Tidsålderns rovgiriga ting

Tolfte kapitlet

Där var bara en gäst i automatkaféet: vid ett med flaskor och lättare maträtter täckt hörnbord satt där en mörkhyad och väl men befängt klädd man av österländsk typ. Jag tog filmjölk och filmjölkspannkakor med gräddfil och började äta, mens jag då och då kastade ett öga på honom. Han åt och drack och han drack mycket och begärligt; hans ansikte blänkte av svett, han var varm i den idiotiskt glänsande fracken. Han flämtade, lutade sig tillbaka mot stolsryggen och lossade den breda livremmen. Därvid blänkte i solskenet ett långt, gult pistolhölster, som hängde under skörten. Jag hade redan ätit opp min sista pannkaka, när han kallade på mig.

„Hallå?“ sade han. „Är ni från orten?“

„Nej,“ sade jag. „Jag är turist.“

„Ah, då förstår ni alltså heller ingenting…“

Jag begav mig till bardisken för att hämta en saftcocktail och gick sedan till honom.

„Varför är här så folktomt?“ fortsatte han. Han hade ett livligt, magerlagt ansikte och en vildsint blick. „Var är invånarna? Varför är allt stängt?… Alla sover, ingen går att få tag i…“

„Har ni nyss anlänt hit?“

„Ja.“

Han sköt ifrån sig en tom tallrik och drog till sig en full. Därpå tog han en klunk ljust öl.

„Varifrån kommer ni?“ frågade jag. Han gav mig en ursinnig blick, och jag tillade hastigt: „Om det inte är nån hemlighet, förstås…“

„Nej,“ sade han, „det är ingen hemlighet… “ och fortsatte med ätandet.

Jag drack opp saften och skulle till att gå, men han sade:

„De lever gott, de hundarna. Sån föda, och så mycket man vill ha, och alltsammans gratis.“

„Nå, alldeles gratis är det inte,“ invände jag.

„Nitti dollar! En spottstyver! Jag äter i tre dar för nitti dollar!“ Hans ögon stannade plötsligt till. „Hundar-rr,“ mumlade han och tog på nytt itu med ätandet.

Jag kände till sådant folk. De kom ifrån pyttesmå, intill yttersta armod utplundrade kungariken, de åt och drack begärligt, mens de tänkte tillbaka på de solstekta, dammiga gatorna i sina städer, där det i de ynkliga skuggstrimmorna ligger döende, nakna män och kvinnor, och barn med svullna magar rotar i avfallshögarna på de utländska konsulatens bakgårdar. De var alltigenom uppfyllda av hat och de behövde blott två ting: bröd och vapen. Bröd för sina rövarband, som befann sig i opposition, och vapen emot ett annat rövarband, som satt vid makten. De var de allra ursinnigaste patrioter, hett och vitt och brett talade de om kärleken till folket, men all hjälp utifrån avvisade de, eftersom de inte älskade någonting annat än makten och ingen förutom sig själva och var beredda att till folkets ära och höga principers triumf ta kål på sitt eget folk — om nödvändigt till siste man — med svält och kulsprutor. Mikrohitler.

„Vapen? Bröd?“ frågade jag.

Han spetsade öronen.

„Ja,“ sade han. „Vapen och bröd. Bara utan dumma villkor. Och såvitt möjligt till skänks. Eller på kredit. Sanna patrioter har aldrig några pengar. Men den härskande klicken badar i lyx…“

„Svält?“ frågade jag.

„Hur mycket som helst. Men här badar ni i lyx.“ Han glodde hatiskt på mig. „Hela världen badar i lyx, och bara vi hungrar. Men era förhoppningar ska grusas. Revolutionen kan inte hejdas!“

„Jaha,“ sade jag. „Revolution emot vem?“

„Vi kämpar emot Badshahs blodsugare! Mot det härskande överskiktets korruption och sedefördärv, för frihet och sann demokrati… Folket är med oss, men folket måste man bespisa. Och så förklarar de: bröd ger vi er först efter avväpningen. Dessutom hotar de med intervention… En sån gement lögnaktig demagogi! Ett sånt bedrägeri mot de revolutionära massorna! Avväpna sig inför blodsugarens ansikte — det är liktydigt med att lägga snaran om halsen på varje verklig kämpe! Vi svarar: Nej! ni ska inte få bedra folket! Låt Badshah och hans anhang lägga ner vapnen! Sen får vi se, vad som bör göras.“

„Ja,“ sade jag. „Men Badshah vill sannolikt inte heller, att man lägger en snara om halsen på honom.“

Han ställde häftigt ner ölglaset, och hans hand sträckte sig av gammal vana mot hölstret. För övrigt kom han snabbt till besinning.

„Jag visste väl, att ni inte begriper ett skit,“ sade han. „Ni, de mätta, ni har förfånats av mättnaden, ni är alltför inbilska, för att förstå oss. I djungelen skulle ni inte våga tala så med mig!“

I djungelen skulle jag tala till dig på annat sätt, din bandit, tänkte jag och sade:

„Det är verkligen mycket, jag inte förstår. Jag förstår till exempel inte vad, som ska hända, efter att ni har vunnit seger. Antag, att ni segrar, hänger Badshah, om han i sin tur inte har gett sig iväg efter bröd och vapen…“

„Han ska inte ge sig iväg. Han ska få det, som tillkommer honom. Det revolutionära folket ska slita honom i stycken! Och sen sätter vi igång med att arbeta. Vi tar tillbaka de landområdena, som våra mätta grannar har tagit ifrån oss; vi uppfyller hela det program, som den lögnhalsen Badshah har gapat om för att föra folket bakom ljuset… Jag ska visa dom för strejker! Skulle de strejka hos mig… Inga som helst strejker! Alla i gevär och framåt! Och vi ska segra. Och sen…“

Han slöt ögonen, stönade av välbehag och vaggade med huvudet.

„Och då blir ni mätt, ska ni då bada i lyx och sova ända till middag?“

Han log.

„Det har jag förtjänat. Folket har förtjänat det. Ingen ska våga förebrå oss det. Vi ska äta och dricka så mycket vi önskar, vi ska bo i riktiga hus, vi ska säga till folket: nu är ni fria, roa er!“

„Och tänk inte på nånting,“ tillade jag. „Men tror ni inte, att ni kan få allt detta i nacken?“

„Sluta!“ sade han. „Det är demagogi. Ni är en demagog. Och en dogmatiker. Vi har också allehanda dogmatiker av ert slag. Människan, säger de, förlorar meningen med livet. Nej, svarar vi. Människan förlorar ingenting. Människan finner, men förlorar inte. Man måste känna folket, man måste själv vara av folket, folket tycker inte om ljushuvuden! Varför, djävlar i mitt hjärta, ger jag mig själv åt träiglar till föda och äter maskar?“ Han log plötsligt rätt godmodigt. „Ni har antagligen blivit en smula arg på mig, jag skällde er för mätt och annat vidare… Det behöver ni inte vara, bli inte arg. Överflödet är dåligt, när det inte är du själv, som har det, utan grannen. Det uppnådda överflödet, det är en utmärkt sak! För det lönar det sig att kämpa. Alla kämpar för det. Men man måste skaffa sig det med vapen i hand, inte byta det till sig med frihet och demokrati.“

„Ert slutmål är alltså trots allt överflödet? Bara överflödet?“

„Klart!… Slutmålet är alltid överflöd. Räkna bara med, att vi är kräsna ifråga om medlen…“

„Det har jag redan tagit med i beräkningen… Men människan?“

„Vad menar ni med det, människan?“

Jag förstod, att en dispyt vore meningslös.

„Har ni aldrig varit här förr?“ frågade jag.

„Hur så?“

„Ta och intressera er lite för orten,“ sade jag, „Här i stan finns utmärkta åskådningsexempel på överflödet.“

Han ryckte på axlarna.

„Än så länge trivs jag här.“ Han sköt på nytt ifrån sig en tom tallrik och drog till sig en full. „Okända rätter… Alla smakliga och billiga… Detta kan man avundas.“

Han slök flera skedar sallad och muttrade: „Vi vet, att alla stora revolutioner har kämpat för överflöd. Vi har inte tid att själva teoretisera, men det behövs inte heller. Vi har tillräckligt med teorier. Och därtill är det inget överflöd, som hotar oss. Det kommer inte att hota oss på länge än. Det finns vida mer påträngande uppgifter.“

„Hänga Badshah,“ sade jag.

„Ja, till att börja med. Och sen måste vi utrota dogmatikerna. Jag känner det på mig redan nu. Sen ska vi hävda våra legitima anspråk. Och sen så inträder nog med tiden överflödet. Jag är optimist, men jag tror inte, att jag får uppleva det. Och ni ska inte oroa er, vi ska nog ordna det på nåt sätt. Om vi bara kommer till rätta med hungern, så är överflödet inte långt borta… Dogmatikerna yrar: överflöd, säger de, är inget mål, utan ett medel. Vi svarar som så: varje medel har en gång varit ett mål. Idag är överflödet ett mål. Först i morgon blir det kanske ett medel.“

Jag reste mig.

„I morgon kan det vara för sent,“ sade jag. „Och det är med orätt, ni åberopar er på de stora revolutionärerna. De hade inte godtagit er paroll: nu är ni fria, roa er. De hade talat annorlunda: nu är ni fria, arbeta. De har aldrig kämpat för isterbukens överflöd, det var själens och huvudets överflöd, som intresserade dom…“

Hans hand drogs på nytt emot hölstret, och åter kom han på sig själv.

„Marxist!“ sade han förvånat. „Förresten, ni hör ju inte till ortsbefolkningen. Vi har nästan inga marxister, vi burar in dom…“

Jag behärskade mig.

När jag gick förbi skyltfönstret, skänkte jag honom ännu en blick. Han satt med ryggen emot gatan och åt på nytt med hög armbågsföring.

När jag kom hem, var vardagsrummet redan tomt. Lakanen och kuddarna hade grabbarna lagt i en hög i ett hörn. På skrivbordet låg där en lapp fasttryckt under telefonen. I barnsligt klumpig skrift stod där „Akta er. Hon har funderat ut något. Hon gick in i sovrummet.“ Jag suckade och satte mig i fåtöljen.

Till mötet med Oscar (om det alls skulle bli av) återstod ännu omkring en timme. Det var inte lönt att lägga sig att sova, det var heller inte ofarligt; Oscar skulle kanske inte komma ensam men litet tidigare och inte genom dörren. Jag plockade fram pistolen ur resväskan, stack i en laddram och stoppade den i sidofickan. Sedan begav jag mig till baren, lagade kaffe och återvände till arbetsrummet.

Jag petade ut sleggarna ur min egen radioapparat och ur Riemaiers radio, lade dem framför mig på bordet och försökte på nytt påminna mig, var jag hade sett precis sådana detaljer och varför jag tyckte, att jag hade sett dem mer än en gång. Då kom jag på det. Jag gick in i sovrummet och hämtade fonoren. Jag behövde inte ens någon skruvmejsel. Jag drog kåpan av fonoren, stack ner pekfingret under odoratortratten, krokade under med nageln och petade opp vakuumtubusoiden FX-92-U, en fyrfaldig urladdare med statiskt fält, kapacitet 2. Kan köpas i hemelektronikhandeln för femtio cent stycket. På ortens jargong — sleg.

Så måste det vara, tänkte jag. Vi hade blivit vilseledda av talet om ett nytt narkotikum. Vi förvirras hela tiden av talet om nya, förfärliga uppfinningar. Vi har redan flera gånger suttit i en liknande soppa.

När M'hagana och Bourisse vände sig till FN med klagomål om, att separatisterna använde sig av en ny sorts vapen — frysbomber — satte vi igång med att leta efter underjordiska rustningsfabriker; vi till och med arresterade två mycket riktiga, underjordiska uppfinnare (på sexton och nittiosex år). Men sedan blev det klart, att dessa uppfinnare inte alls hade med saken att göra, utan de fruktansvärda frysbomberna anskaffades av separatisterna på ett grosshandelslager för kylmaskiner i MЭnchen och visade sig vara kasserade superfrysare. Förvisso var dessa superfrysares effekt verkligen förfärlig. I förening med molekylärdetonatorer (med utbredd användning ibland undervattensarkeologer i Amazonas till att skrämma bort pirajor och kajmaner) förmådde superfrysarna åstadkomma en ögonblicklig temperatursänkning ner till minus hundrafemtio grader inom tjugo meters radie. Efter detta fall övertygade vi varandra om, att vi inte fick glömma detta utan alltid tänka på, att det i vår tid bokstavligt talat var månad dyker opp en massa tekniska nyheter med de allra fredligaste avsikter och de allra mest oväntade biverkningar, och dessa biverkningar är ofta sådana, att det helt enkelt blir meningslöst att bryta mot lagen om förbud mot tillverkning av vapen och ammunition.

Vi blev mycket försiktiga med nya sorters vapen, som användes av olika extremister, men ett enda år senare gick vi i fällan igen, när vi inledde spaningar efter uppfinnaren till en hemlighetsfull apparatur, med vars hjälp tjuvskyttar lockade pterodaktylerna långt ut över gränserna på reservatet i Uganda, och vi hittade en manick som var finurligt ihopknåpad av en leksak för barn och en viss medicinsk apparat med stor utbredning. Och nu hade vi infångat sleggen — sammansatt av en standardradio, en standardtubusoid, standardkemikalier och mycket standardbetonat, varmt kranvatten.

Kort sagt, man behöver inte söka efter hemliga fabriker, tänkte jag. Man måste söka efter sluga, skrupelfria spekulanter, som har mycket fin näsa för, att de lever i Dummerjönsarnas Land. Som trikinerna i fläsket… Fem-sex företagsamma profitjägare. En oskyldig villa någonstans i förorterna. Gå på varuhus, köpa en vakuumtubusoid för femtio cent, ta ut den ur cellofanförpackningen och lägga den i ett glasfiberetui. Och så säljer man den („för vänskaps skull, och bara till er!“) för femtio mark. Visserligen fanns där även en uppfinnare. Inte bara en. Säkert inte bara en… Men de var knappast kvar i livet: här handlade det ju inte om en lockfågel för pterodaktyler… Var det då över huvud taget fråga om spekulanter? Om de skulle sälja fyrtio sleggar till, eller kanske hundra. Till och med i Dummerjönsarnas Stad skulle man komma på, vad som var på gång. När detta inträffade, skulle sleg börja sprida sig som en skogsbrand. Det skulle framför allt moralisterna i Livsglädje ombesörja. Sedan skulle doktor Opir framträda och förklara, att sleg enligt vetenskapliga fakta befordrade tankeklarhet och vore oumbärlig i kampen emot alkoholism och dåligt humör. Över huvud taget skulle framtidens ideal bli ett enormt kar med varmvatten… Ordet „sleg“ skulle man sluta skriva på planken… Där ser man, vem man skall ta struptag på, om man över huvud taget skall ta struptag på någon, tänkte jag. Problemet är inte spekulanterna. Problemet är, att det finns ett Dummerjönsarnas Land, detta vämjeliga neosystem. Det har tagit Fråssan under sitt förmynderskap och kan knappt invänta det ögonblick, då man kan legalisera sleg…

Det knackade på dörren. In i arbetsrummet kom Oscar, och han var mycket riktigt inte ensam. Tillsammans med honom kom Marija, kraftig, grå, som vanligt i mörka glasögon och med en tjock spatserkäpp, så att han påminde om en veteran, vilken hade förlorat synen. Oscar log självbelåtet.

„Goddag, Ivan,“ sade Marija. „Får jag föreställa er parallellman Oscar Pebblebridge. Från sydvästra avdelningen.“

Vi skakade hand. En sak, som jag aldrig har tyckt om i vårt Säkerhetsråd, är mängden av mossbelupna traditioner; av alla traditioner retade mig allra mest det idiotiska systemet med korskonspirationer, vilket ständigt gjorde, att vi ideligen ryckte ifrån varandra agenterna, slog varandra på truten eller helt enkelt sköt ner varandra och det rätt träffsäkert. Detta var inte att arbeta utan att leka tjuv-och-polis; men åt skogen med dem…

„Jag hade bestämt mig för att gripa er idag,“ meddelade Oscar. „Jag har aldrig i livet sett ett mer suspekt subjekt…“

Jag drog tigande opp pistolen ur fickan, plundrade den och slängde den i skrivbordslådan. Oscar följde gillande mina rörelser. Vänd till Marija sade jag:

„Jag förmodar, att spaningarna helt enkelt hade omintetgjorts innan de hunnit börja, ifall jag hade vetat om Oscar. Jag måste dock anmäla, att jag igår nästan gjorde honom till krympling.“

„Det förstod jag på er,“ sade Oscar självbelåtet.

Marija suckade och satte sig i fåtöljen.

„Jag kan inte påminna mig något fall,“ sade han, „när Ivan varit nöjd med allt. Och för den delen är konspirationen grundvalen för vårt arbete… Ta var sin stol och sätt er… ni, Oscar, hade inte haft rätt att låta er slås till krympling, och ni, Ivan, hade inte haft rätt att låta er arresteras. Så måste man betrakta dessa ting… Men vad är det, ni har här?“ frågade han, tog av sig de mörka glasögonen och tittade på sleggarna. „Ägnar ni er åt radioteknik emellan uppdragen? Berömvärt, berömvärt.“

Jag begrep, att de ingenting visste. Oscar bläddrade i sin anteckningsbok, där han hade allting chiffrerat enligt en personlig kod, och uppenbarligen var han klar att avlägga rapport, men Marija höll sin köttiga näsa över sleggarna och glasögonen i den höjda handen. I denna anblick låg där någonting symboliskt.

„Alltså, agent Zjilin fyller sina lediga stunder med radioteknik,“ sade Marija mens han tog på glasögonen och lutade sig bakåt i min fåtölj. „Han har många lediga stunder; han har övergått till fyratimmars arbetsdag… Men hur går fallet med livets mening, agent Zjilin? ni har tydligen funnit den? Jag hoppas, man inte måste skaffa undan er som agent Riemaier?“

„Det behövs inte,“ sade jag. „Jag har inte hunnit bli tillvand. Har Riemaier berättat nåt?“

„Nej, vet ni vad“ sade Marija med enorm sarkasm. „Varför det? Han fick order om att spana efter ett narkotikum, han spårade opp det, använde sig av det och tror nu, att han har gjort sin plikt… Han har själv blivit narkoman, förstår ni?“ sade Marija. „Han tiger! Han har pumpat sig full opp till öronen med detta gift, och det är meningslöst att tala med honom! Han yrar om, att han har dödat er, och hela tiden ber han om en radioapparat…“ Marija kom av sig och tittade på radion.

„Underligt,“ sade han. Han tittade på mig. „Förresten, jag är en vän av ordning. Oscar kom hit först, han har vissa saker att meddela, såväl beträffande preparatet som vad beträffar operationen. Vi börjar med honom.“

Jag mönstrade Oscar.

„Beträffande vilken operation?“

„Det vete fan…“ sade Marija.

„Gripandet av centrum,“ sade Oscar. „Har ni inte hittat centrum än?“

Jakten tar sin början, tänkte jag och sade:

„Nej, det har jag inte. Centrum har jag inte hittat. Men…“

„I ordning, i ordning,“ sade Marija strängt och klappade med handflatan i bordet. „Börja ni, Oscar, och ni, Ivan, lyssnar uppmärksamt och förbereder er redogörelse. Om ni ännu är förmögen att redogöra för nåt.“

Oscar började. Av allt att döma var han en god medarbetare. Han hade handlat snabbt, energiskt och målmedvetet. Visst, Riemaier hade lindat honom om fingret liksom han hade lindat mig om fingret. Men Oscar hade icke desto mindre lyckats med mycket. Han hade förstått, att det eftersökta „preparatet“ här kallades för sleg. Han hade mycket snabbt förstått sambandet mellan sleg och Devon. Han hade förstått, att varken fiskarna, luspularna eller torrisarna hade något med oss att göra. Han hade utmärkt väl förstått, att det i denna stad var praktiskt taget omöjligt att bevara någon som helst hemlighet. Det hade till och med lyckats honom att vinna intellarnas förtroende och han hade fastställt, att det i staden existerade endast två verkligt hemliga organisationer: mecenaterna och intellarna. Och som mecenaterna var uteslutna, återstod endast intellarna…

„Detta motsade inte den övertygelse, jag hade arbetat mig fram till,“ sade Oscar, „att de enda människor i stan, som vore förmögna att genomföra de vetenskapliga eller kvasivetenskapliga forskningarna och hade tillträde till laboratorierna, det var studenterna och lärarna på universitetet. Det är sant, stadens fabriker har också laboratorier. Det finns inalles fyra såna laboratorier, och jag har undersökt dom alla. Dessa laboratorier är ytterst specialiserade och överhopade intill överbelastning med löpande arbete. Med tanke på att fabrikerna arbetar dygnet runt, finns det ingen grund för ett antagande, att fabrikslaboratorierna skulle kunna bli centra för framställning av sleg. Men däremot är där två av de sju universitetslaboratorierna, som är omgivna av en påfallande hemlighetsfull atmosfär. Vad som försiggår där, har det inte lyckats mig att uppklara, dock har jag lagt märke till tre studenter, vilka, såsom det tycks mig, vet, hur det förhåller sig med den saken…“

Jag åhörde honom mycket uppmärksamt, och det slog mig, hur mycket han lyckats med här, men det stod redan klart för mig, vari hans huvudsakliga misstag låg. Jag begrep, att han hade följt ett villospår, och tillsammans med det mognade i mig en grumlig känsla av ett ännu mer betydelsefullt misstag, huvudmisstaget, ett misstag i Rådets ursprungliga, grundläggande schema.

„… Och jag har kommit fram till uppfattningen,“ sade Oscar, „om förekomsten av en halvt gangsterbetonad organisation av vertikal typ med noga fördelade uppgifter för de enskilda grupperna. Tillverkningsgruppen tar sig an tillberedandet och förädlingen av sleg… Jag måste säga er, att sleg, vad det än är, undergår förädling: jag har kunnat fastställa, att i första början använde man sig inte av Devon… Vidare, så sysslar kommersgruppen med distributionen av sleg, och stridsgruppen terroriserar invånarna samt undertrycker om sleg uppstående samtal. Injagande av skräck i invånarna…“

Då förstod jag allt.

„Ett ögonblick,“ sade jag. „Oscar, garanterar ni, att det här i stan finns endast två hemliga organisationer?“

„Ja,“ sade Oscar. „Bara mecenaterna och intellarna.“

„Fortsätt, Oscar,“ sade Marija missnöjt, „Ivan, jag ber er att inte avbryta.“

„Förlåt,“ sade jag.

Oscar fortsatte tala, men jag hörde inte längre på honom. I min hjärna flammade någonting opp. Alla våra åtgärders traditionella, ursprungliga schema med sitt absoluta axiom om en utvecklad missdådarorganisations existens sönderföll till stoft, och jag bara förvånade mig över, att jag tidigare inte hade insett, att detta var alldeles för invecklat för att kunna passa in i ett så pass enkelt land. Här fanns inga hemliga verkstäder, som bevakades av surmulna figurer med knogjärn; här fanns inga vaksamma, skrupelfria affärsmän; här fanns inga handelsresande med dubbla löskragar fulla av smuggelgods, och det var förgäves, Oscar ritade opp detta vackra schema av cirklar och kvadrater förenade med ett virrvarr av linjer samt med beteckningarna „centrum“, „stab“ och frågetecken i mängder. Där var ingenting att rasera och bränna, där fanns ingen att gripa och förvisa till Baffins land… Vad där fanns var moderna industrier, som tillverkade hushållsapparater, statliga butiker, där sleg såldes för femtio cent stycket; där hade funnits — till en början — en eller två människor som inte saknade uppfinningsrikedom, men som höll på att tyna bort av sysslolöshet och törstade efter nya intryck; och det fanns ett medelstort land, där överflödet en gång hade blivit ett mål i stället för ett medel. Detta var fullkomligt tillräckligt.

Någon hade av misstag stoppat en sleg i stället för en blandare i radion och lagt sig i badkaret för att gotta sig och lyssna på god musik eller höra de senaste nyheterna — och så började det. Ryktet kom i svang; resterna av fonorerna slängdes i sopnedkasten; sedan kom någon på, att sleg kunde anskaffas inte bara ur fonorer, utan helt enkelt köpas i affärer; någon tog i bruk Devon; folk började dö av nervutmattning i badkaren; Säkerhetsrådets statistiska avdelning inlämnade till Presidiet en strängt hemlig redogörelse och det avslöjades strax, att alla dödsfallen hade drabbat turister, som hade uppehållit sig i detta land, och att där i detta land inträffade fler sådana dödsfall än på någon annan plats på klotet. Såsom det ofta brukar vara, byggdes där på en grund av väl prövade fakta opp en felaktig teori; från oss sände man den ene efter den andre under strängt konspirativa former hit för att avslöja ett hemligt rövarband, som handlade med ett nytt, okänt narkotikum; vi anlände hit, och vi begick här dumheter, och, som det också brukar vara, inget arbete är gratis, och ifall man söker den skyldige, så är alla skyldiga, från borgmästaren till Riemaier, och när alla är skyldiga, är alltså ingen skyldig, och nu måste man…

„Ivan,“ sade Marija uppretat. „Sover ni?“

De tittade bägge två på mig. Oscar räckte mig sin anteckningsbok med schemat. Jag tog anteckningsboken och slängde den på bordet.

„Hör på,“ sade jag. „Oscar är självfallet ytterst kompetent, men nu sitter vi i soppan igen… Oscar, ni har sett så mycket och ni har ingenting förstått… Om här i detta land är folk, som hatar sleg, så är det intellarna. Intellarna är inga gangstrar, de är förtvivlade människor, patrioter… De har en enda uppgift — att väcka detta träsk. Med vilka medel som helst. Ge denna stan nåt slags mål, tvinga den till att slita sig opp ur karet… De uppoffrar sig, förstår ni? De drar elden på sig, försöker väcka i stan åtminstone en enda för alla gemensam emotion, må det vara hat… Har ni verkligen inte hört talas om tårgasen, om eldangreppen på Fråssan?… Och i laboratorierna tillbereder de inte sleg, de gör bomber, koker tårgas… och bryter över huvud taget emot lagen om krigsmaterielteknik. De förbereder en kupp den tjugoåttonde, varemot sleg — se där!“

Jag stack till dem var sin sleg och framlade allt, vad jag tänkte i denna sak.

Först åhörde de mig med misstro. Sedan stirrade de på sleggarna och tog inte ögonen ifrån dem, förrän jag var färdig, och när jag var färdig, teg de rätt länge. Marija höll i sin sleg, som hade det varit något slags skalbagge. Ur hans ansikte lyste missnöje. Oscar sade:

„En vakuumtubusoid… Hm… Verkligen… Och mottagaren… Där ligger nånting i det…“

Marija stoppade sleggen i bröstfickan och förkunnade beslutsamt:

„Där ligger ingenting i detta. Det vill säga, jag är förstås nöjd med er, Ivan, ni har tydligen upptäckt det, som behövdes, men ni borde inte arbeta i Rådet utan i Kommittén för Lösande av Världens Problem. Där dyrkar man filosoferandet och har till dags dato inte åstadkommit något som helst nyttigt. Ni däremot har arbetat hos oss i tio år redan men ändå inte blivit medveten om den enkla sanningen: ifall det finns ett brott, så betyder det också, att det finns en brottsling…“

„Det är inte sant,“ sade jag.

„Det är sant!“ sade Marija. „Sätt nu inte igång en dispyt med mig, ni ska då alltid bråka!… Tig med er, Oscar, nu talar jag. Och jag frågar er, Ivan: vad är innebörden i er version? Vad föreslår ni, att man ska göra? Bara helt konkret, tack. Konkret!“

„Konkret…“ framsade jag.

Ja, min version passade dem inte. De räknade den antagligen inte ens som en version. För dem var detta filosofi. De var så att säga handlingsmänniskor, giganter när det gällde att vidtaga omedelbara åtgärder. De släppte ingenting ifrån sig. De högg itu knutar och slet ner damoklessvärd. De fattade sina beslut snabbt, och när besluten väl var tagna, hyste de inte längre några tvivel. De hade inte förstånd på någonting annat. Detta var deras världsåskådning… Och det var bara jag, som insåg, att deras tid var tilländalupen… Tålamod, tänkte jag. Jag behöver väldigt mycket tålamod… jag förstod plötsligt, att livets logik på nytt slet ifrån mig mina bästa kamrater och att det nu var särskilt illa, ty utgången på denna strid måste jag vänta på länge, mycket länge… De tittade på mig.

„Konkret..“ upprepade jag. „Konkret föreslår jag en plan för utbredande av en mänsklig världsåskådning i detta land.“

Oscar rynkade ovänligt pannan, men Marija sade argsint:

„Ha-ha! Jag talar allvarligt med er.“

„Jag med. Det behövs inga spanare och inga insatsgrupper med kpistar.“

„Det behövs ett beslut!“ sade Marija. „Inget snack, utan ett avgörande!“

„Jag föreslår just ett avgörande,“ sade jag.

Marija blev purpurröd.

„Vi måste rädda människorna,“ sade han „Själarna kan vi frälsa sen, när vi har räddat människorna… Reta inte opp mig, Ivan!“

„Mens ni återupprättar världsåskådningen,“ sade Oscar, „så dör folk eller blir idioter.“

Jag ville inte gräla, men sade i alla fall:

„Så länge, som mänsklighetens världsåskådning inte har återupprättats, så ska folk dö och bli idioter, och inga som helst insatsgrupper hjälper emot det… Kom ihåg Riemaier,“ sade jag.

„Riemaier försummade sin plikt!“ sade Marija ursinnigt.

„Just det,“ sade jag.

Marija slog ihop käkarna, slet av sig glasögonen och tigande rullade han en stund med ögonen. Han var utan tvivel en järnman: det syntes nästan, hur han jagade in sitt ursinne i gallblåsan. Efter en minut var han redan alldeles lugn och log fridsamt.

„Jaha,“ sade han. „Jag är tydligen tvungen att medge, att kunskapandet som samhällelig institution slutgiltigt har nervärderats. Tydligen så dödade vi de sista riktiga kunskaparna under kuppen. Kniven Danziger, Bambu Savada, Dockan Grover, Killingen Boas… Ja, de sålde sig och de köptes, de hade inget fosterland, de var drägg och avskum, men de arbetade! Sirius Charam… Han arbetade för fyra olika underrättelsetjänster, han var en skurk. Han var ett smutsigt fä. Men om han lämnade upplysningar, så var det riktiga upplysningar, tydliga, noggranna och i rättan tid. Jag minns, att jag gav order om att hänga honom utan att känna något som helst medlidande, men när jag ser på de medarbetare, jag har idag, så förstår jag, vilken förlust det var… Nåväl, mannen har inte stått ut, han har blivit narkoman, när allt kommer omkring så var Bambu Savada också narkoman. Men varför skriva lögnaktiga rapporter? Skriv dem då inte alls, säg opp dig, ursäkta dig… Jag har kommit hitrest till denna stan i den djupa övertygelsen, att jag känner den ingående, eftersom jag redan sen tio år tillbaka har en erfaren, beprövad resident boende här. Och plötsligt så blir jag klar över, att jag precis ingenting vet. Varenda grabb på orten vet, vad fiskarna är för nånting. Men jag vet det inte! Jag vet bara, att organisationen KVS, som ägnade sig åt ungefär detsamma, som fiskarna för närvarande ägnar sig åt, upplöstes och förbjöds för tre år sen. Jag har erfarit detta ur rapporter ifrån min resident. Men hos ortspolisen meddelar man mig, att sällskapet DOC uppstod för två år sen, och detta har jag ännu inte fått reda på ur rapporterna från min resident… Jag framhåller detta som ett enkelt exempel, för övrigt angår mig inte fiskarna, men detta håller efter hand på att bli en arbetsstil! Rapporterna försenas, rapporterna ljuger, rapporterna desinformerar… rapporterna är, slutligen, helt enkelt påhittade! Den ene slutar sitt arbete för Rådet och bryr sig inte om att meddela sin chef om detta, Ni förstår, han var trött på det, han tänkte hela tiden på att meddela det, men på nåt vis så fick han inte tid till det… Den andre kämpade inte mot narkotika, utan blev själv narkoman… Och den tredje filosoferar!“

Han nickade bekymrat åt mitt håll.

„Fatta mig rätt, Ivan,“ fortsatte han. „Jag är inte emot filosoferande. Men filosoferande är en sak, och vårt arbete är en helt annan. Döm själv, Ivan, ifall där inte är nåt hemligt centrum, ifall där bara äger rum en stillsam hobbyverksamhet, varför då denna hemlighetsfullhet? Är detta en sammansvärjning? Varför är sleg omgivet av en sån hemlighetsfullhet? Jag medger, att Riemaier kanske tiger därför, att han plågas av samvetsförebråelser i allmänhet och i synnerhet beträffande er, Ivan. Men de övriga? Sleg är inte i lag förbjudet, alla känner till sleg och alla hemlighåller det. Se på Oscar, han filosoferar inte, han antar, att invånarna helt enkelt är skrämda. Det begriper jag. Men vad anser ni, Ivan?“

„I er ficka,“ sade jag, „ligger där en sleg. Gå in i badrummet. Där ligger Devon på toaletthyllan — en tablett i munnen, fyra i vattnet. Brännvin finns i badrumsskåpet. Jag och Oscar väntar här. Sen så berättar ni allt för oss — högt och tydligt, för era egna arbetskamrater och underlydande — om era förnimmelser och upplevelser. Och vi… rättare sagt Oscar, får höra på, mens jag, så får det bli, går ut.“

Marija tog på sig glasögonen och tittade oavvänt på mig.

„Tror ni, att jag inte ska berätta? Tror ni, att jag också ska åsidosätta tjänsteplikten?“

„Det, som ni ska få erfara, har ingenting som helst att göra med tjänsteplikten. Tjänsteplikten kommer ni kanske att bryta mot senare. Som Riemaier. Detta är sleg, kamrat. Detta är en maskin, som väcker fantasin och styr den dit det faller sig, och i synnerhet dit, Ni själv omedvetet — jag understryker: omedvetet — gärna skulle styra den. Ju längre bort ifrån djuret ni befinner er, desto ofarligare är sleg, men ju närmare djuret ni står, desto mer vill ni fullfölja konspirationen. Djuren föredrar ju själva att tiga. De drar oupphörligt i spaken.“

„Vilken spak?“

Jag förklarade för honom om råttorna.

„Har ni själv också prövat det?“ frågade Marija.

„Ja.“

„Och?“

„Som synes tiger jag,“ sade jag.

Marija fnös en stund. Sedan sade han:

„Nå ja, jag står inte närmare djuren än ni… Hur använder man det?“

Jag laddade radion och räckte honom den. Oscar iakttog oss intresserat.

„Ta i trä,“ sade Marija. „Var är badrummet? Jag måste i alla fall tvätta av mig resedammet.“

Han låste in sig i badrummet, och det hördes, hur han tappade alltsammans därinne.

„Märkligt fall,“ sade Oscar.

„Det är över huvud taget inget fall,“ genmälde jag. „Detta är ett stycke historia, Oscar, men ni vill stoppa in det i en pärm. Men här har ni inte att göra med några gangstrar. Det begriper till och med en igelkott, som Jurkovskij brukade säga.“

„Vem?“

„Jurkovskij, Vladimir Sergejevitj. Han var en sån där berömd planetolog; jag har arbetat tillsammans med honom.“

„Aha,“ sade Oscar. „För övrigt står där på torget mittemot Olympic ett minnesmärke över nån Jurkovskij.“

„Högstdensamme.“

„Verkligen?“ sade Oscar. „Det är förresten fullt möjligt. Det är bara det, att hans staty har man inte rest, för att han var en berömd planetolog. Han var helt enkelt den förste i stans historia, som sprängde banken på den elektroniska ruletten. En sån bedrift beslöt man att föreviga.“

„Jag har väntat mig nåt i den vägen,“ mumlade jag fram. Det kändes dystert.

Ifrån badrummet ljöd duschens brus, och plötsligt vrålade Marija med förfärlig röst. Först tänkte jag, att han hade kranat på iskallt vatten i stället för varmt, men han slutade inte vråla, och sedan började han svära och skälla med ord, som inte lämpar sig för trycket. Jag och Oscar utbytte blickar. Oscar förhöll sig på det hela taget lugn; han antog förmodligen, att verkan av sleg skulle yttra sig på detta vis, och i hans ansikte uppstod ett medlidande uttryck. Ursinnigt rasslade regeln, badrumsdörren for opp med en smäll, igenom sovrummet klafsade våta hälar, och en naken Marija kom farande in i arbetsrummet.

„Hör ni, är ni idiot, karl?“ vrålade han emot mig. „Vad är detta för smutsiga lustigheter?“

Jag stelnade. Marija liknade en vidunderlig zebra. Hans välgödda kroppshydda var täckt med lodrätta, giftgröna rännilar. Han domderade och stampade med fötterna, och omkring honom flög där smaragdgröna stänk. När vi hade återfått fattningen och undersökte brottsplatsen, visade det sig, att duschmunstycket var tilltäppt medelst en med grön lackfärg indränkt svamp, och jag mindes Len; jag förstod, att detta var Vuzis verk. Incidenten behandlades uttömmande och länge. Oscar gnäggade. Jag skrubbade Marija med en borste och förklarade mig. Sedan förkunnade Marija, att nu så trodde han minsann inte någon och han skulle prova sleg hemma. Han klädde sig och började med Oscar diskutera en plan för blockad emot staden.

Jag tvättade badkaret och tänkte, att mitt arbete vid Säkerhetsrådet genom detta hade lupit till ända, att ett helt annat arbete nu tog sin början, att jag inte visste, vad jag först skulle ta itu med, att jag gärna skulle vara med och diskutera planen om blockaden, inte därför, att jag höll en blockad för ofrånkomlig, utan därför, att det var så enkelt, mycket enklare än att återge människorna sina av tingen uppslukade själar och lära var och en tänka på världens problem som på sina egna personliga.

„… Isolera denna varhärd ifrån världen, isolera den hårt och strängt — det är det, som är hela vår filosofi,“ yttrade Marija. Det var riktat emot mig. Kanske inte bara mot mig. Marija var ju en klok man. Han begrep säkert, att isolering alltid är ett försvar, men här måste man gå till anfall. Han förstod sig bara på att gå till angrepp med insatsgrupper, och han tyckte förmodligen, det var besvärande att behöva tillstå detta.

Rädda. Hur länge skall man behöva hålla på att rädda er? Skall ni någon gång lära er, att rädda er själva? Varför lyssnar ni ständigt på svartrockarna, på de fascistiska demagogerna, på dummerjönsar av Opirs typ? Varför vill ni inte anstränga era hjärnor? Vill ni inte alls tänka? Hur kan det vara, att ni inte förstår, att världen är enorm, sammansatt och hänförande? Varför finner ni allting simpelt och tråkigt? På vad sätt skiljer sig era hjärnor ifrån Rabelais', Swifts, Lenins, Einsteins, Makarenkos, Hemingways och Strogovs? Någon gång tröttnar jag på detta, tänkte jag. Någon gång räcker inte längre krafterna och övertygelsen. Jag är ju som ni! Det är bara det, att jag vill hjälpa er, varemot ni inte vill hjälpa mig…

Rjug och Len kom in till mig efter skolan, och Len sade: „Vi har redan bestämt oss, Ivan. Vi reser till Gobi, till Stambanan.“ Len hade rödblonda fjun på läppen och stora, röda händer, och det syntes, att det var just han, som hade kommit att tänka på Stambanan och för inte så länge sedan, kanske för sisådär en tio minuter sedan. Rjug teg som vanligt, tuggade på ett grässtrå och betraktade mig uppmärksamt med lugna, gråa ögon. Han ser alldeles fyrkantig ut, tänkte jag om honom och sade: „Utmärkt bok, inte sant?“ — „Nå ja,“ sade Len. „Vi begrep hela tiden, var vi måste resa hän.“ Rjug teg. „Där står en hetta och en stank i skuggan av denne grovarbetardrake,“ sade jag ur minnet. „De tuggar i sig allt, som kommer under dem, det gamla mongoliska avgudatemplet och benen av det tvåpuckliga djur, som en gång i tiden har stupat i sandstormen…“ — „Ja,“ sade Len, men Rjug tuggade på sitt grässtrå. „Var gång,“ fortsatte jag (ur Itjindagla), „då solen intagit ett med matematisk noggrannhet bestämt läge på himmelen, lyser där i öster opp en hägring av en underlig stad med vita torn, som ingen ännu sett i verkligheten…“ — „Man måste se detta med egna ögon,“ sade Len och skrattade. „Min vän Len,“ sade jag, „detta är alltför hänförande och följaktligen alltför enkelt. Ni ser själva, att detta är alltför enkelt, och det ska bli en obehaglig missräkning…“ Nej, det sade jag inte. „Min vän Len,“ sade jag, „vad är detta för en hägring? För sju år sen såg jag en verkligt skön hägring i din mors hus: ni bägge stod framför mig nästan vuxna…“ Nej, det sade jag för mig själv men inte till dem. Så kan man inte säga. „Len, vännen min,“ sade jag. „För sju år sen förklarade du för mig, att ditt folk var förbannat. Vi kom hit och hävde förbannelsen tillsammans med dig och Rjug och tillsammans med många andra barn, som inte hade några föräldrar. Men nu är det er tur att häva den förbannelse, som…“ Det blir väldigt svårt att förklara. Men jag skall förklara det. På ett eller annat sätt skall jag förklara det. Vi vet sedan barndomen om, hur man upphäver förbannelser på barrikaderna, hur man häver förbannelser på byggen och i laboratorier; och ni, ni skall häva den sista förbannelsen, ni, de framtida pedagogerna och uppfostrarna. I det sista kriget, det allra oblodigaste och allra svåraste för dess soldater.

Där oppe började Vuzi skrika gällt och Len ömkligt gråta. I arbetsrummet rabblade Oscar opp någonting. Bra för honom, tänkte jag. Det är enkelt: sleg — det är dåligt, skadligt, emot naturen. Alltså måste man förinta sleg, förbjuda det i lag och se till, så att lagen följes strängt. Och Marija är klokare bara därför, att han är äldre och erfarnare. Marija kan vi ännu dra över på vår sida. Jag är ingen sakkunnig på detta område, men man skall finna folk, som han uppmärksamt lyssnar på… Så skönt, att jag nu kan ropa till hela världen och millioner likasinnade skall höra mig! Och jag har tänkt, att nu skall jag inte resa härifrån. Jag har bara varit här i tre dagar. Det kan inte vara så, att här inte visar sig vara någon, som är med oss. Som hatar allt detta dödliga hat, som vill spränga hela denna inskränkta, tröga, mätta värld i luften. Sådana människor har alltid funnits och skall alltid finnas. Nå, åtminstone den bokälskande chauffören… eller den långe, kärve av intellarna. Vem kan veta det än! De stöter emot och slår sig, som blinda. Vi skall göra allt, som står i vår makt, för att hjälpa dem, för att de inte skall förslösa sitt hat på obetydligheter. Nu var vår plats här. Och här var även min plats.

Vilket arbete, som förestår, tänkte jag. Vilket arbete!… Jag visste än så länge inte, vad man skulle börja med i detta Dummerjönsarnas Land, som hade överrumplats av överflödet, men jag visste, att jag inte skulle resa härifrån, så länge invandringslagen tillät mig att bli här. Och när den upphörde med att tillåta mig det, skulle jag bryta mot den.

_{Opp: Generaldepoten}

_{Denna översättning ifrån ryskan till mer eller mindre skånsk svenska är utförd av Erik Jonsson efter berättelsen “Хищные вещи века„av A. Strugatskij och B. Strugatskij.}

_{En annan textversion på mer eller mindre oskånsk svenska finns på http://generaldepoten.bravepages.com/ och en på mer eller mindre skånsk svenska finns på http://www.geocities.com/generaldepoten/. Textversionerna förgrenades den 30.1.2005 och ingen av HTML-versionerna överensstämmer fullkomligt med texten i PDF-filen tiro.pdf, vilken är bäst lämpad för utskrift.}

_{Uppgifterna om författarnas och översättarens namn får ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.}

_{Förvaras åtkomligt.}

_{Bäst före: nästa ändringsdatum.}

_{Äldre versioner bör förstöras.}

_{Senast ändrad 4.2.2005 (den fjärde februari år tvåtusenfem).}