Tidsålderns rovgiriga ting

Nionde kapitlet

„Ni skulle ha kommit på kvällen, nu är det alldeles för tidigt.“

„Men det är nu, jag har lust.“

„Ni måste alltså ovillkorligen… Men har ni inte händelsevis tagit fel på adressen?“

„Nej då, det har jag visst inte.“

„Och måste det tvunget vara idag?“

„Just idag. Och inte senare.“

Han smackade med tungan och drog sig i underläppen. Han var undersätsig och tjock med ett runt, slätrakat huvud. När han talade rörde han knappt på tungan, och under ögonlocken rörde sig ögonen som på en utmattad. Såvitt jag kunde se, hade han inte sovit ut ordentligt. Hans kompis, som satt i en fåtölj bak skranket, föreföll heller inte riktigt utsövd. Men han sade inte ett ord och tittade inte ens åt mitt håll. I lokalen var det instängt och dystert, väggpanelerna hade slagit sig och lossnat. Ifrån taket hängde där i en smutsig sladd en naken glödlampa, som hade blivit skum av dammet.

„Varför kan ni över huvud taget inte komma senare?“ mumlade Rundhuvudet. „När alla andra kommer…“

„Jag fick lust nu…“

„Fick lust…“ Han rotade i skrivbordslådan. „Jag har inga blanketter kvar… Al, har du några blanketter?“

Al böjde sig utan brådska ner under skranket någonstans och drog fram ett skrynkligt papper. Rundhuvudet gäspade fram:

„Hit kommer ni i arla morgonstund… Folk är här inget, inga flickor heller… de sover ännu… Inget som helst nöje…“ Han räckte mig blanketten. „Fyll i och skriv under,“ sade han „Jag och Al bevittnar det. Pengarna lämnar ni här… oroa er inte, här går det ärligt till. Har ni några identitetshandlingar?“

„Nej.“

„Det är också bra.“

Jag tittade på blanketten. „Undertecknad (lucka) ber i närvaro av vittnena (stor lucka) enträget om att underkastas intagningsprov för ansökan om medlemsskap i sällskapet DOC. Sökandens underskrift. Vittnens underskrifter.“

„Vad är DOC för nåt?“ frågade jag.

„Det är så, vi är registrerade,“ svarade Rundhuvudet. Han räknade pengarna.

„Men hur uttyder man bokstäverna DOC?“

„Vem vet… Det var före min tid. DOC hit och DOC dit… Du vet kanske, Al?“ Al skakade slött på huvudet. „Nå, men det kan väl göra er detsamma…“

„Alldeles detsamma,“ sade jag, fyllde i mitt namn och undertecknade.

Rundhuvudet tittade på det, skrev också dit sitt namn, undertecknade och räckte Al blanketten.

„Det ser ut, som om ni är utlänning,“ sade han.

„Ja.“

„Då får ni skriva dit er hemadress. Ni har väl släktingar?“

„Nej.“

„Då behövs det inte. Klar, Al? Stoppa det i pappmappen… Jaha, ska vi gå?“

Han öppnade skranket och förde mig igenom en massiv, kvadratisk dörr, som antagligen var en lämning ifrån den tid, då man byggt om tunnelbanan till atomskyddsrum.

„Här är inget att välja på,“ sade han liksom för att ursäkta sig.

Han drog ifrån regeln och vred mödosamt om det rostiga handtaget.

„Gå rätt fram igenom korridoren,“ sade han, „så får ni se själv.“

Det förekom mig, som om Al fnissade därbakom. Jag vände mig om. I skranket framför Al var där en liten bildskärm inbyggd. På skärmen rörde sig någonting, men jag kunde inte urskilja vad, det var. Rundhuvudet lade hela sin tyngd på handtaget och vräkte opp dörren. Bak dörren uppenbarade sig en dammig gång. Rundhuvudet lyssnade uppmärksamt några sekunder, därpå gentog han:

„Rätt fram igenom korridoren.“

„Och vad ska jag hitta där?“ frågade jag.

„Vad ni ville ha, ska ni få… Eller ni har kanske tänkt er det annorlunda?“

Allt detta var helt klart inte det, som jag behövde, men man vet som bekant aldrig, innan man själv har försökt. Jag steg över den höga tröskeln, och dörren smäckte igen bakom mig. Det rasslade till i regeln.

Korridoren belystes av några lampor, som hade fått förbli hela. Det var fuktigt, på cementgolvet växte där mögel. Jag stannade opp och lyssnade men hörde ingenting förutom det glesa droppandet. Jag rörde mig försiktigt framåt. Under fötterna knastrade det av cementsmulor. Korridoren tog snart slut, och jag kom ut i en välvd, illa belyst betongtunnel. När ögonen hade vant sig vid skumrasket, kunde jag urskilja ett järnvägsspår. Rälerna var rostiga och mellan dem skymtade där dunkelt stillastående vattenpölar. Under valvet hängde där rörledningar. Fukten gick igenom märg och ben; det luktade motbjudande av endera as eller avlopp. Nej, detta var inte alls, vad jag behövde. Jag ville inte spilla tiden till ingen nytta, och jag tänkte, att nu skulle jag gå tillbaka och säga, att jag skulle komma tillbaka en annan gång. Men först beslöt jag — helt enkelt av nyfikenhet — att gå ett litet stycke fram i tunneln. Jag gick åt höger, emot ett avlägset lampsken. Jag hoppade mellan pölarna, snubblade över de genomruttna sliprarna och trasslade in mig i nerrivna kablar. När jag hade kommit fram till lamporna, stannade jag opp på nytt. Rälsen var oppriven. Sliprarna låg oppstaplade längs väggarna, och ur banvallen gapade vattenfyllda hål. Då fick jag syn på rälerna. Jag har aldrig sett räler i ett sådant skick. En del var sammantvinnade i korkskruvsform. De var blankputsade och påminde om enorma borr. Andra hade med jättekrafter slagits ner i banvallen och in i tunnelns väggar. Andra åter var ihopknutna med varandra. Jag rös och fick ankskinn, när jag såg detta. I enkla knutar, i knutar med rosett, i knutar med två rosetter, likt knutna skoband… De var gråa av slagg.

Jag blickade framåt in i tunnelns djup. Därifrån trängde en stank av ruttet as; det skumma skenet ifrån några gula lampor blinkade taktfast, liksom när någonting gungar i vinden och än skymmer, än åter lämnar vägen fri för lampskenet. Nerverna höll inte ut, fastän jag kände på mig, att detta bara var ett dumt skämt. Jag hukade mig och såg mig omkring. Snart fann jag det, jag sökte: ett meterlångt brottstycke av en järnstång. Jag tog stången under armen och gick vidare. Järnet var kallt, fuktigt och strävt av rost.

Det tafatt blinkande skenet ifrån de fjärran lamporna belyste de hala, fuktglänsande väggarna. Jag hade länge lagt märke till några underliga, runda fuktfläckar på dem; till en början ägnade jag inte detta någon uppmärksamhet, men sedan blev jag intresserad och gick för att ta en titt på dem. Längs väggen sträckte sig två rader runda spår så långt ögat kunde nå; de uppträdde med en meters mellanrum. Det såg ut, som hade en elefant alldeles nyligen sprungit förbi på väggen; på kanten av ett sådant spår rörde en söndertryckt vit tusenfoting ännu svagt på sig. Det räcker, tänkte jag, nu är det dags att vända tillbaka.

Jag tog en titt inåt tunneln. Nu syntes tydligt under lamporna där framme svarta, gungande girlander. Jag tog ett bekvämare grepp om järnstången och höll mig så nära väggen som möjligt, mens jag gick framåt.

Detta gjorde också intryck. Under tunnelvalvet hängde där kablar, och från dem dinglade där i tvärdraget tunga, raggiga klasar med hundraden och åter hundraden av i svansarna sammanbundna, döda råttor. I halvmörkret glänste det kusligt i de fina, blottade tänderna, de stelnade tassarna stretade åt alla håll, och dessa klasar sträckte sig i långa, avskyvärda girlander bort igenom dunklet. En tät, kväljande stank, dallrig och tjock som rödgröt, avgavs under valvet och spred sig längs tunneln…

Där ljöd ett genomträngande kvidande, och till mina fötter tog en jättelik råtta ett språng. Sedan en till. Och ytterligare en. Jag ryggade tillbaka. De kom rusande därifrån, där det inte fanns någon lampa. Och därifrån kom plötsligt heta luftstötar. Jag trevade mig med armbågen fram till en hålighet i väggen och drog mig in i denna nisch. Under klackarna pep och ryckte det i något levande — utan att se efter sopade jag undan det med järnstången. Jag brydde mig inte om råttorna, ty jag hörde, hur någon tungt och mjukt kom springande genom tunneln, plaskande genom pölarna. Det var då onödigt, att jag gav mig in i detta, tänkte jag. Järnstången föreföll mig så lätt och obetydlig i jämförelse med de sammansnodda rälerna. Detta var ingen flygande blodigel… Och ingen dinosaur ifrån Kongo… Bara det inte var en gigantopithecus; vad som helst, bara inte en gigantopithecus. Dessa åsnor hade just lagom mycket förstånd för att infånga en gigantopithecus och släppa den lös i tunneln… Jag kunde knappt samla tankarna under dessa ögonblick. Helt oväntat och utan anledning kom jag att tänka på Riemaier. Varför hade han skickat mig hit? Hade han månne förlorat förståndet?… Bara inte en gigantopithecus…

Den drog förbi mig så hastigt, att jag inte förmådde uppfatta vad, det var. Det dånade i tunneln av dess galopp. Sedan ljöd där någonstans alldeles intill ett skärande jämmerljud ifrån en infångad råtta, och så blev det tyst. Jag kikade försiktigt ut. Den stod ett tiotal steg ifrån mig, alldeles under lampan, och jag blev knäsvag, så enormt lättad jag blev.

„Era luriga skälmar,“ sade jag högt och nästan grät. „Såna självlärda slughuvuden… Det skulle man ha tänkt ut! Medfödda begåvningar…“

Den hörde min röst, skakade på bakbenen och framsade:

„Vi får en liten temperatur på två meter och tretton tum, ingen fuktighet, vad som inte finns, finns det ingenting av…“

„Upprepa din order,“ sade jag och gick fram emot den.

Den släppte med en vissling ut tryckluft ur suganordningarna, ryckte med benen och for opp i taket.

„Kom ner,“ befallde jag strängt, „och svara på frågan.“

Den hängde över huvudet på mig intill de mögliga rörledningarna, denne sedan länge föråldrade kyber, som var avsedd för arbete på asteroiderna; men nu var den ömklig och löjlig, alldeles söndrig av karbonkorrosion och befläckad med svart, underjordisk smuts.

„Kom ner!“ gläfste jag.

Den slungade ett råttkadaver emot mig och for iväg in i mörkret.

„Basalter!“ ylade den i stämmor. „Pseudometamorfa bergarter! Jag befinner mig över Berlin! Hur hör ni mig? Nu är det dags att natta sig!“

Jag slängde käppen och följde efter den. Den rusade fram till nästa lampa, gick ner på golvet och började hastigt, likt en hund, gräva i betongen med sina arbetsmanipulatorer. Stackare, även i bättre tider hade dess hjärna bara förmått fungera normalt vid en tyngdkraft, som var en hundradel av jordens, och nu var den alldeles otillräknelig. Jag böjde mig över den och började söka under pansaret; jag letade efter styrinrättningen. „Såna nedriga kräk,“ sade jag högt. Styrinrättningen var alldeles tillplattad, som om man hade drämt till den med en slägga. Den slutade gräva och grep mig i benet.

„Stopp!“ vrålade jag. „Sluta!“

Den släppte, lade sig på sidan och förkunnade med djup basröst:

„Han tradar ihjäl mig, Al. Nu skulle man ha sig en brandy… “

Inuti den klickade det till i reläkontakterna, och så spelade musiken opp. Väsande och visslande spelade den Jägarmarschen. Jag betraktade den och tänkte på, hur dumt alltsammans var och så motbjudande, så löjligt och otäckt på en och samma gång. Ifall jag inte hade varit interplanetarier, ifall jag hade blivit rädd och tagit till flykten, då hade den nästan säkert dödat mig… Ingen här visste ju, att jag hade varit interplanetarier. Ingen. Inte en endaste människa. Riemaier visste heller inte, att jag hade varit interplanetarier…

„Res dig opp,“ sade jag.

Den surrade till och satte igång med att gräva i väggen; då vände jag mig om och gick tillbaka. Hela tiden, mens jag gick emot kröken i korridoren, hörde jag, hur den rasslade och skramlade i högen med fördärvad räls, väste med elsvetsen och pladdrade sin rappakalja med två olika röster.

Antiatomvapendörren var redan öppen. Jag steg över tröskeln och smällde igen den bakom mig.

„Nå, hur var det?“ frågade Rundhuvudet.

„Enfaldigt,“ svarade jag.

„Jag visste ju inte, att ni var interplanetarier. Har ni arbetat i kosmos?“

„Ja, det har jag. Men det är enfaldigt i alla fall. Detta är nåt för dummerjönsar. För illitterata, exalterade dummerjönsar.“

„För vad då för några?“

„Exalterade.“

„Åhå… Nå, det ska ni inte tro. Många tycker om det. Och jag sa ju förresten till er, att ni skulle komma om kvällen. Vi har över huvud taget inte mycket förströelse att erbjuda en ensam…“ Han slog opp whisky och tillsatte sodavatten ur en sifon. „Vill ni ha en?“

Jag tog ett glas och stödde mig med armbågen emot disken. Med en cigarrett hängande fastklibbad i läppen tittade Al dystert på bildskärmen. Fram över skärmen gled tunnelns glänsande väggar, krökta räler och svarta pölar; där flög gnistorna från elsvetsen.

„Detta är ingenting för mig,“ förklarade jag. „Sånt kan bokhållare och barberare ägna sig åt. Jag har förstås ingenting emot dom, men jag behöver nåt, som jag aldrig i livet har upplevat.“

„Ni vet alltså inte själv, vad ni vill ha,“ sade Rundhuvudet. „Detta var ett svårt fall. Ursäkta, ni är väl inte nån intell?“

„Hurså?“

„Nåja, nu ska ni inte få en felaktig uppfattning; inför liemannen, inser ni själv, är vi alla lika. Vad var det, jag just skulle säga? Att intellarna — de är de kinkigaste kunder, vi har, det är det hela. Inte sant, Al? Om här kommer, ska vi säga, en sån där bokhållare eller barberare, så vet han precis, vad han vill ha. Han vill sätta blodet i svallning, för att visa sig, för att kunna vara stolt över sig själv, för att flickorna ska tjuta, för att visa alla, att han har malle… Det är enkla grabbar, varenda en av dom vill så gärna räkna sig själv som en redig karl. Hurdan är han väl då, vår kund? Några särskilda begåvningar har han inte, och det är det heller ingen, som kräver av honom… Förr var det så, har jag läst i en bok, då lär man ha avundats varandra; grannen, sa man, är oppe i smöret, och jag kan inte ens köpa mig ett kylskåp — kan man verkligen stå ut med sånt? Man bet sig såklart fast i sin lump, i sina pengar, i sin goda plats… Man offrade livet för sånt! Den som hade starkare näve eller skarpare huvud kunde flyta ovanpå… Men nuförtiden har livet blivit fett och stillsamt, och alla lever i välstånd. Vad ska man anpassa sig till? Jag är ju ingen fisk, jag är i alla fall människa, jag har tråkigt och jag klarar inte av att själv tänka ut nåt. Till det behöver man ju en särskild begåvning, till att tänka ut nåt. Man måste läsa ett berg av böcker, och försök du läsa dom, när du mår illa av böcker. Att bli världsberömd eller tänka ut nåt i stil med en bil — en sån idé får jag inte i skallen utan vidare, och ifall jag ändå får det — än sen då? Det är över huvud taget ingen som behöver dig, inte ens din fru och dina barn behöver dig, om man tänker efter, inte sant, Al? Och du behöver ju heller ingen… Nu, alltså, tänker kloka människor ut nåt nytt till dig, än är det såna här aromatörer, än Fråssan, än är det nån ny dans… Nu har de tänkt ut en ny drink… Iller kallas den… Vill ni, jag ska blanda en till er? Han tar sig en sån liten iller — ögonen far opp i pannan, och så är han nöjd. Men när ögonen är på sina vanliga ställen, då är hans liv som regnvatten för honom. Hit till oss kommer där en intell och beklagar sig: livet, säger han, saknar sälta, grabbar… Men härifrån går jag som en hjälte! Efter sånt där spela kula eller ensam emot tolv har jag en helt annan syn på mig själv. Inte sant, Al? Allt har återfått sitt behag för mig — kvinnor, mat, vin…“

„Ja,“ sade jag deltagande. „Jag förstår er mycket väl. Men för mig har allt sånt förlorat sin sälta.“

„Det är sleg, han behöver,“ sade plötsligt Al med basröst.

„Vad för nåt?“ frågade jag.

„Sleg, säger jag.“

Rundhuvudet rynkade pannan.

„Lägg av, Al. Vad är det med dig idag…“

„Jag hostar väl på honom, jag,“ sade Al. „Jag tycker inte om såna… Dom är trötta på allt, ingenting passar dom.“

„Hör inte på honom,“ sade Rundhuvudet. „Han har inte sovit i natt, han är rent utmattad…“

„Inte det, varför inte det?“ invände jag. „Det är mycket intressant. Vad är det för nåt, sleg?“

Rundhuvudet rynkade åter pannan.

„Det är opassande, förstår ni?“ sade han. „Hör inte på Al, han är en bra grabb, enkel, men han förstår sig inte på att bemöta folk. Det är inget vackert ord. En del har för vana att skriva det överallt på väggarna. Men det är väl också huliganer, vad? Snorungar, som inte begriper, vad det betyder, men som skriver… Ser ni där, vi har fått hyvla av disken… nåt avskum hade ristat in det; hade jag fått fatt i honom, då hade jag vänt ut och in på honom… Här kommer ju även kvinnor.“

„Säg åt honom,“ sade Al och vände sig till Rundhuvudet, „att han ska skaffa sig sleg och få sig lite lugn och ro. Om han får tag i Buba…“

„Håll flabben, Al,“ sade Rundhuvudet ilsket. „Hör inte på honom…“

När jag hörde namnet Buba, fyllde jag glaset igen och ställde mig litet bekvämare.

„Vad är det då för nåt,“ sade jag, „en hemlig last av nåt slag?“

„Hemlig!“ sade Al med basrösten och brast ut i ett obehagligt gnäggande.

Även Rundhuvudet skrattade.

„Här hos oss kan ingenting vara hemligt,“ sade han „vad kan det vara, som är hemligt, när folk super sig fulla redan vid femton års ålder? Dummerjönsar är de, intellarna, som sprider ut alla hemligheter… De vill anordna ett uppkok den tjugoåttonde, tisslar och tasslar, har nyligen skaffat sig granatkastare från stan, för att gömma dom, alltså, nå, som småglyttar, gudars skymning! Inte sant, Al?“

„Säg du åt honom,“ fortfor den enkle, gode gossen Al på sin tråd. „Säg du åt honom, att han ska dra åt helvete. Ställ du dig inte i vägen för honom. Säg du åt honom, att han ska gå till Buba på Oasen, så är det slutpratat.“

Han slängde opp min plånbok och blankett på disken. Jag drack opp whiskyn. Rundhuvudet sade:

„Självfallet, som ni vill, det är er sak, men jag råder er att hålla er borta från såna saker. Vi kommer kanske alla därhän, men ju senare, desto bättre. Jag kan inte förklara detta för er, jag bara känner, att detta är — som i graven: aldrig för sent och alltid för tidigt.“

„Tack,“ sade jag.

„Han tackar redan!“ Al gnäggade igen. „Har du sett på maken? Han till och med tackar!“

„Tre rubel har vi behållit,“ sade Rundhuvudet. „Och blanketten ska ni riva sönder. Nej, ge mig den, så river jag själv itu den. Annars händer där kanske nåt med er, och så får vi höra av polisen.“

„Ärligt talat,“ sade jag, när jag stoppade undan plånboken, „jag begriper i alla fall inte, varför man inte stänger ert kontor.“

„Hos oss går allt hederligt och riktigt till,“ sade Rundhuvudet. „Om man inte vill, så tvingar en ingen. Om det händer nåt, så är man själv skuld till det.“

„Narkomanerna är det heller ingen, som tvingar,“ invände jag.

„Ah, vad är det för en jämförelse! Narkotika, då gäller det pengar, snikenhet…“

„Nå, gott, på återseende,“ sade jag. „Tack ska ni ha, grabbar. Var, var det, ni sa, man skulle leta efter Buba?“

„På Oasen,“ svarade Al. „Ett kafé. Stick nu.“

„Så hövlig du är, lille vän,“ sade jag. „det är rent hjärteknipande.“

„Stick, stick iväg,“ gentog Al. „Din stinkande intell.“

„Hetsa inte opp dig så, min söte vän,“ sade jag, „du kan så lätt få magsår. Passa väl på din mage, det är det värdefullaste du har. Inte sant?“

Al började långsamt röra på sig bak skranket, och jag gick min väg. Skuldran värkte igen.

Ett varmt regn öste ner på gatan. Trädens löv glänste vått och muntert; det luktade friskt av ozon och åska.

Jag hejdade en taxi och sade „Oasen“. Gatan översköljdes av friska bäckar, och staden var så vacker och trivsam, att blotta tanken på den nermöglade och förfallna tunnelbanan framstod som desto mer obehaglig.

Regnet flöt i strömmar, när jag hoppade ur bilen, tog ett språng över trottoaren och störtade in på Oasen. Där var tämligen mycket folk, nästan alla åt, till och med barkyparen bakom disken åt soppa; han hade ställt sopptallriken ibland brännvinsglasen. De, som redan hade avätit, rökte och betraktade förstrött gatan igenom den vattenbegjutna rutan. Jag gick fram till bardisken och frågade med halvhög röst, om Buba var där. Kyparen lade ifrån sig skeden och såg sig omkring i salen.

„Nä-e,“ sade han. „Men ät ni så länge, han kommer snart.“

„Hur snart?“

„Om en tjuge minuter, eller om en halvtimmes tid.“

„Aha,“ sade jag. „Då äter jag, och sen så kommer jag hit igen, så får ni visa mig honom.“

„Umhum,“ sade kyparen och återvände till sin soppa.

Jag tog en bricka, plockade ihop en middag och satte mig vid ett fönster på avstånd ifrån de andra gästerna. Jag behövde tänka efter. Jag kände, att jag hade samlat ihop nog med material för att kunna tänka över saken. Där föreföll framträda en kedja. Askarna med Devon i badrummet. Den poriga näsan talade om Buba och om Devon (och han viskade). Den enkle, gode gossen Al talade om Buba och om sleg… En tydlig kedja: badrum — Devon — Buba — sleg. Mer därtill. Den brunbrände muskelknutten hade varnat för, att Devon och så vidare vore det allra giftigaste skitet, och den sociala masochismens rundhövdade adept hade inte sett någon skillnad emellan sleg och graven. Allt gick liksom ihop. Tydligen var det detta, vi sökte… och ifall det var så, då hade Riemaier med rätta sänt mig till fiskarna. Riemaier, sade jag för mig själv, varför skickade du mig till fiskarna, Riemaier? Och befallde mig till och med att inte krångla utan göra, vad man förelade mig… Men du visste ju inte om, att jag var interplanetarier, Riemaier. Till och med om du hade vetat om det, så är där ju inte bara en förryckt kyber, där är även „spela kula“ och „ensam emot tolv“. Där är något med dig, som jag inte alls tycker om, Riemaier… På något vis kom jag och störde dig. Nej, förresten, sade jag mig, så kan det inte vara. Det var helt enkelt det, att du inte hade särskilt mycket förtroende för mig, Riemaier. Där är helt enkelt något, jag ännu inte vet. Till exempel vet jag inte, vad Oscar är för en, som handlar med Devon på en kurort och som står i förbindelse med dig, Riemaier. Och visst hade du sammanträffat med Oscar före vårt samtal i hissen… Jag vill inte tänka på detta. Han ligger där som ett lik, och så tänker jag sådana saker om honom, utan att han har möjlighet att rättfärdiga sig… Plötsligt kände jag en klump i magen. Nå, gott, så tar vi och fångar in hela bandet. Men vad ändrar sig sedan? Fråssan finns kvar, Len med de utstående öronen skall liksom förr inte sova om nätterna, Vuzi skall fortsätta komma hem asfull, och tulltjänstemannen Peti skall av någon anledning fortsätta med att stå på näsan i krossat glas… Och alla skall bekymra sig om „folkets väl“. En del skall man begjuta med tårgas, andra skall man banka ner i marken till öronen, andra åter skall man göra om ifrån apor till något, som helt och hållet kan gälla för att vara människor… Sedan skall Fråssan komma ur modet, och man skall ge folket SuperFråssan; och i stället för det avskaffade Sleg sticker man till dem SuperSleg… Allt skall vara för folkets väl. Roa dig, Dummerjönsars Land, och tänk aldrig på något som helst!…

Vid grannbordet satt där med var sin bricka två män i slängkappor. En av dem förekom mig bekant. Han hade ett högdraget ansikte, som vittnade om fin stamtavla, och hade han inte haft ett tjockt, vitt plåster på högra kinden, skulle jag utan vidare ha känt igen honom — i vart fall hade jag den känslan. Den andre var rödbrusig; han hade en stor flint och jäktade rörelser. De talade lågmält men inte därför, att de ville dölja något, och de hördes utmärkt väl dit, där jag satt.

„Fatta mig rätt,“ sade den rödbrusige enträget, mens han med hast och iver förtärde sin schnitzel, „jag är inte alls emot teatrar och muséer. Men anslagen till stadsteatern förbrukades inte i fjor, och på muséerna kommer det bara turister…“

„Och taveltjuvar,“ fyllde mannen med plåstret i.

„Var snäll och tala inte om det. Vi har inga tavlor, det är värt att stjäla. Gud ske lov. Sixtinska madonnor har man ännu inte lyckats framställa syntetiskt ur spånor. Jag vill fästa er uppmärksamhet på, att utbredandet av kultur i vår tid måste gå en helt annan väg. Kulturen får inte gå ut till folket utan utgå ur folket. Folkkörer, gör-det-själv-cirklar, spel med massdeltagande — se där vad allmänheten behöver…

„Allmänheten behöver en god ockupationsarmé,“ sade mannen med plåstret.

„Ack, om ni ville sluta tala så, ni tänker ju inte på det där viset… Cirklarnas omfattning hos oss är upprörande ringa. Boela beklagade sig för mig igår, att på hennes föreläsningar kommer det bara en man, och han har tydligen matrimoniala avsikter. Vi måste dra bort folket från Fråssan, från alkoholen, från de sexuella nöjena. Vi måste upphöja anden…“

Mannen med plåstret avbröt honom:

„Vad vill ni egentligen mig? Att jag idag understöder ert projekt gentemot den här åsnan, vår ärade borgmästare? Herregud! Mig gör det detsamma. Men ifall ni vill ha reda på min uppfattning om anden, så ska jag säga er, mitt kära stadsråd, att nån ande, det finns det inte! Anden är död! Den har kvävts i isterbukarna! I ert ställe skulle jag räkna med det och enbart med det!“

Den rödbrusige föreföll tillintetgjord. Han teg en stund, sedan stönade han plötsligt fram:

„Herregud, herregud, vad allt ni är tvungen att ägna er åt! Men hör ni, man flyger ju till stjärnorna! Nånstans bygger man mesonreaktorer! Nånstans skapar man en ny pedagogik. Herregud, det var inte länge sen, jag begrep det; att vi inte ens är en avkrok, vi är — ett reservat! I hela världens ögon är vi just det, ett reservat för dumheten, okunnigheten och pornokratin. Vet ni vad, i vår stad uppehåller sig på andra året en professor Rubinstein. Socialpsykolog, ett världsnamn. Han studerar oss, liksom man studerar djur… Sönderfallande ekonomiska formationers instinktiva sociologi kallar han sitt arbete. Det, som intresserar honom, är människan såsom bärare av urinstinkterna, och han har beklagat sig för mig, hur besvärligt det är att samla material i länder, där den instinktiva verksamheten vanställts och undertryckts av pedagogiska system. Men hos oss är han lycksalig! Enligt vad han påstår, finns det hos oss över huvud taget ingen som helst verksamhet förutom den instinktiva. Jag blev kränkt och skämdes, men herregud, vad kunde väl jag invända!… ni förstår mig. Ni är en klok man, min vän; ni är en kall människa, det vet jag, men inte kan jag då väl tro på, att ni skulle vara så till den grad liknöjd…“

Mannen med plåstret gav honom en nedlåtande blick och fick plötsligt en ryckning i kinden. Jag kände strax igen honom: detta var samme typ med monokeln, som så flinkt hade hällt på mig den lysande smörjan dagen dessförinnan hos mecenaterna. Åh, du ditt ynkliga kräk! tänkte jag. Du din tjuv! En ockupationsarmé behöver han! Anden, ser ni, har drunknat i ister…

„Ursäkta, stadsrådet,“ sade mannen med plåstret äcklat, „jag förstår allt det här, men just därför står det fullkomligt klart för mig, att runt omkring oss har vi ett träsk. Den sista krampen. Euforin.“

Jag reste mig och begav mig till deras bord.

„Tillåter ni?“ frågade jag.

De betraktade mig förvånat. Jag satte mig.

„Jag får be er ursäkta mig,“ sade jag. „Jag är egentligen turist och har inte varit så länge här hos er, men ni hör, såvitt jag förstår, till ortsbefolkningen och har kanske till och med nåt slags förbindelse med stans styrelse… ni förstår, därför beslöt jag mig för att störa er en smula. Jag har hört det nämnas omkring mig överallt: mecenaterna, mecenaterna… Men vad det är för några, är det ingen, som kan förklara…“

Mannen med plåstret fick en ny ryckning i kinden. Hans ögon vidgades — även han hade känt igen mig.

„Mecenater?“ sade det rödbrusiga stadsrådet artigt. „Det finns det, det finns en sån barbarisk organisation här hos oss. Mycket tråkigt, men det finns det här.“

(Jag nickade och tittade på plåstret. Min bekante hade återvunnit fattningen och med samma högdragna uppsyn som tidigare åt han gelé.)

„I grund och botten är det här vår tids vandaler. Det är helt enkelt svårt för mig att finna ett annat ord. Dom köper för medlemsavgifterna upp stulna tavlor, skulpturer, handskrifter av icke offentliggjorda böcker och patent för att förinta dom. Kan ni föreställa er, hur vidrigt det här är? Dom finner en viss patologisk njutning i att förinta världskulturens element. Det samlas stora, välklädda folkmassor, som lugnt och stillsamt, överlagt och vällustigt förintar…“

„Aj-aj-aj-aj!“ sade jag, utan att släppa plåstret med blicken. „Såna borde man hänga opp i benen.“

„Vi förföljer dom!“ utropade det rödbrusiga stadsrådet. „Vi rättsförföljer dom och åtalar dom enligt lag! Tyvärr kan vi inte åtala konstifiker och luspulare, de bryter ju egentligen inte mot några skrivna lagar, men så snart det blir tal om mecenaterna… “

„Är ni färdig än, stadsrådet?“ förhörde sig mannen med plåstret. Mig ignorerade han.

Den rödbrusige kom plötsligt ihåg.

„Ja-ja, det är dags att gå nu. Ni får ursäkta oss,“ sade han och vände sig emot mig, „vi har sammanträde i municipalnämnden…“

„Kypare!“ kallade med metallisk stämma mannen med plåstret. „Var god tillkalla en taxi.“

„Har ni varit länge här i stan?“ frågade den rödbrusige.

„Andra dan,“ svarade jag.

„Och tycker ni — om den?“

„En vacker stad.“

„Jaha,“ mumlade den rödbrusige.

Vi teg. Mannen med plåstret satte helt fräckt monokeln i ögat och drog fram en cigarr.

„Gör det ont?“ frågade jag deltagande.

„Vad menar ni med det?“ sade han högdraget.

„Kindknotan,“ sade jag. „I levern måste det också göra ont.“

„Jag har aldrig ont nånstans,“ svarade han och blänkte till med monokeln.

„Är ni månne bekanta?“ undrade den rödbrusige.

„En smula,“ sade jag. „Vi har haft en dispyt om konst.“

Kyparen ropade, att taxin hade anlänt. Mannen med plåstret reste sig strax.

„Kom nu, stadsrådet,“ sade han.

Den rödbrusige log förvirrat emot mig och reste sig också. De gick emot utgången. Jag följde dem med blicken och gick sedan till bardisken.

„Brandy?“ frågade kyparen.

„Just det,“ sade jag. Jag skälvde av ilska. „Vad var det för personer, jag nyss talade med?“

„Den flintskallige är stadsråd i municipalnämnden, han ägnar sig åt kultur. Och den andre, han med monokeln, det är drätselförvaltaren.“

„Drätselförvaltare,“ sade jag. „Ett avskum är det, och ingen drätselförvaltare.“

„Jaså, verkligen?“ sade kyparen intresserat.

„Det kan ni tro. Är Buba kommen än?“

„Inte än. Men drätselförvaltaren, vad är det med honom?“

„Han är ett avskum,“ sade jag. „En spetsbov.“

Kyparen funderade en stund.

„Det är mycket möjligt,“ sade han. „För övrigt är han baron. Före detta, förstås. Och han uppför sig verkligen som ett riktigt avskum. Skada, att jag inte gick och röstade, för då hade jag kunnat rösta mot honom… Men vad har han gjort er?“

„Han har gjort nåt emot er,“ sade jag, „och jag har gjort nåt emot honom. Och jag ska göra nåt mer. Så ligger det till.“

Kyparen, som inte förstått något, nickade och sade:

„En tår till?“

„Ja, tack,“ sade jag.

Han slog opp brandy i mitt glas och meddelade:

„Där kommer Buba.“

Jag vände mig om och var på vippen att tappa glaset. Jag kände igen Buba.