åvan

KAPITEL NIO

Gwendolyn hukade sig lågt, och sänkte sin haka mot vinden och snön när hon marscherade genom det oändliga fältet av vitt, med Alistair, Steffen och Aberthol bredvid henne, och Krohn vid hennes fötter. De fem hade marscherat i flera timmer, ända sedan de hade korsat kanjonen och gått in i Nethervärld, och Gwen var utmattad. Hennes muskler värkte och hennes mage gjorde ont, skarpa smärtor sköt genom henne då och då när babyn rörde på sig. Det var en vit värld, snön slutade inte falla, det piskade henne i ögonen, och horisonten gav inget uppskov. Det fanns inget som bröt det monotona i landskapet; Gwen kände sig som om hon gick in i änden av världen.

Det hade också blivit kallare, och trots hennes pälsar, så kände Gwendolyn att kylan sipprade in i hennes ben. Hennes händer var redan bedövade. Hon kollade och såg att de andra också skakade, och kämpade mot kylan, och hon började undra om hon hade gjort ett grovt misstag genom att ta sig hit. Ven om Argon var här, utan några markeringar i horisonten, hur skulle de då kunna hitta honom? Det fanns inga spår, ingen väg, och Gwen hade en sjunkande känsla av desperathet när hon inte hade någon idé om vart de var på väg. Allt hon visste var att de gick ifrån kanjonen, ännu längre norrut. Även om de hittade Argon, hur skulle de kunna frita honom? Gwen kände sig som om hon reste till ett ställe som inte var till för människor, ett övernaturligt ställe till för trollkarlar, och mystiska krafter av magi som hon inte förstod. Det kändes som om hon inkräktade.

Gwen kände ytterligare en skarp smärta i sin mage, och hon kände babyn vände på sig igen och igen. Det var så intensivt att hon nästan tappade andan, och hon snubblade under en kort tid. Hon fick en försäkrande hand runt sin vrist som fick henne att bli stadig igen. ”Min lady, är du okej?” frågade Steffe snabbt som kom upp bredvid hennes sida. Gwen stängde sina ögon, tog ett djupt andetag, med sina ögon vattniga från smärtan, och nickade tillbaka. Hon stannade en stund och placerade en hand på magen och väntade. Hennes baby var klart inte glad över att vara här. Men det var inte hon heller. Gwen stod stilla en stund, andades tungt, tills smärtan äntligen passerade. Hon undrade igen om hon hade fel om att äventyra här; men hon tänkte på Thor, och hennes vilja att rädda honom segrade över allt annat. De började att gå igen, och när smärtan hade avtagit, så var Gwendolyn inte bara orolig för sin baby, utan även för de andra. I dessa förhållanden så visste hon inte hur länge de kunde klara sig; hon visste inte ens om de kunde vända om. De hade fastnat. Detta var oupptäckt territorium, utan karta och ingenting i sikt. Himlen var rosa, och alltid skimrade i rött och violett, vilket fick henne att bli mer desorienterad. Man visste inte om det var dag eller natt här. Bara en oändlig mars in i inget.

Aberthol hade haft rätt: detta var verkligen en annan värld, en avgrund av snö och tomhet, det mest öde ställe som hon någonsin hade sett. Gwendolyn tog en paus för att andas, och när hon gjorde det, kände hon en varm försäkrande han på sin mage, och hon blev förvånad över värmen. Hon vände sig om och såg Alistair stå bredvid henne, med sin hand på hennes mage, och kollade på henne med oro. ”Du är med barn,” sa hon. Det var mer ett konstaterande än en fråga. Gwendolyn stirrade tillbaka på henne, chockad över att hon visste, speciellt eftersom att hennes mage fortfarande var platt. Hon hade inte längre styrkan kvar, för att hålla det hemligt, och hon nickade ja. Alistair nickade vetande tillbaka.

”Hur visste du?” frågade Gwen. Men Alistair stängde lugnt sina ögon, och fortsatte ha sin han på Gwens mage. Gwen tyckte känsla var skön, och kände en värme sprida sig genom henne. ”Ett väldigt kraftfullt barn,” sa Alistair med sina ögon fortfarande slutna. ”Han är ärrad. Men inte sjuk. Han kommer att må bra. Jag tar bort hans rädslor nu.” Gwendolyn kände vågor av ljus och värme rusa genom henne. Snart kände hon sig helt återhämtad. Gwen var överväldigad av tacksamhet och kärlek till Alistair; hon kände sig oväntat nära till henne. ”Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig,” sa Gwendolyn medan hon reste sig upp, och kände sig nästan normal igen när Alistair tog bort sin hand.

Alistair sänkte ödmjukt sitt huvud. ”Det finns inget att tacka mig för,” svarade hon. ”Det är mitt jobb,” ”Du sa aldrig att du var gravid, min lady,” sa Aberthol strängt. ”Om jag hade vetat, hade jag aldrig gett mitt medgivande till denna resan.” ”Min lady, jag hade ingen aning,” sa Steffen. Gwendolyn skakade på axlarna skrockfullt, hon ville inte ha all denna uppmärksamheten på barnet. ”Och vem är dess far?” frågade Aberthol. Gwen kände en djup känsla av ambivalens när hon sa ordet: ”Thorgrin.” Gwen kände sig sliten. Hon kände vågor av skuldkänslor över vad hon hade gjort mot Thor, för hur de hade sagt adjö; hon hade också blandade känslor angående barnets härstamning. Hon föreställde sig Andronicus ansikte och ryste. Aberthol nickade. ”En mycket elegant härstamning,” sa han. ”Du bär på en stark krigare inom dig.”

”min lady, jag kommer att ge mitt liv för att skydda ditt bar,” sa Steffen. Krohn gick fram, och lutade sitt huvud mot hennes mage, och slickade på den flera gånger och gnydde. Gwen var överväldigad av deras vänlighet och kände sig stöttad. Plötsligt vände sig Krohn om och överraskade dem alla genom att morra skräckinjagande. Han tog flera steg framåt in i den bländande snön, med sitt hår rest i ragg. Han kisade ner i snön och ignorerade dem. Gwen och de andra kollade förvånat på varandra. Gwen kikade ner i snön men kunde inte se något. Hon hade aldrig hört Krohn morra på det sättet. ”Vad är det Krohn?” frågade hon nervöst. Krohn fortsatte att morra framåt, och Gwen, sänkte nervöst en hand mot sin kniv vid sin midja, medan de andra också la sina händer på sina vapen. De kollade och kollade. Tillslut, ut ur den bländande snön, kom ett dussin varelser. De var hemska, helt vita, med gigantiska gula ögon och fyra långa, gula huggtänder, som var större än vargar.

De var större än Krohn, och alla hade två huvuden med långa huggtänder, nästan 3 decimeter. Det kom ett lågt, konstant, skräckinjagande ljud när de närmade sig i grupp och spred ut sig i en halvcirkel. ”Lorkar,” sa Aberthol med rädsla och gick bakåt. Gwendolyn hörde det särskiljande ljudet av metall när Steffen drog sitt svärd. Aberthol höll ut sin stav framför honom med båda händerna, medan Alistair bara stod där, och stirrade intensivt. Gwendolyn greppade sin kniv och höll i den hårt, och var beredd att lägga ner hela sitt liv för att försvara sin baby. Krohn slösade ingen tid: med ett morr rusade han framåt och initierade attacken. Han hoppade upp i luften och sjönk in sina huggtänder i halsen på en av lorkarna, och trots att den var större, så var Krohn bestämd och brottade ner den till marken i en morrande match. Ljuden var skräckinjagande när de rullade och rullade. Snart blev snön röd, och Gwen blev lättad över att se att det var lorkens blod. Krohn brottade segervisst ner den.