Vägvisaren var tryckt på kritpapper med guldsnitt. Den innehöll praktfulla fotografier och intressanta faktasammanställningar om vartannat. I staden vistades femtiotusen människor, femtonhundra katter, tjugotusen duvor och tvåtusen hundar (däribland sjuhundra medaljerade). I staden fanns femtontusen personbilar, femhundra helikoptrar, ettusen taxibilar (med chaufförer och utan), niohundra automatiska sopåkare, fyrahundra ständiga barer, kaféer och snabbserveringar, elva restauranger, fyra hotell av internationell klass och en kuranstalt, vilken årligen betjänade opp till hundratusen kurgäster. I staden var där sextiotusen televisionsmottagare, femtio biografteatrar, åtta nöjesparker, två stämningssalonger, sexton skönhetssalonger, fyrtio bibliotek och hundraåttio frisörautomater. Åttio procent av invånarna var sysselsatta i betjäningsyrken, mens återstoden arbetade på två privata kombinat för framställning av syntetiska konditorivaror samt vid ett statligt reparationsvarv. I staden fanns sex skolor och ett universitet, vilket var inrymt i korsfararen Ulrich de Cazas uråldriga borg. I staden verkade åtta allmännyttiga föreningar, däribland De nitiska Provsmakarnas Sällskap, Kännares och Finsmakares Sällskap, och För det Gamla Goda Fosterlandet, Emot Skadligt Inflytande. Dessutom deltog femtonhundra personer i sjuhundraen cirklar, där de sjöng, spelade sketcher, lärde sig möblera, amma barn och bota katter. I fråga om förbrukningen per capita av spritdrycker, naturligt kött och flytande syre intog stadens befolkning i nämnd ordning sjätte, tolfte och trettionde platsen i Europa. I staden fanns sju herr- och fem damklubbar samt idrottsklubbarna Tjurarna och Noshörningarna. Till stadens borgmästare hade valts (med ett flertal på fyrtiosex röster) en viss Flim Gao. Bland stadsfullmäktiges ledamöter fanns heller ingen Pek…
Jag lade ifrån mig vägvisaren, drog av mig kavajen och tog itu med en ingående besiktning av mina besittningar. Jag tyckte om vardagsrummet. Det gick helt och hållet i olika nyanser av ljusblått, och det är en färg, jag tycker om. Baren befanns fullproppad med buteljer och kyld skaffning, så att jag nästan genast hade kunnat ta emot ett dussin utsvultna gäster.
Jag gick in i arbetsrummet. I arbetsrummet stod där framför fönstret ett stort bord med en bekväm fåtölj. Längs väggarna sträckte sig hyllor, där samlade verk stod och trängdes. Bokryggarna i rena, klara färger var konstfärdigt ordnade, så att de bildade en angenäm färgskala. UNESCOs encyklopediska ordbok i femtio band intog den översta hyllan, och på den nedersta prålade detektivromaner i glanspappersomslag.
På bordet fick jag först syn på telefonen. Jag tog luren och slog, sedan jag hade satt mig i fåtöljen, numret till Riemaier. Där genljöd långdragna tutanden i luren. Medan jag väntade, fingrade jag på en liten diktafon, som någon lämnat på bordet. Riemaier svarade inte. Jag lade på luren och granskade diktafonen. Bandet var till hälften inspelat; jag spolade tillbaka det och satte igång uppspelningen.
„Hej, hej och hej igen!“ sade en glad mansröst. „Jag trycker kraftigt din hand eller kysser dig på kinden beroende på vilket kön du tillhör och din ålder. Jag har bott här i två månader och intygar, att jag har haft det bra. Låt mig ge några råd. Stans bästa lokal är Hojti-Tojti i Drömparken. Den bästa flickan i stan är Basia från Modellernas Hus. Den bäste grabben i stan är jag, men han har redan rest sin väg. Titta på kanal 9 i TV, resten är bara skräp. Undvik samröre med intellarna och håll dig borta från Noshörningarna. Ta ingenting på kredit, då råkar du ut för besvärligheter. Änkan är ett rejält fruntimmer, men hon är glad för att snacka och överhuvud… Vuzi har jag inte hittat, hon har rest till sin mormor i utlandet. Jag tycker, hon är en kär tös; i änkans fotoalbum var där ett fotografi, men det har jag tagit. Och så en sak till: jag ska resa hit nästa år i mars, så var så vänlig, om du tänker komma tillbaka, och välj en annan tid. Nå, må det… “
Det började skrälla av musik. Jag lyssnade på det en stund och stängde sedan av diktafonen. Det lyckades mig inte att dra ut ett enda av banden i de samlade verken; så trångt packade var de och kanske till och med fastklistrade; där var inte mer av intresse i arbetsrummet, så jag gick in i sovrummet.
I sovrummet var det särdeles svalt och trivsamt. Jag har alltid velat ha just ett sådant sovrum, men tiden har aldrig räckt till för att jag skulle kunna ägna mig åt det. Sängen var stor och låg. På nattduksbordet stod där en mycket elegant fonor tillsammans med TV-fjärren. Bildskärmen hängde över den höga gaveln vid sängens fotända. Över huvudgärden hade änkan hängt en tavla, som mycket naturtroget avbildade några friska ängsblommor i en kristallvas. Tavlan var målad med lysande färger, och daggdropparna på kronbladen glänste i sovrummets skumrask.
Jag slog på TV: n på måfå och slängde mig på sängen. Den var mjuk och på samma gång spänstig. TV: n vrålade igång. På skärmen hoppade en onykter karl omkring, knäckte ett räcke och ramlade högt uppifrån ner i ett jättelikt, rykande kar. Där avgavs ett ljudligt plaskande, och ur fonoren spreds där en lukt. Mannen försvann i den sjudande vätskan; sedan dök han opp med någonting i stil med en sönderkokt sko mellan tänderna. De osynliga åskådarna bröt ut i gnäggande. Nertoning. Lyrisk musik hördes svagt. Ur en grön skog kom där emot mig en vit häst spänd för en trilla. I trillan satt där en vacker flicka i baddräkt. Jag stängde av TV: n, steg opp och tittade in i badrummet.
I badrummet luktade det av barr, och där blinkade bakteriedödande lampor. Jag klädde av mig, slängde underkläderna i utilisatorn och ställde mig under duschen. Sedan klädde jag mig utan brådska framför spegeln, kammade mig och började raka mig. På toaletthyllan stod där en rad små flaskor, askar med hygieniska sugar och sterilisatorer, tuber med pastor och salvor. Men vid hyllans kant låg en hög flata askar, vars brokiga etiketter bar namnet Devon. Jag stängde av rakapparaten och tog opp en av askarna. I spegeln blinkade ett bakteriedödande rör precis så, som det hade blinkat den gången, när jag på samma vis hade stått framför en spegel och noga betraktat en likadan ask, därför att jag inte hade velat gå ut i sovrummet, där Rafka Reismann högljutt hade grälat om någonting med läkaren, och det gröna, oljiga vattnet hade ännu skvalpat i badkaret, och ur det hade där stigit opp ånga, och radion, som hade hängt i handdukskroken av porslin, den hade vrålat, tjutit, skallat dovt och snarkat, tills Rafka hade stängt av den i irritation… Detta hade varit i Wien, och där, precis så som här, hade det varit mycket märkligt att se Devon i badrummet; det är ett omtyckt insektsmedel, ett storartat medel för att jaga bort myggor, moskiter, knott och övriga blodsugare, som man såväl i Wien som här på kurorten vid havet för länge sedan glömt bort… Bara det att i Wien var det ännu kusligt.
Den lilla ask, jag höll i handen, var nästan tom; i den återstod allt som allt en endaste liten tablett. De övriga askarna var inte brutna. Jag avslutade rakningen och återvände till sovrummet. Jag fick på nytt lust att ringa Riemaier, men huset vaknade till liv. Med en lätt vissling flög rullgardinerna opp, fönsterrutorna gled isär i falsarna och in i sovrummet strömmade där plötsligt varm, äppledoftande luft ifrån trädgården. Någon började tala någonstans; över mitt huvud ljöd lätta steg och en sträng kvinnoröst sade: „Vuzi! Ät åtminstone en liten pirog, hör du?…“ Då gav jag snabbt min klädedräkt en visst vårdslös anstrykning (i överensstämmelse med tidens mode), slätade till håret vid tinningarna och gick ut i hallen, sedan jag hade hämtat Amads kort i vardagsrummet.
Änkan visade sig vara en ungdomlig, fyllig kvinna, något slapp, men med ett friskt, tilltalande ansikte.
„Så trevligt!“ sade hon, då hon fått syn på mig. „Redan uppe? Goddag. Jag heter Vajna Thoor, men ni kan helt enkelt kalla mig Vajna.“
„Mycket angenämt,“ sade jag med en världsvan rysning. „Jag heter Ivan.“
„Så trevligt!“ sade tant Vajna. „Ett sånt originellt, mjukt namn! Har ni ätit frukost, Ivan?“
„Med er tillåtelse hade jag tänkt äta frukost i stan,“ sade jag och räckte henne kortet.
„Ack,“ sade tant Vajna och höll det emot ljuset. „Den käre Amad… Om ni bara visste, vilken förekommande och älskvärd människa han är! Men jag ser, att ni inte har ätit frukost… ni kan äta lunch i stan, men nu ska jag bjuda er på mitt rostade bröd. Generalöverste Thoor brukade säga, att ingenstans i världen får man smaka rostat bröd som detta.“
„Gärna,“ sade jag och rös igen.
Dörren bak tant Vajnas rygg öppnades, och ljudligt klapprande med klackarna kom där en mycket snygg flicka utrusande i hallen; hon var iklädd en kort, mörkblå kjol och en öppen, vit blus. I handen höll hon en halväten pirog; hon tuggade och nynnade genom näsan en låt på modet. När hon fick syn på mig, hejdade hon sig, slängde käckt en handväska med lång rem över axeln, böjde på nacken och svalde.
„Vuzi,“ sade tant Vajna och pressade ihop läpparna. „Vuzi, det här är Ivan.“
„Inte illa!“ utropade Vuzi. „Hej!“
„Vuzi!“ sade tant Vajna förebrående.
„Är ni här med frun?“ frågade Vuzi, när hon räckte fram handen.
„Nej,“ sade jag.
Hennes fingrar var svala och mjuka.
„Jag är ensam.“
„Då ska jag visa er allt,“ sade hon. „Vi ses i kväll. Nu måste jag rusa. Men i kväll går vi ut.“
„Vuzi!“ sade tant Vajna förebrående.
„Säkert,“ sade jag.
Vuzi stoppade återstoden av pirogen i munnen, pussade sin mor på kinden och sköt iväg emot utgången. Hon hade släta, solbrända ben, långa och välformade, och var kortklippt i nacken.
„Ack, Ivan,“ sade tant Vajna, som också såg efter henne, „nuförtiden är det så besvärligt med unga flickor! Så tidigt de utvecklas, så snabbt de överger oss… Sen hon började på salongen…“
„Är hon sömmerska här?“ undrade jag.
„Åh, nej! Hon arbetar på stämningssalongen, på avdelningen för åldriga damer. Och vet ni vad, de värdesätter henne där. Men i fjor kom hon för sent en gång, och nu får hon vara noga med att komma i tid. Ni ser själv, att hon inte ens kunde tala anständigt med er, men det är fullt möjligt, att en kund redan väntar på henne… ni kanske inte tror det, men hon har redan fasta kunder… Förresten, varför står vi här? Det rostade brödet kallnar… “
Vi gick över till värdinnans sida. Jag ansträngde mig av alla krafter att uppföra mig artigt, om än jag hade en rätt vag föreställning om vad, som var artigt uppträdande. Tant Vajna placerade mig vid ett litet bord, ursäktade sig och gick ut. Jag såg mig omkring. Detta var maken till mitt vardagsrum, bara det att väggarna inte var ljusblåa utan ljusröda, och utanför verandan var där inget hav utan ett lågt stängsel, som skilde gården ifrån gatan. Tant Vajna återvände med en bricka och ställde framför mig en kopp kokt grädde samt ett fat rostat bröd.
„Vet ni vad, jag ska också äta litet frukost,“ sade hon. „Min läkare har rekommenderat mig att överhuvudtaget inte äta frukost och i varje fall inte kokt grädde, men vi är så vana vid det… Det var alltid generalöverstens älsklingsfrukost. Och ni vet, jag går in för att bara ta emot män som inneboende, den käre Amad förstår mig så väl. Han förstår, att jag behöver det — åtminstone sitta så här emellanåt, som ni och jag nu sitter med en kopp kokt grädde…“
„Er grädde är utomordentligt god,“ anmärkte jag tämligen uppriktigt.
„Ack, Ivan!“
Tant Vajna ställde ifrån sig koppen och slog ihop händerna.
„Det sa ni nästan så, som generalöversten… Och så märkvärdigt, ni till och med liknar honom. Det var bara det, att hans ansikte var lite smalare, och han åt alltid frukost i uniform… “
„Nej,“ sade jag beklagande, „uniform har jag ingen.“
„Men en gång hade ni visst!“ sade hon och hötte skälmaktigt med fingret. „Det ser jag minsann. Ack, så meningslöst! Nuförtiden tvingas folk vara besvärade för sitt militära förflutna. Så dumt det är, inte sant? Men hållningen förråder dom, helt och hållet den säregna, manliga hållningen. Den kan man inte dölja, Ivan.“
Jag gjorde en snirklad, obestämd handrörelse och sade „Hm, ja“, mens jag tog en skiva rostat bröd.
„Så absurt allt detta är, inte sant?“ fortsatte tant Vajna livligt. „Hur kan man blanda ihop så olikartade begrepp som krig och armé? Vi avskyr alla kriget. Kriget är nåt förfärligt. Min mor brukade berätta om det för mig; hon var bara en liten flicka då, men mindes allt: plötsligt kommer det soldater, grova, främmande, de talar ett främmande språk, de rapar, officerarna beter sig så ohyvlat och okultiverat, skrattar högt, förnärmar husorna, de luktar — ursäkta — och så det absurda utegångsförbudet… Men det där är ju kriget! Det förtjänar att fördömas på alla sätt! Men med armén är det en helt annan sak. Ni vet, Ivan, ni kommer säkert ihåg den tavlan: trupper, bataljonsvis uppställda, linjernas stränghet, de manliga ansiktena nedanom hjälmarna, vapnen glänser, axelklaffarna glimmar, och sen åker befälhavaren i en särskild militärbil längs fronten, hälsar, och bataljonerna svarar hörsamt och korthugget som en man!“
„Utan tvivel,“ sade jag. „Utan tvivel har det imponerat på många.“
„Ja, och så många! Här har vi alltid brukat säga, att vi absolut måste avrusta, men får man verkligen tillintetgöra armén? Denna manlighetens sista tillflykt i vår tid av allmän moralisk upplösning. Det är vanvettigt, det är löjligt — en stat utan armé…“
„Ja, löjligt,“ instämde jag. „Ni tror det inte, men ända sen pakten undertecknades har jag inte upphört med att le.“
„Ja, jag förstår er,“ sade tant Vajna. „Vi kan inget mer göra. Det återstår oss bara att le sarkastiskt. Generalöverste Thoor,“ hon tog fram en liten näsduk, „han dog också med ett sarkastiskt leende på läpparna…“
Hon förde näsduken till ögonen.
„Han brukade säga till oss: Vänner, jag hoppas ännu på att få leva till den dag, då allt störtar samman. Han var bruten, sen tillvarons mening hade gått förlorad för honom… Han kunde inte uthärda tomheten i hjärtat…“
Plötsligt ryckte hon till.
„Ni ska få se, Ivan…“
Hon rusade ystert ut i rummet intill och hämtade ett tungt, gammalmodigt fotoalbum. Jag tittade strax på klockan, men tant Vajna skänkte inte detta någon uppmärksamhet, och sedan hon hade satt sig vid sidan om mig, slog hon opp första sidan i albumet.
„Här är generalöversten.“
Generalöversten var en örn. Han hade ett smalt, benigt ansikte och klara ögon. Hans långa kropp var översållad med ordnar. Den största utmärkelsen var en månguddig, lagerkransad stjärna, som gnistrade i blindtarmstrakten. I vänstra handen höll han handskar, och den högra vilade på dolkfästet. En hög krage med guldstickningar stöttade underkäken.
„Och det här är generalöversten på manöver.“
Även här var generalöversten en örn. Han lutade sig över en karta, som låg utbredd över frontpansaret på en gigantisk stridsvagn, mens han gav sina officerare anvisningar. På larvfötternas form och på observationstornets slickade konturer kände jag igen den tunga stormstridsvagnen Mammut, som var avsedd att betvinga atomstridszonen, men som numera framgångsrikt begagnades av djuphavsdykare.
„Och det här är generalöversten på sin femtiårsdag.“
Generalöversten var även här en örn. Han stod vid ett dukat bord med champagneglas i hand och åhörde ett skåltal till sin ära. Fotografiets nedre vänstra hörn intogs av en eroderad flintskalle med återsken av elektriskt ljus; vid generalens sida satt där en mycket ung och mycket söt tant Vajna och mönstrade honom hänryckt. Jag försökte förstulet trevande bedöma albumets tjocklek.
„Och det här är generalöversten på semester.“
Till och med på semester förblev generalöversten en örn. Han stod bredbent på stranden i tigerrandiga badbyxor och betraktade genom en fältkikare den disiga synranden. Vid hans fötter kravlade där i sanden ett naket tre- eller fyraårs barn. Generalen var senig och muskulös; det rostade brödet och grädden hade inte fördärvat hans figur. Jag tog mig för att ljudligt dra opp klockan.
„Och det här…“ började tant Vajna, mens hon vände blad, men in i vardagsrummet trädde där utan att knacka en kortvuxen, kraftig man, vars ansikte och särskilt klädedräkten föreföll mig ovanligt bekanta.
„Godmorgon,“ sade han och lade det släta, leende ansiktet på sned.
Det var tulltjänstemannen ifrån tidigare på dagen alltjämt i samma vita uniform med silverknappar och med silversnoddar på axlarna.
„Ack, Peti!“ sade tant Vajna. „Har du redan kommit? Det här är Ivan… Ivan, det här är Peti, en vän till familjen.“
Tullaren vände sig emot mig utan att känna igen mig, lutade lätt på huvudet och smällde med klackarna. Tant Vajna lade över albumet i mitt knä och reste sig.
„Sätt dig, Peti,“ sade hon, „jag ska hämta grädde åt dig.“
„Ni kanske är intresserad?“ förfrågade jag mig strax och lade över fotoalbumet ifrån mitt eget knä till tulltjänstemannens. „Här är generalöverste Thoor. Där är han.“
(I tulltjänstemannens ögon framträdde där ett underligt uttryck.)
„Och här är generalöversten på manöver. Ser ni? Och detta… “
„Tack ska ni ha,“ avbröt tullaren. „Ansträng er inte, för…“
Tant Vajna återvände med rostat bröd och grädde. Redan på tröskeln sade hon:
„Så trevligt att få se en man i uniform, inte sant, Ivan?“
Hon ställde brickan på det lilla bordet.
„Peti, du är tidig i dag. Har det hänt nåt? Härligt väder det är i dag, vilken sol…“
Petis grädde hälldes opp i en särskild kopp, varuppå prunkade monogrammet „T“ prytt med fyra små stjärnor.
„Det regnade i natt, och jag vaknade; det betyder, att det var molnigt,“ fortfor tant Vajna. „Men nu, ser ni, inte ett moln… Påtår, Ivan?“
Jag reste mig.
„Tack ska ni ha, jag är mätt. Jag går nu, med er tillåtelse. Jag har ett sammanträffande i affärer.“
När jag varsamt stängde dörren om mig, fick jag höra änkan säga: „Tycker du inte, han är förvånansvärt lik stabsmajor Paul?…“
I sovrummet packade jag opp resväskan, lade in kläderna i väggskåpet och ringde på nytt Riemaier. Åter var där ingen, som svarade. Då satte jag mig vid skrivbordet i arbetsrummet och började undersöka lådorna. I en av lådorna upptäckte jag en reseskrivmaskin, i en annan brevpapper och en tom flaska, som hade innehållit smörjolja för arytmiska motorer. De övriga lådorna var tomma, såvida man inte räknar en bunt skrynkliga kvitton, några obrukbara reservoarpennor och några vårdslöst ihopvikta lappar, som var överklottrade med söta små ansikten. Jag vek ut en av lapparna. Synbarligen var det kladden till ett telegram. „Green dött hos fiskare mottag kroppen söndag beklagar sorgen Huger Martha pojkarna.“ Jag läste två gånger igenom det skrivna, vände på lappen, studerade ansiktena och läste en tredje gång igenom texten. Uppenbarligen föll det inte Huger och Martha in, att normala människor, som överbringar ett dödsbud, först och främst talar om av vad eller hur, människan har dött, och inte hos vem, hon har dött. Jag skulle ha skrivit: „Green drunknat på fisketur“. Troligen i drucket tillstånd. Förresten, vad hade jag nu för adress?
Jag återvände till hallen. Vid dörren till värdinnans sida satt där en liten gosse i kortbyxor på huk. Han höll ett långt, silverfärgat rör tryckt under armen; frustande och flåsande nystade han hastigt opp en snörhärva. Jag gick fram till honom och sade:
„Hej.“
Min reaktionsförmåga är inte vad den har varit, men likväl hann jag ducka. En lång, svart stråle sköt förbi mig ovanom örat och slog i väggen. Jag tittade förvånat på den lille pojken, och han tittade på mig; han låg på sidan och hade ställt röret framför sig. Hans ansikte var vått, munnen öppen och förvriden. Jag betraktade väggen. Nerför väggen rann där något. Jag tittade på nytt på pojken. Han reste sig långsamt utan att släppa röret.
„Du är lite nervös, du, broder,“ yttrade jag.
„Stå ni, där ni står,“ sade pojken hest. „Jag har inte nämnt er vid namn.“
„Men varför det, då,“ sade jag. „Du har ju inte sagt ditt eget iheller men beskjuter mig som om jag vore en annan fågelskrämma.“
„Stå ni, där ni står,“ upprepade pojken. „Och rör er inte.“
Han ryggade tillbaka och mumlade med tungvrickande fart:
„Gå bort ifrån mitt hår, gå bort ifrån mina ben, gå bort ifrån mitt kött…“
„Det kan jag inte,“ sade jag. Jag ansträngde mig att förstå, om han lekte eller verkligen var rädd för mig.
„Varför inte?“ frågade pojken tafatt. „Jag säger allt så, som det ska sägas.“
„Jag kan inte gå min väg utan att röra mig,“ förklarade jag. „Och stående, där jag står.“
Han gapade litet igen.
„Huger,“ sade han osäkert. „Jag säger dig, Huger: vik hädan!“
„Varför Huger?“ förundrade jag mig. „Du förväxlar mig med nån. Jag heter inte Huger. Jag heter Ivan.“
Då slöt gossen plötsligt ögonen och gick emot mig med nerböjt huvud samt röret sänkt framför sig.
„Jag ger mig,“ meddelade jag. „Skjut inte.“
När röret hade stött mig i livet, släppte han det, lät armarna falla och blev liksom helt slapp. Jag böjde mig ner och skådade honom i ansiktet. Nu var han röd. Jag plockade opp röret. Det var något slags leksakskulsprutepistol med bekvämt räfflad kolv och en platt, rätvinklig liten behållare undertill som magasin.
„Vad är detta för en tingest?“ frågade jag.
„En fettspruta,“ sade han buttert, „ge mig den.“
Jag gav honom leksaken igen.
„En fettspruta,“ sade jag. „Som vräker ur sig smörja, förstås. Men tänk, om du hade träffat mig?“
Jag betraktade väggen.
„Skulle det vara nödvändigt, nu går det inte bort på länge, man måste byta ut hela väggen.“
Pojken mönstrade mig misstroget.
„Det är ju bara mölleröra,“ sade han.
„Jaså! Och jag, som trodde, det var lemonad.“
Hans ansikte hade äntligen återtagit sin normala färg och röjde sin likhet med generalöverste Thoors manliga drag.
„Nej då,“ sade han. „Det är mölleröra.“
„Nå?“
„Det torkar.“
„Och så har det till slut helt och hållet försvunnit?“
„Ja. Där blir ingenting kvar.“
„Hm,“ sade jag misstroget. „Tja, det vet väl du. Vi får väl hoppas på det bästa. Jag är i alla fall glad, att det är på väggen, som där ingenting blir kvar, och inte i synen på mig. Vad heter du?“
„Siegfried,“ sade pojken.
„Men när du har tänkt efter lite?“
Han såg på mig.
„Lucifer.“
„Lucifer,“ sade jag. „Belial. Astarot. Belsebub. Och Asriel. Har du inget lite kortare? Det är mycket obehagligt att behöva kalla på Lucifer, om man behöver hjälp.“
„Dörrarna är ju stängda,“ sade han och ryggade ett steg tillbaka.
Hans ansikte bleknade på nytt.
„Nå, vad är det med det, då?“
Han svarade inte utan började på nytt rygga tillbaka, stödde ryggen emot väggen och tryckt emot den gick han sidledes utan att ta ögonen ifrån mig. Jag förstod till slut, att han tog mig för endera tjuv eller mördare och ville ta till flykten; men varför kallade han inte på hjälp och varför sprang han inte in i sin mors rum utan smög sig förbi dörren och fortsatte smyga sig längs väggen fram till ytterdörren?
„Siegfried,“ sade jag. „Siegfried-Lucifer, din eländige fegis. Vem tar du mig för?“
Jag rörde mig med avsikt inte ur fläcken utan vände mig bara efter honom.
„Jag är er nye inneboende, din mor har hällt i mig grädde och fodrat mig med rostat bröd, du har nästan smort ner mig och nu är du själv rädd för mig. Det är jag, som borde vara rädd för dig.“
Detta påminde alltsammans om en viss scen på internatet i Anjudin, när man förde till mig just en sådan gosse, som var son till någon sprätthök. För Sören, var jag då verkligen så till den grad lik en gangster?
„Du liknar myskråttan Tjutjundra,“ sade jag, „som grät hela livet, för att hon inte hade mod nog att gå tvärsöver golvet. Din näsa har blivit ljusblå av rädsla, dina öron har blivit kalla, du har blivit våt i byxorna och du lämnar en liten bäck efter dig…“
Vid sådana tillfällen gör det detsamma, vad man säger. Det viktiga är att tala lugnt och inte göra några häftiga rörelser. Hans uppsyn hade inte ändrats, men när jag nämnde bäcken, sneglade han däråt för att se efter. Bara en sekund. Därpå tog han ett språng emot ytterdörren, tryckte sig intill den, ryckte i regeln och störtade ut på gården, så att man bara skymtade sandalernas smutsiga sulor. Jag följde efter honom ut.
Han stod ibland syrenbuskarna, så att jag bara kunde se hans bleka ansikte. Likt en flyende katt hade han stannat till ett ögonblick för att se sig om över axeln.
„Nå, då säger vi det,“ sade jag. „Var så snäll och förklara för mig, vad jag ska göra. Jag måste meddela dom därhemma min nya adress. Adressen till just detta hus. Huset, jag nu bor i.“
Han glodde tigande på mig.
„Det är inte lägligt för mig att gå in till din mor. För det första har hon en gäst, för det andra…“
„Andra Förstadsgatan sjuttiåtta,“ sade han.
Jag satte mig långsamt ner på yttertrappan. Där var styvt en meter emellan oss.
„Där fick du rösten tillbaka!“ sade jag förtroligt. „Liksom en av mina bekanta, som är barkypare från Mirza-Tjarle.“
„När kom ni hit?“ frågade han.
„Tja…“ Jag såg på klockan. „För närmare halvannan timme sen.“
„Här bodde en före er,“ sade han och vände bort blicken. „En skitgubbe. Han gav mig badbyxor, randiga; jag gick och badade, men i vattnet löstes de opp.“
„Oj-oj-oj då!“ sade jag. „Det låter snarare som nån sorts vidunder än som en människa. Honom borde man ha dränkt i mölleröra.“
„Det kunde jag inte,“ sade pojken. „Jag skulle det, men då hade han redan rest sin väg.“
„Var det självaste Huger?“ frågade jag. „Med Martha och pojkarna?“
„Nej. Var har ni fått det ifrån? Det var först senare, som Huger bodde här.“
„Var han också en skitgubbe?“
Han svarade inte. Jag lutade mig med ryggen emot väggen och började titta ut på gatan. Ryckvis krypkörde där ut igenom porten mitt emot en bil; den körde fram och tillbaka, vände, rusade motorn och rullade åstad. Strax jagade en annan likadan bil efter den. Där luktade aromatiskt av bensin. Därpå kom den ena bilen efter den andra, så att det rentav flimrade för ögonen. På himmelen dök några helikoptrar opp. Det var så kallade bullerfria helikoptrar. Men de flög rätt så lågt, och mens de flög över, var det svårt att samtala. Pojken hade förresten, såsom det föreföll, inte för avsikt att föra något samtal. Han hade heller inte för avsikt att gå ut. Han hade något för sig i buskarna med sin fettspruta och kastade emellanåt ett öga på mig. Måtte han inte spruta på mig därifrån, tänkte jag. Helikoptrarna bara flög och flög, bilarna bara körde och körde, så att det verkade, som om alla femtontusen personbilarna rullade in på Andra Förstadsgatan, och som om alla femhundra helikoptrarna förblivit svävande över hus nummer sjuttioåtta. Det pågick ett tiotal minuter, och pojken upphörde helt att skänka mig någon uppmärksamhet; jag satt och tänkte på vilka frågor, jag skulle ställa Riemaier. Sedan blev allt som förut; gatan tömdes, bensinosen förflyktigades och himmelen klarnade.
„Var blev alla av på en gång?“ frågade jag.
Pojken prasslade i buskarna.
„Vet inte ni det?“
„Hur skulle jag kunna veta det?“
„Och jag vet inte heller, hur ni kan veta det. Hur ni kan veta nåt om Huger…“
„Om Huger…“ sade jag. „Huger känner jag till helt och hållet av en tillfällighet. Men om er vet jag ingenting. Hur ni lever här, vad ni sysslar med… Vad är det, du har för dig nu?“
„Säkringen har gått sönder.“
„Kom då här med den, så lagar jag den. Varför är du så rädd för mig? Liknar jag nån skitgubbe?“
„De har kört på arbete allesamman,“ sade pojken.
„Det är sent, arbetet börjar här. Det är redan dags att äta middag, och här går man först nu till arbetet… Vet du, var hotell Olympic ligger?“
„Det är klart, jag vet det.“
„Visar du mig vägen dit?“
Pojken dröjde med svaret.
„Nej,“ sade han.
„Varför inte?“
„Skolan slutar snart. Då måste jag gå hem.“
„Jaså, på det viset!“ sade jag. „Det betyder, att du skolkar? Eller, som vi brukade säga, du skubbar? Och i vilken klass går du?“
„Tredje.“
„Jag har också gått i tredje en gång i tiden.“
Han stack fram ur buskarna.
„Och sen?“
„Sen gick jag i fjärde.“
Jag reste mig.
„Jaha. Du vill inte tala med mig, du vill inte visa mig vägen och du är våt i byxorna, så nu går jag in till mig. Vad glor du på? Du vill inte ens tala om för mig, vad du heter…“
Han glodde tigande på mig och andades igenom munnen. Jag gick fram till honom. Den krämfärgade tamburen var fördärvad, och, såsom det föreföll mig, oåterkalleligen. Den stora kolsvarta fläcken på väggen hade inte en tanke på att torka bort. Någon skall få på pälsen i dag, tänkte jag. Jag kom till att trampa på snörhärvan. Jag tog opp den. Snörets ena ände var fästad i värdinnans dörrhandtag. Jaså, tänkte jag, vi förstår oss på sådant med. Jag knöt opp snöret och stoppade härvan i fickan.
I arbetsrummet tog jag fram ett blankt papper ur skrivbordslådan och uppställde ett telegram till Marija: „Lyckligt ankommen. Andra Förstadsgatan sjuttioåtta. Jag kysser dig. Ivan.“ I vägvisaren fann jag numret till telegrafexpeditionen, ringde in telegrammet och ringde sedan på nytt opp Riemaier. Riemaier svarade inte nu heller. Då tog jag på kavajen, såg mig i spegeln, räknade mina pengar och skulle just gå ut, när jag märkte, att dörren till vardagsrummet stod på glänt och ett öga kikade genom springan. Jag hade förstås ingenting märkt. Jag granskade uppmärksamt min kostym framifrån, begav mig till badrummet och visslande ägnade jag en stund åt att dammsuga mig själv. När jag kom tillbaka till arbetsrummet, försvann ögonblickligen det slokörade huvud, som hade stuckit in igenom den halvöppna dörren; bara fettsprutans silverfärgade rör stack fortfarande fram. Sittande i fåtöljen öppnade jag och stängde i tur och ordning alla tolv skrivbordslådorna inberäknat lönnfacken; först därefter sneglade jag på nytt emot dörren. Pojken stod på tröskeln.
„Jag heter Len,“ meddelade han.
„Hej på dig, Len,“ sade jag förstrött. „Jag heter Ivan. Kom in. Jag har faktiskt redan bestämt mig för att äta middag. Har du ätit middag än?“
„Nä.“
„Det var bra. Stick iväg och fråga mor om du får lov, så går vi.“
„Det är för tidigt,“ sade han.
„Hur så för tidigt? För att äta middag?“
„Nä, för att gå… dit. Skolan slutar inte förrän om tjuge minuter.“
Han teg igen.
„Och så är kanaljen med snoddarna där.“
„En skitgubbe?“ frågade jag.
„Ja,“ sade Len. „Ska ni säkert gå ut med det samma?“
„Ja, jag ska gå ut,“ sade jag och tog opp snöret ur fickan. „Se, här har du, ta det. Men tänk, om din mor hade kommit ut först?“
Han ryckte på axlarna.
„Ifall ni säkert ska gå ut,“ sade han, „får jag då sitta här hos er ett litet tag?“
„Visst, sitt du här.“
„Och här är ingen annan?“
„Nej, här är ingen.“
Han kom i alla fall inte fram till mig för att ta härvan, men tillät mig gå fram till honom och till och med ta honom i örat. Örat var verkligen kallt. Jag klappade honom lätt, sköt fram honom till bordet och sade:
„Sitt så länge du vill. Jag kommer inte så snart tillbaka.“
„Jag ska ta mig en lur här,“ sade Len.