riemaier bodde hos er?“

„Ursäkta, det kan jag inte svara på. Men i förrgår så åt de middag tillsammans. Och i går så samtalade de länge i vestibulen. Tidigt på morgonen, när ännu ingen sov.“

I Riemaiers rum var där ovanligt rent och städat. Jag gick omkring och såg mig om i rummet. I väggskåpet stod där några resväskor. Sängen var inte bäddad, men några spår av strid fann jag inte. I badrummet var där också rent och städat. På toaletthyllan låg där några askar med Devon.

„Vad föreslår ni, ska jag tillkalla polis?“ frågade portieren.

„Det vet jag inte,“ svarade jag. „Rådgör med ledningen.“

„Ni förstår, jag har börjat tvivla igen… Det är sant, han sa inte adjö till mig… men det såg alldeles oskyldigt ut. Han kunde ju ha gett ett tecken, så hade jag förstått honom, vi känner varandra sen gammalt… Men han bara bad mr. Pebblebridge: Radion, glöm inte radion…“

Radiomottagaren låg nedanför spegeln, övertäckt med en vårdslöst ditslängd handduk.

„Jaså?“ sade jag. „Och vad svarade då mr. Pebblebridge?“

„Mr. Pebblebridge lugnade honom och sa: Javisst, oroa er inte…“

Jag tog radioapparaten, gick ut ur badrummet och satte mig vid skrivbordet. Portieren såg än på mig, än på radion. Så där, tänkte jag, nu vet han, varför jag är hitkommen. Jag slog på radion. Det väste och ylade i den. De visste allesamman om sleg. Jag behövde inte Al, jag behövde inte Riemaier, jag kunde ta vem som helst, den förste bäste jag mötte. Denne portier, till exempel. Gärna med det samma. Jag stängde av radion och sade:

„Var snäll och slå på radiogrammofonen.“

Portieren skyndade med korta steg iväg till radiogrammofonen, slog på den och såg frågande på mig.

„Byt inte station,“ sade jag. „Men var vänlig skruva ner ljudet lite, tack ska ni ha.“

„Så ni råder mig inte att tillkalla polis?“ frågade portieren.

„Gör som ni vill.“

„Jag fick intrycket, att ni hade tänkt er nånting bestämt, när ni bad mig.“

„Det var bara, som ni tyckte,“ sade jag kyligt. „Jag tycker helt enkelt inte om mr. Pebblebridge. Men det rör inte er.“

Portieren bugade sig.

„Jag stannar här så länge, Weil,“ sade jag. „Jag tror bestämt, att mr. Pebblebridge ska komma tillbaka hit. Ni behöver inte förvarna honom om, att jag är här. Ni är ledig så länge.“

„Uppfattat,“ sade portieren.

När han gått, ringde jag Telegrafen och dikterade ett telegram till Marija: „Funnit livets mening men ensam bror plötsligen avliden res ofördröjligen hit Ivan“. Sedan slog jag ånyo på radion och den började på nytt väsa och yla. Då tog jag av kåpan och plockade ut blandaren. Det var ingen blandare. Det var en sleg. En vacker, noggrant tillverkad liten komponent, uppenbart framställd på fabrik; ju mer jag tittade på den, desto mer fick jag för mig, att någonstans någon gång — långt innan jag anlände hit, och mer än en gång — hade jag redan sett sådana små detaljer i någon mycket välkänd apparat. Jag försökte påminna mig, var jag hade sett dem; men i stället kom jag att tänka på portieren, hans ansikte, hans förnöjda smil, det förstående, medkännande uttrycket i ögonen. De är smittade allesamman. Nej, de har inte provat sleg, gud förbjude! Detta är det giftigaste skitet av allt skit… Hysch, kära du, hur kan du, när pojken hör på?… Men jag har hört, att det är ovanligt… Jag? Nej, hör nu här, min smale vän! Du har tydligen ingen särskilt hög uppfattning om mig… Jag vet inte, men det sägs, att i Oasen, hos Buba, men jag vet inte själv… Men varför inte? Jag är en måttfull människa, om jag märker, att det är dåligt på nåt vis, så slutar jag… Ge mig fem paketer Devon, vi ska (hi!hi!) ut och fiska… Femtiotusen människor. Och deras bekanta i andra städer. Och hundratusen turister årligen. Och det är inte fråga om en liga. Vore det så väl, ett förbrytarband, ett sådant kan vi spränga! Det är en annan sak, att de alla är beredda, att de alla längtar, och det finns inte minsta antydan till möjlighet att visa dem, att detta är förfärligt, att detta är undergång, att detta är skam…

Jag kramade sleggen i näven, stödde huvudet på knytnäven och betraktade trött Riemaiers gåbortskavaj med ordensbanden på, vilken hängde över stolsryggen. Så, som jag nu satt, måste han ha suttit i samma fåtölj för några månader sedan och för blott andra gången hållit sleggen och radion i handen, och samma varma solkatt hade passerat över botten av hans medvetande: man behöver inte oroa sig för något, här är ju ljus i vilket som helst mörker, sötma i vilken som helst bitterhet, glädje i vilka som helst kval…

… Där ser du, sade Riemaier. Nu förstår du. Man måste helt enkelt vara ärlig emot sig själv. Det känns lite skamligt i början, men sen så börjar man förstå, hur mycket tid man har förslösat…

… Riemaier, sade jag. Jag har inte ödat tid för min egen skull. Detta får man inte göra, man helt enkelt får inte, detta är allas undergång, man får inte byta bort sitt liv emot ett surrogat…

… Zjilin, sade Riemaier. När en människa gör nåt, gör hon det alltid för sig själv. Det finns kanske också här i världen fullkomliga egoister, men fullkomliga altruister är där inga. Om du menar döden i badkaret, så är vi, för det första, i alla fall dödliga i den reella världen, och för det andra, när nu en gång vetenskapen har gett oss sleg, så ska den också bemöda sig om att göra sleggen ofarlig. Till dess så behöver man bara vara måttfull. Och tala inte med mig om att drömmarna skulle vara en ersättning för verkligheten. Du är ingen gröngöling, du vet utmärkt väl, att dessa drömmar också är en verklighet. Detta är en helgjuten värld. Varför kallar du upptäckandet av denna värld för undergång?…

… Riemaier, sade jag. Därför att den världen trots allt är illusorisk, den finns i sin helhet inom dig men inte utanför dig; och allt, som du gör i den, blir kvar inom dig. Den står i motsättning till den reella världen, den är dess fiende. Folk, som har trätt in i en illusorisk värld, går under i den reella världen. Det är, som om de hade dött. Och när alla går in i den illusoriska världen — du vet, att det kan sluta så — då tar mänsklighetens historia slut…

… Zjilin, sade Riemaier. Historien, det är människornas historia. Ingen människa vill leva förgäves, och sleg ger en ett sånt liv… Ja, jag vet, du anser, att du i alla fall inte lever ditt liv förgäves, även utan sleg, men medge, att du aldrig har levat så skarpt, klart och innerligt som idag i badkaret. Du skäms lite, när du minns det, du skulle väl inte riskera att berätta om detta livet för nån annan? Det behöver du inte heller. De har sina liv, du har ditt…

… Riemaier, sade jag. Allt detta är sant. Men det förflutna! Kosmos, skolorna, kampen emot fascisterna, mot gangstrarna — vad var då det, var det förgäves? Har jag levat förgäves i fyrtio år? Och de andra? Har de också levat förgäves?…

… Zjilin, sade Riemaier. I historien finns det ingenting, som är förgäves. En del har kämpat och inte fått leva för att uppleva sleg. Men du har kämpat och fått leva för att uppleva det…

… Riemaier, sade jag. Jag fruktar för mänskligheten. Detta är ju slutet. Detta är slutet på växelverkan emellan människa och natur, detta är slutet för växelspelet emellan individ och samhälle, detta är slutet för framåtskridandet, Riemaier. Alla milliarder människor i badkaren, nersänkta i varmt vatten och försjunkna i sig själva. Bara i sig själva…

… Zjilin, sade Riemaier. Detta är förskräckligt, därför att det är ovant. Och vad beträffar slutet, så blir det bara för det reella samhället, bara för det reella framåtskridandet. Men varje enskild människa förlorar ingenting, hon bara erövrar, för hennes värld blir ojämförligt mycket klarare och skarpare, hennes förhållande till naturen — den illusoriska, förstås — blir mångfaldigare, och hennes förhållande till samhället — också det illusoriskt, men det kan hon ju inte veta om — blir både mäktigare och fruktbarare. Och man ska inte sörja över slutet på framåtskridandet. Det vet du ju, att allting har en ände. Så tar den reella världens framåtskridande slut. Förr visste vi inte hur, det skulle ta slut. Nu vet vi det. Vi har inte lyckats lära känna den reella tillvarons hela potentiella intensitet, kanske skulle vi ha kunnat uppnå den kännedomen om hundra år, men nu har vi den i våra händer. Sleg skänker dig den perception ifrån de mest avlägsna efterkommande och de mest avlägsna förfäder, som du aldrig skulle kunna uppnå i det reella livet. Du är helt enkelt fången i ett förlegat ideal, men var logisk, det idealet, som sleg erbjuder dig, är lika så skönt… Du har ju alltid drömt om en människa med fantasi och gigantisk föreställningsförmåga…

… Riemaier, sade jag. Om du visste, hur trött jag är. Det tråkar ut mig att strida. Hela livet har jag kämpat både med mig själv och med andra människor. Jag kämpar alltid, för annars är livet inget liv. Men jag är trött just nu, och just om sleg vill jag inte strida…

… Gå då, Ivan, sade Riemaier.

Jag stoppade in sleggen i radioapparaten. Liksom han, den gången. Jag reste mig. Liksom han, den gången. Jag tänkte redan inte på någonting, jag tillhörde inte längre denna värld, men jag hörde ännu, hur han sade: glöm bara inte att låsa dörren ordentligt, så ingen stör dig. Och då satte jag mig ner.

… Jaså, på det viset, Riemaier! sade jag. Det var så, det var! Du gav dig. Du låste dörren ordentligt. Sedan skrev du lögnaktiga rapporter till dina vänner om, att här inte fanns någon sleg. Och sedan skickade du mig, med bara en minuts tvekan, i döden, för att jag inte skulle störa dig. Ditt ideal är ruttet, Riemaier. Om en människa i namn av ett ideal måste begå nedrigheter emot andra människor, då är det idealet inte värt en sur sill. Just så är det, Riemaier. Ja. Ja… Jag skulle kunna säga till dig ännu mycket mer, din sleggist. Jag skulle kunna tala länge om, att det inte är så enkelt att slita ur blodet varje människas naturliga drift att kämpa mot stagnationen, emot vilken som helst stagnation, emot döden, emot stillaståendet, emot tillbakagången. Din sleg är som atombomben, men bara med fördröjd verkan och för de mätta. Men jag ska inte lägga ut texten om detta. Jag ska bara säga dig en sak: ifall en människa i namn av ett ideal måste begå nedrigheter, då är det idealet inte värt mer än — en sur sill…

Jag kastade en blick på klockan och stoppade radion i fickan. Det var tråkigt att vänta på Oscar. Jag var hungrig. Därtill hade jag en känsla av, att jag till sist skulle göra något nyttigt i denna stad. Jag lämnade mitt telefonnummer hos portieren för den händelse, att Oscar eller Riemaier skulle komma tillbaka, och gick ut på trottoaren. Jag trodde inte, att Riemaier skulle komma tillbaka, inte ens, att jag någonsin skulle få återse honom, men Oscar skulle ännu kunna hålla sitt löfte, fastän jag antagligen snarare skulle behöva söka efter honom. Men det skulle inte bli jag ensam, som skulle söka efter honom. Och troligen inte här.