Uppkomsten Av De Tappra

KAPITEL TRE

Kyra gick sakta tillbaka genom portarna mot Argos, med allas blickar på henne, och hon brann av skam. Hon hade missuppfattat sin relation med Theos. Hon trodde, dumt nog att hon kunde kontrollera honom – och istället, hade hon skämt ut sig framför alla dessa män. För alla att se, var hon maktlös, hon hade ingen dominans över draken. Hon var bara en vanlig krigare – inte ens en krigare, utan en flicka i tonåren som hade lett sitt folk in till ett krig, gjort av en drake, som de inte längre kunde vinna.

Kyra gick igenom portarna av Argos, och kände blickarna på henne bland den pinsamma tystnaden. Vad tänkte de om henne nu? Undrade hon. Hon visste inte ens vad hon skulle tycka om sig själv. Hade Theos inte kommit för hennes skull? Hade han bara bekämpat detta krig för sina egna anledningar? Hade hon ens några speciella krafter?

Kyra var lättad över att männen kollade bort och återgick till sitt rotande, alla upptagna av att samla vapen och förbereda för krig. De rusade fram och tillbaka, samlade ihop allt som hade lämnats av kungens män, fyllde vagnar, ledde iväg hästarna och ljudet av stål som användes för sköldar och rustningar kastades i högar. Eftersom mer och mer snö kom, och det började skymma, så hade de ingen tid att förlora.

“Kyra,” sa en familjär röst.

Hon vände sig om och var lättad att se Anvins leende ansikte när han gick mot henne. Han kollade på henne med respekt, med en försäkrad vänlighet och värme som den fadersfigur han alltid varit. Han la en arm runt om hennes axlar och log brett under sitt skägg. Han sträckte sig för att ta ett svärd, med ett blad etsat med Pandesians symbol.

“Det finaste stålet jag har hållt i på flera år,” sa han med ett brett flin. “Tack vare dig, har vi tillräckligt med vapen här för att starta ett krig. Du har gjort oss mer skräckinjagande.”

Kyra sökte tröst i hans ord, som hon alltid gjorde; men hon kunde ändå inte trycka undan känslorna av depression och förvirring, av att vara lämnad av draken. Hon ryste.

“Jag gjorde inte allt detta,” svarade hon. “Theos gjorde.”

“Ändå återvände Theos för din skull,” svarade han.

Kyra kollade upp mot de gråa skyarna, som nu var tomma, och hon undrade.

“Jag är inte så säker på det.”

De båda studerade himlen under en lång tystnad, som endast bröts av vinden som svepte förbi.

“Din far väntar på dig,” sa Anvin, med en allvarlig röst.

Kyra gick med Anvin, med snö och is som knastrade under deras kängor, slingrande sig fram genom gårdsplanen genom all uppståndelse. De passerade dussin av hennes fars män medans de gick genom det spretiga fortet av Argos, män överallt insåg att de vunnit, för första gången på flera år. Hon såg de skratta, dricka, de trängdes med varandra medans de samlade vapen och proviant. De var som barn på julafton.

Ett dussin mer av henne fars män stod på rad och skickade säckar med Pandesians vete, skickade till varandra som de sedan staplades på vagnarna; en annan vagn som åkte förbi, var fylld med sköldar som klingade när den åkte förbi. Den var så full, så att några trillade ner för sidorna och soldaterna var tvungna att gå bredvid och samla ihop de igen. Runt om henne var där fullt med vagnar påväg ut ur fortet, några på väg tillbaka till Volis, andra tog olika vägar till platser som hennes far valt ut, alla fyllda till kanten. Kyra tog en tröst av synen, hon kände sig inte lika skyldig till vad hon gjort.

De vände runt hörnet och Kyra såg sin far, omringad av sina män, upptagen med att inspektera ett dussin med svärd och spjut, medans hans män höll fram dem för ett godkännande. Han vände sig om när hon kom fram och gjorde en gest till sina män som försvann, och lämnade de ensamma.

Hennes far vände sig om och kollade på Anvin, och Anvin stod kvar en stund, osäker, och förvånad över hennes fars blick, som tydligt vill att han också ska gå. Till slut gick Anvin tillsammans med de andra och lämnade Kyra tillsammans med sin far. Hon var överraskad också – han hade aldrig tidigare bett Anvin att gå.

Kyra kollade på honom, hans ansiktsuttryck hemlighetsfullt som vanligt, han bar det avlägsna, offentliga ansiktet som en ledare bland sina män, inte den intima blicken, som hon kände och älskade. Han såg ner på henne, och hon kände sig nervös, många tankar rusade igenom henne samtidigt: var han stolt över henne? Var han arg över att hon ledde de in i detta krig? Var han besviken över att Theos hade lämnat henne och hans armé?

Kyra väntade, van vid hans långa tystnad innan han började prata, och hon visste inte längre; alldeles för mycket hade förändrats mellan de, för snabbt. Det kändes som om hon hade mognat över natten, medans han hade förändrats över de senaste händelserna; som om de inte längre visste hur de skulle relatera till varandra. Var han fadern hon alltid hade känt och älskat, som läste sagor för henne sent in på natten? Eller var han hennes befälhavare nu?

Han stod där och stirrande, och hon insåg att han inte visste vad hans kulle säga, eftersom tystnaden hängde tungt mellan dem, det enda ljud som lät var vinden som ven, facklorna som flimrade bakom som hans män hade tänt för att det hade börjat skymma. Kyra stod inte ut med tystnade längre.

“Kommer du att ta tillbaka allt detta till Volis?” frågad hon, när en vagn skramlade förbi full med svärd.

Han vände sig om och kollade på vagnen och verkade komma tillbaka från sin dagröm. Han kollade inte tillbaka på Kyra, utan han kollade hellre på vagnen medans han skakade på sitt huvud.

“Volis har inget att ge oss längre, förutom döden” sa han, med en röst full av allvar. “Vi ska söderut nu.”

Kyra blev överraskad.

“Söderut?” frågade hon.

Han nickade.

“Espehus,” påstod han.

Kyra’s hjärta fylldes med upprymdhet när hon föreställde sig till resan mot Espehus, det uråldriga fortet precis vid havet, deras största granne söderut. Hon blev till och med mer upprymd än vad hon insåg – om han skulle dit kunde det endast betyda en sak: han förberedde sig för krig.

Han nickade, som om kan kunde läsa hennes tankar.

“Det finns ingen återvändo nu,” sa han.

Kyra kollade på sin far med en känsla av stolthet som hon inte känt på flera år. Han var inte längre en självbelåten krigare, som levde sina år i ett litet säkert fort – utan nu, den modiga befälhavaren som hon en gång känt, som var redo att riskera allt för frihet.

“När ska vi dit?” frågade hon, hennes hjärta slog, den förutsåg sin första strid.

Hon var förvånad över att se att han skakade sitt huvud.

“Inte vu,” rättade han. “Jag och mina män. Inte du.”

Kyra var nedslagen, hans ord var som en dolk i hennes hjärta.

“Lämnar du mig?” frågade hon stammandes. “Efter allt som har hänt? Vad måste jag göra för att bevisa mig själv för dig?”

Han skakade sitt huvud försiktigt, och hon blev förstörd över att se den hårda blicken i hans ögon, en blick som betydde att han inte skulle ångra sig.

“Du ska till din farbror,” sa han. Det var en order, inte en fråga och med dessa ord så visste hon vart hon stod: hon var hans soldat nu, inte hans dotter, och det gjorde ont.

Kyra tog ett djupt andetag – hon skulle inte ge upp så lätt.

“Jag vill kämpa jämsides med dig,” insisterade hon. “Jag kan hjälpa dig.”

“Du kommer att hjälpa mig,” sa han, “genom att gå dit där du behövs. Jag behöver ha dig där.”

Hon fårade sin panna, och försökte att förstå.

“Men varför?” frågade hon.

Han var tyst under en lång tid, tills han suckade.

“Du besitter…” började han, “…krafter. Som jag inte förstår mig på. Krafter som vi behöver för att vinna detta krig. Krafter som din farbror vet hur man ska ta hand om.”

Han sträckte sig och tog meningsfullt tag i hennes axel.

“Om du vill hjälpa oss,” lade han till, “om du vill hjälpa ditt folk, så är det där du behöver vara. Jag behöver inte ytterligare en soldat – Jag behöver de unika talangerna som du har att erbjuda. Dessa talanger som ingen annan har.”

Hon såg allvar i hans ögon, och samtidigt som hon kände sig hemsk för att hon inte fick följa med honom, så kände hon lite tröst i hans röst – tillsammans med en kraftig känsla av nyfikenhet. Hon undrade vad för krafter det var han menade, och vem hennes farbror var.

“Gå och lär dig vad jag inte kan lära dig” sa han. “Kom tillbaka starkare, och hjälp mig att vinna”

Kyra kollade tillbaka i hans ögon, och hon kände värmen och respekten återvända, och hon började känna sig återställd igen.

“Det är en lång resa” sa han. “En tre-dagars ritt norrut. Du kommer att behöva korsa Escalon ensam. Du kommer att behöva rida snabbt, med list, och undvika vägarna. Ord kommer snart att spridas om vad som har hänt här – och Pandesians kung kommer att vara rasande. Vägarna kommer att vara farliga – du kommer att behöva hålla dig i skogarna. Rid norrut, hitta havet, och håll det i ditt synfält. Det kommer att vara din kompass. Följ kustlinjen, och du kommer att hitta din väg. Håll dig ifrån byar och människor. Stanna inte. Berätta inte för någon vart du ska. Tala inte med någon.”

Han tog ett stadigt grepp om hennes axlar och hans ögon mörknade av brådska, vilket skrämde henne.

“Förstår du?” sa han allvarligt. “Det är en farlig resa för vilken man som helst – inte mycket mindre för en ensam flicka. Jag kan inte ge dig något sällskap. Du behöver vara stark för att klara av detta ensam. Är du det?”

Hon kunde höra rädslan i hans röst, kärleken från en far, och hon nickade, hon kände sig stolt över att han litade på att hon skulle klara av detta uppdrag.

“Ja far, det är jag,” sa hon stolt.

Han studerade henne, och nickade slutligen, som om han var nöjd. Sakta så började hans ögon att fyllas med tårar.

“Av alla mina män,” sa han, “av alla dessa krigare, är du den jag behöver mest. Inte dina bröder, och inte ens mina lojala soldater. Du är den jag behöver, den enda som kan vinna detta krig.”

Kyra kände sig förvirrad och överväldigad; hon förstod inte riktigt vad han menade. Hon öppnade sin mun för att fråga honom – när hon plötsligt kände att någon närmade sig.

Hon vände sig om för att se Baylor, hennes fars befälhavare över hästarna, gå emot dem med hans vanliga leende. En kort, överviktig man med korta ögonbryn och stripigt hår, gick han emot dem med sitt vanliga luffande och log mot henne, och kollade sedan på hennes far, som om han väntade på hans godkännande.

Hennes far nickade åt honom, och Kyra undrade vad det var som pågick, när Baylor vände sig mot henne.

“Jag har hört att du ska på en resa,” sa Baylor. “För det, kommer du att behöva en häst”

Kyra rynkade pannan förvirrat.

“Jag har en häst,” svarade hon, och kollade på den fina hästen hon red under striden mot kungens män, uppbuden på andra sidan gårdsplanen.

Baylor log.

“Det där är inte en häst,” sa han.

Baylor kollade på hennes far och hennes far nickade, och Kyra försökte att förstå vad det var som hände.

“Följ mig,” sa han, och utan att vänta, vände han plötsligt och började gå mot stallet.

Kyra såg honom gå, förvirrat, och kollade sedan på sin far, som nickade tillbaka.

“Följ honom,” sa han. “Du kommer inte att ångra dig”

Kyra gick över den snöiga gårdsplanen med Baylor, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, som ivrigt gick mot det låga stallet i sten. Medans de gick, undrade Kyra vad Baylor hade menat, hon undrade vad det var för häst han hade tänkt ut åt henne. För henne var alla hästar ungefär likadana.

Medans de gick mot det sargade stallet, nästan 100 meter långt, vände sig Baylor mot henne, med en glad blick.

“Vår kungs dotter kommer att behöva en fin häst som ska ta henne vart hon än ska.”

Kyras hjärta slog snabbare; hon hade aldrig fått en häst från Baylor tidigare, en ära som oftast bara var till för erfarna krigare. Hon hade alltid drömt om att ha en när hon var gammal nog, och när hon hade förtjänat det. Det var en ära som hennes äldsta bröder inte ens fick njuta av.

Anvin nickade stolt.

“Du har förtjänat den,” sa han.

“Om du kan hantera en drake,” sa Arthfael med ett leende, “kan du garanterat hantera en häst.”

När man skymtade stallen, började en liten publik att samlas, som gick med fler och fler där de gick, männen tog en paus från deras samlande av vapen, klart nyfikna över att se vad som ska hända. Hennes två äldre bröder, Brandon och Braxton, gick också med, de glodde stort på Kyra med avundsjuka i deras ögon. De kollade bort snabbt, för stolta, som vanligt, för att ens berömma henne. Hon förväntade sorgligt nog inget från dem heller.

Kyra hörde fotsteg och vände sig om, glad för att se sin att hennes vän Dierdre gick med också.

“Jag hörde att du ska lämna oss,” sa Dierdre när hon kom upp bredvid henne.

Kyra gick bredvid sin nya vän, nöjd med hennes närvaro. Hon tänkte tillbaka på deras tid tillsammans i guvernörens cell, allt lidande de stod ut med, efter att de flytt kände hon ett direkt band mellan dem. Dierdre hade gått igenom ett värre helvete än vad hon hade, och när hon kollade på henne, kunde hon se svarta ringar under hennes ögon, en aura av lidande och sorg som fortfarande var kvar över henne, hon undrade vad det skulle bli av henne. Hon insåg att hon inte bara kunde leva ensam i detta fort. Med armén som skulle söderut, så skulle Dierdre bli lämnad ensam.

“Jag skulle kunna behöva sällskap när jag reser,” sa Kyra, en idé som kom samtidigt som hon yttrade sig.

Dierdre kollade på henne, med ögon som var överraskade, och började sedan att le brett, hennes tunga aura blev lättare.

“Jag hoppades på att du skulle fråga,” svarade hon.

Anvin, hörde vad de sa, och rynkade pannan.

“Jag vet inte om din far skulle godkänna det,” protesterade han. “Du har viktiga uppdrag framför dig.”

“Jag kommer inte att störa,” sa Dierdre. “Jag måste korsa Escalon hur som helst. Jag ska återvända till min far. Jag vill helst inte korsa det ensam.”

Anvin kliade sig i skägget.

“Din far kommer inte att tycka om det,” sa han till Kyra. “Hon kanske blir en påfrestning.”

Kyra la en försäkrande hand på Anvin’s vrist, då var de löst.

“Dierdre är min vän,” sa hon, för att säga det uppenbara. “Jag kommer inte att överge henne, precis som att du inte skulle övergiva någon av dina mannar. Vad är det du alltid har sagt till mig? Ingen lämnas efter.”

Kyra suckade.

“Jag må ha räddat Dierdre från den cellen,” la Kyra till, “men hon hjälpte även till att rädda mig. Jag är skyldig henne en skuld. Jag är ledsen, men vad min far tycker betyder lite. Det är jag som korsar Escalon ensam, inte han. Hon kommer med mig.”

Dierdre log. Hon gick upp bredvid Kyra och länkande sin arm med hennes, det var en ny stolthet i hennes steg. Kyra tyckte det kändes bra att han med henne på sin resa, och hon visste att hon hade gjort rätt val, vad som än skulle hända.

Kyra märkte att hennes brödrer gick nära och hon kunde inte hjälpa att hon kände sig lite besviken över att de inte var mer beskyddande över henne, så att de skulle erbjuda sig att följa med henne också; de var alldeles för tävlingsinriktade. Hon tyckte det var sorgligt att det var det naturliga i deras relationer, hon kunde dock inte förändra människor. Hon insåg att hon klarade sig bättre utan det. De var fyllda med övermod, och skulle endast göra något hänsynslöst för att hon skulle hamla i trubbel.

“Jag skulle gärna också göra dig sällskap,” sa Anvin, hans röst var tung av skuldkänslor. “Tanken på att låta dig korsa Escalon själv passar inte mig.” Han suckade. “Men din far behöver oss mer nu än någonsin. Han frågade om jag kunde följa med söderut.”

“Och jag,” lade Arthfael till. “Jag skulle gärna också följa med – men jag har också fått uppdraget söderut.”

“Och jag ska stanna kvar och vakta Volis under hans frånvaro,” sa Vidar.

Kyra blev rörd av deras stöd.

“Oroa er inte,” svarade hon. “Jag har bara en tre-dagars ritt framför mig, det kommer gå bra.”

“Du ska,” avbröt Baylor och gick närmare. “Och din nya häst ska garantera det.”

Med det sagt, öppnade Baylor den breda dörren till stallet, och alla följde efter honom i den långa stenbyggnaden, lukten av häst låg tungt i luften.

Kyra’s anpassade sig sakta till det låga ljuset medans hon följde efter honom. Stallet var fyllt av ljudet av förväntansfulla hästar. Hon kollade runt i stallet och såg till hennes förvåning, de största och vackraste hästar som hon någonsin sett – stora, starka, vackra hästar, bruna och svarta, varenda en var en hjälpte. Det var en skattkista.

“Kungens män sparade de bästa till sig själva,” förklarade Baylor medans de gick längre ner längs gången. Han rörde en av hästarna och klappade en annan och djuren verkade komma till liv i hans närvaro.

Kyra gick sakta och tog in alla intryck. Varje häst var som ett konstverk, större än de flesta hästar som hon någonsin sett, fulla med skönhet och kraft.

“Tack vare dig och din drake, är dessa hästar våra nu,” sa Baylor. “Det enda logiska är att du får välja häst. Din far har sagt att det är du som får välja först, till och med före honom.”

Kyra var chockad. När hon sökte genom stallet, kände hon en stark känsla av ansvar, då hon visste att detta var ett val som gällde hela livet.

Hon gick sakta, drog sin hand genom hästarnas manar, kände hur mjuka och lena de var, hur kraftfulla de var, och hur svårt det var att välja.

“Hur ska jag kunna välja?” frågade hon Baylor.

Han log och skakade sitt huvud.

“Jag har tränat hästar hela mitt liv,” svarade han, “Jag har uppfostrat dem också. Och om där är en sak som man behöver veta, så är det att det inte finns två likadana. Vissa är avlade för hastighet, andra för uthållighet; vissa är byggda för styrka, andra för att kunna bära mycket. Vissa är för stolta för att ens bära någonting. Och andra, ja de är byggda för strid. Vissa trivs i tornerspel, andra vill bara slåss, och andra är skapade för flera maraton av krig. Vissa vill vara din bästa vän, andra vill vända sig emot dig. Din relation till din häst är något magiskt. De måste kalla på dig, och du på de. Välj noga, och din häst kommer alltid att vara vid din sida, i alla tider av strider och krig. Ingen bra krigare är komplett utan en häst.”

Kyra gick sakta, hjärtat slog hårt av upprymdhet, hon gick förbi häst efter häst, vissa kollade bort, vissa gnäggande och vissa stampade otåligt, andra stod bara still. Hon väntade på en slags kontakt, och ännu kände hon inget. Hon var frustrerad.

Men plötsligt, kände Kyra en ilande känsla i hennes ryggrad, som en blixt som slog in i henne. Det kom som ett skarpt ljud som ekade i hela stallet, ett ljud som sa till henne att den var hennes häst. Det lät inte som en vanlig häst – utan den hade ett mycket mörkare ljud, mycket mer kraftfullt. Den skar genom och steg högre än alla andra ljud, som ett lejon som försökte ta sig ut ur sin bur. Det både skrämde henne – och drog henne närmare.

Kyra vände sig mot ljudkällan, vid slutet av stallet, och när hon gjorde det kom ljudet av krossat trä. Hon såg hur det började splittras, träet flög överallt, och det uppstod ett tumult när flera män skyndade för att försök undvika den trasiga trägrinden. En häst fortsatte att banka med sina hovar.

Kyra skyndade mot tumultet.

“Vart ska du?” frågade Baylor. “De fina hästarna är här.”

Men Kyra ignorerade honom och ökade, hennes hjärta slog snabbare desto snabbare hon gick. Hon visste att det kallade på henne.

Baylor och de andra skyndade sig för att hänga med henne när hon närmade sig slutet av stallet, och när hon gjorde det, vände hon sig och gapade av synen framför henne. Där stod, vad som skulle likna en yest, dock dubbelt så stor och med ben tjocka som trädstammar. Den hade två smala, rakblads-vassa horn, knappt synliga bakom öronen. Dess päls var inte svart eller brun som de andras, utan scharlakansrött – och dess ögon, som ingen annans, var starkt glödande gröna. De kollade rakt på henne, och intensiteten skar i bröstet och fick henne att tappa andan. Hon kunde inte röra på sig.

Varelsen som tornade upp sig ovanför henne och gjorde ett ljud, som lät som ett morrande, och avslöjade sina huggtänder.

“Vad är detta för häst?” frågade hon Baylor, hennes röst var knappast högre än en viskning.

Han skakade sitt huvud ogillande.

“Det där är inte en häst,” sa han medans han rynkade pannan, “utan en vildsint best. Ett freak. Väldigt sällsynt. Det är en Solzor. Importerad från hörnen av Pandesia. Kungens guvernör hade den nog som en trofé för att visa för andra. Han kunde inte rida varelsen – ingen kunde. Solzors är vildsinta varelser, som inte kan tämjas. Kom – du slösar din värdefulla tid. Tillbaka till hästarna.”

Men Kyra stod kvar, som fastrotad och kunde inte kolla bort. Hennes hjärta slog hårt när hon visste att det var menat att vara de två.

“Jag väljer denna,” sa hon till Baylor.

Baylor och de andra gapade, alla stirrade på henne som om hon vore galne. En tung tystnad spred sig.

“Kyra,” började Anvin, “din far skulle aldrig tillåta – ”

“Är det mitt val eller inte?” svarade hon.

Han rynkade pannan och satte händerna på höfterna.

“Det där är inte en höst!” insisterade han. “Det är en vild varelse.”

“Den kommer väldigt snart att döda dig,” lade Baylor till.

Kyra vände sig mot honom.

“Vad var det du sa om att lita på mina instinkter?” frågade hon. “Ja, det är hit de har lett mig. Detta djuret och jag hör ihop.”

Solzorn stegrade plötsligt med dess stora ben, och slog till ytterligare en trägrind, och skickade träsplitter överallt så männen fick skydda sig. Kyra var i vördnad. Den var vild, otämjd och magnifikt, ett djur för stort för detta stället, för stort för fångenskap, och för överlägsen de andra.

“Varför skulle hon få ha den?” frågade Brandon och gick fram samtidigt som han knuffade undan de andra. “Jag är trots allt äldre jag vill ha den.”

Före hon kunde svara, rusade Brandon fram som om han skulle paxa den. Han tänkte hoppa upp på hans rygg, och när han gjorde så, så bockade Solzorn vilt och kastade av honom. Han flög genom hela stallet och rätt in i väggen.

Braxton rusade fram, som om han också ville paxa den, och när han gjorde det så svängde den på huvudet och skar upp Brandon’s arm med sina huggtänder.

Blödande och skrikande sprang Brandon ut ur stallet, greppande om sin arm. Braxton reste sig upp och följde efter, Solzorn missade precis när han tänkte bita honom.

Kyra stod som i trans, men ändå orädd. Hon visste att för henne, skulle den vara annorlunda. Hon kände en kontakt till denna best, samma kontant som hon hade med Theos.

Kyra gick modigt framåt, så hon stod rakt framför den, inom räckhåll för dess dödliga huggtänder. Hon ville visa Solzorn att hon litade på den.

“Kyra!” skrek Anvin, med oro i sin röst. “Backa!”

Men Kyra ignorerade honom. Hon stod där och stirrade besten i ögonen.

Besten stirrade tillbaka, och ett lågt morrande steg från dess hals, som om den försökte bestämma sig för vad den skulle göra. Kyra skakade av rädsla, men hon ville inte att de andra skulle se det.

Hon tvingade sig själv att visa sitt mod. Hon höjde sakta en hand, gick framåt, och rörde sakta den röda pälsen. Den morrade högre, visade sina huggtänder, och hon kunde känna dess ilska och frustration.

“Lås upp kedjorna,” kommenderade hon de andra.

“Va!?” sa en av dem.

“Det är inte smart,” sa Baylor, med rädsla i sin röst.

“Gör som jag säger!” insisterade hon, samtidigt som hon kände en styrka höja sig inom henne, som om bestens vilja rinner genom henne.

Bakom henne rusade soldaterna fram med nycklar och låste upp kedjorna. Under hela denna stunden slutade inte besten att kolla på henne, morrande, som om den utmanade henne.

Så fort som kedjorna var upplåsta, började besten att stampa med hovana, som om den hotade med att gå till attack.

Men konstigt nog gjorde den inte det. Istället stirrade den på Kyra, fixerade sina ögon vid henne, och sakta såg det ut som att ilskan försvann och förvandlades till tolerans. Kanske till och med tacksamhet.

Väldigt försiktigt, såg den ut att sänka sitt huvud; det var en varsam gest, nästan omärkbar, men ändå en hon kunde tyda.

Kyra gick fram, tog tag i manen, och hoppade upp i en snabb rörelse.

En flämtning hördes i rummet.

I början så bockade och skakade besten. Men Kyra kände att det var för att den ville ge en show. Den ville egentligen inte kasta av henne – den ville bara visa sig trotsig, visa vem som bestämde, hålla henne på kanten. Den ville att hon skulle veta att det var en vild varelse, en varelse som inte kunde tämjas av någon.

Jag vill inte tämja dig, sa hon till den i sinnet. Jag vill endast vara din partner i strid.

Solzorn lugnade sig, den rörde sig fortfarande, men inte lika vilt, som om den hörde henne. Till slut stod den stilla, fortfarande under henne, morrande åt de andra, som om den skyddade henne.

Kyra, satt på Solzorn, nu var hon lugn, och hon kollade ner på de andra. Ett hav av chockade ansikten kollade tillbaka, med gapande munnar.

Kyra började sakta att le brett och kände en stark känsla av triumf.

“Detta,” sa hon, “är mitt val. Och hans namn är Andor.”

Kyra red Andor på en stig ner mot centrum av gårdsplanerna i Argos, och alla hennes fars män, tuffa soldater, stannade och såg på henne med vördnad i blicken. Självklart så hade de inte sett något liknande.

Kyra höll varsamt i hans man, försökte lugna honom då han morrade lågt åt alla män, samtidigt som han blängde kraftigt på dem, som om det var deras fel att han var fastkedjad. Kyra justerade sin balans, Baylor hade satt på en fräsch lädersadel på honom, och hon försökte vänja sig vid att rida så högt upp. Det kändes som om hon hade mer makt med denna best under sig, än vad hon någonsin haft.

Bredvid henne red Dierdre en vacker märr, en som Baylor valde åt henne, och de två fortsatte genom snön tills Kyra såg sin far på håll, där han stod vid porten och väntade på henne. Han stod med sina män, alla väntade på att få säga adjö, och de kollade också upp på henne med rädsla och vördnad, chockade över att hon kunde rida detta djur. Hon såg beundran i deras ögon, och det stärkte henne inför hennes resa. Om Theos inte skulle återvända till henne, hade hon i alla fall denna magnifika varelse under sig.

Kyra steg av när hon kom fram till sin far, guidade Andor genom att hålla i manen, samtidigt som hon såg den oroande blicken i hennes fars ögon. Hon visste inte om det var på grund av besten eller för resan som väntade. Hans oro i blicken gjorde även henne orolig, det fick henne att inse att hon inte var den enda som fruktade det som komma skall, och att han brydde sig om henne trots allt. Under den kortaste stunden, tog han ner sitt gard och gav henne en blick som endast hon kunde se: kärleken från en far. Hon kunde se att han kämpade med att skicka iväg henne på detta uppdrag.

Hon stannade ett par meter ifrån, mot honom och alla blev tysta när de samlades runt om för att se deras farväl.

Hon log upp mot honom.

“Oroa dig inte far,” sa hon. “Du uppfostrade mig till att vara stark.”

Han nickade tillbaka och låtsades att han var säker – ändå kunde hon se att han inte var det. Han var fortfarande, mest av allt, en far.

Han kollade upp, letade i skyarna.

“Om endast din drake hade kommit hit nu,” sa han. “Då hade du kunnat korsa Escalon på bara några få minuter. Eller bättre – han kunde hjälpa dig på din resa och bränna upp alla som kom i din väg.”

Kyra gav ett sorgligt leende.

“Theos är borta nu far.”

Han kollade på henne, med ögon fyllda av undran

“För alltid?” frågade han, frågan från en krigsherre som leder sina män i strid, behöver veta, men är för rädd för att be.

Kyra stängde sina ögon och försökte ”starta rätt kanal”, för att få ett svar. Hon bad om att Theos skulle svara henne.

Det enda som kom var en bedövande tystnad. Det fick henne att undra om hon någonsin ens hade en kontakt med Theos från början, eller om hon bara hade föreställt sig det.

“Jag vet inte far,” svarade hon ärligt.

Han nickade tillbaka accepterande, synen av en man som har lärt sig att acceptera saker som det var, och att lita på sig själv.

“Kom ihåg vad jag – ” började hennes far.

“KYRA!” ett upprymt skrik skar genom luften.

Kyra vände sig om, precis som männen runt om henne, och hennes hjärta lättade när det var Aidan som sprang genom portarna, med Leo vid sin sida, hoppandes ner från en vagn körd av hennes fars män. Han sprang rätt mot henne, snubblande genom snön, Leo ännu snabbare och långt före honom, och han var redan påväg in i Kyras armar.

Kyra skrattade när Leo brottade ner henne och stod på hennes bröstkorg med alla fyra och slickade henne i ansiktet igen och igen. Bakom henne morrade Andor, han var redan beskyddande över henne, och Leo hoppade bort och vände sig mot Andor och morrade tillbaka. De var två orädda varelser, båda lika beskyddande över henne, och Kyra kände sig ärad.

Hon hoppade upp och ställde sig mellan dem och höll tillbaka Leo.

“Det är okej, Leo,” sa hon. “Andor är min vän. Och Andor,” sa hon när hon vände sig om, “Leo är min också.”

Leo backade motvilligt medans Andor fortsatte att mörra, dock lite tystare.

“Kyra!”

Kyra vände sig om när Aidan sprang in i hennes armar. Hon sträckte sig ner och kramade honom hårt när hans hand tog tag runt hennes rygg. Det kändes så bra att omfamna sin lillebror, som hon garanterat aldrig kommer att se igen. Han var den del av det normala liv som lämnades i virvelvinden av det hennes live hade blivit, det enda som inte hade förändrats.

“Jag hörde att du var här,” sa han snabbt, “och jag red hit för att få träffa dig. Jag är så glad att du är tillbaka.”

Hon log sorgligt.

“Tyvärr inte särskilt länge min bror,” sa hon.

En blixt av oro visades i hans ansikte.

“Lämnar du?” frågade han, helt förstörd.

Hennes far avbröt.

“Hon ska iväg för att träffa sin farbror,” förklarade han. “Låt henne gå nu.”

Kyra märkte att han sa hennes farbror och inte din farbror, och hon undrade varför.

“Då ska jag följa med!” insisterade Aidan stolt.

Hennes far skakade sitt huvud.

“Det ska du inte,” svarade han.

Kyra log mot sin lillebror, så modig, som vanligt.

“Vår far behöver dig någon annanstanse,” sa hon.

“Vid krigsfronten?” frågade Aidan, och vände sig hoppfullt mot sin far. “Du ska mot Esephus,” lade han till lite snabbt. “Har jag hört! Jag vill följa med!”

Men han skakade sitt huvud.

“Det är Volis som gäller för dig,” svarade han. “Du kommer att stanna här, skyddad av männen som jag lämnar kvar. Krigsfronten är inte rätt plats för dig just nu. En annan dag.”

Aidan blev illröd av besvikelse.

“men far jag vill slåss!” protesterade han. “Jag vill inte vara fast i något tomt fort med kvinnor och barn!”

Hans män skrattade, men han såg seriös ut.

“Mitt val är gjort,” svarade han kort.

Aidan rynkade på pannan.

“Om jag inte kan följa med Kyra och inte följa med dig,” sa han, vägrade att släppa ämnet, “varför är det då lönt att lära mig om strid, lära mig hur jag ska använda vapen? Vad har all min träning varit till för?”

“Skaffa lite brösthår först lillebror,” sa Braxton skrattande och gick fram med Brandon bredvid sig.

Fler män började skratta och Aidan blev röd i ansiktet, och det var tydligt att han skämdes framför de andra.

Kyra, kände sig hemsk, och gick ner på knä framför honom och kollade på honom, samtidigt som hon la en hand på hans kind.

“Du kommer att bli en bättre krigare än alla dem,” försäkrade hon honom om mjukt, så att bara han kunde höra. “Ha tålamod under tiden, se över Volis. Staden behöver dig också. Gör mig stolt. Jag kommer att återvända, det lovar jag, och en dag kommer vi att slåss stora strider tillsammans.”

Aidan såg ut att mjukna lite och så kramade han henne ytterligare en gång.

“Jag vill inte att du ska åka,” sa han mjukt. “Jag hade en dröm om dig. Jag drömde…” Han kollade upp motvilligt, med en blick fylld av rädsla. “…att du skulle dö där ute.”

Kyra kände en chock av hans ord, speciellt när hon såg blicken i hans ögon. Den jagade henne. Hon visste inte vad hon kulle säga.

Anvin gick fram och drog över en stor tjock päls över hennes axlar för att värma henne; Hon kände sig flera kilo tyngre, men den stängde ute all vind och tog bort kylan från hennes vind. Han log tillbaka.

“Dina nätter kommer att bli långa, och elden kommer att vara långt bort,” sa han, och omfamnade henne kvickt.

Hennes far gick snabbt emot henne och omfamnade henne, den starkaste omfamningen av en krigsherre. Hon kramade tillbaka, förlorad i hans muskler, hon kände sig trygg och säker.

Du är min dotter.” sa han varsamt, “glöm inte det.” Han sänkte sedan sin röst, så att ingen annan kunde höra, och sa: “Jag älskar dig.”

Hon blev överrumplad av känslor, men före hon kunde svara vände han sig snabbt om och gick iväg – och samtidigt började Leo att gnälla och hoppa upp på henne, och gnugga sin nos mot hennes bröst.

“Han vill följa med dig,” sa Aidan. “Ta han – du kommer att behöva honom mycket mer än mig, instängd i Volis. Han är ju trots allt din.”

Kyra kramade Leo, och kunde inte vägra, då Leo vägrade lämna hennes sida. Hon kände sig tröstad av idén att få ha med honom, då hon hade saknat honom mycket. Hon skulle behöva ett till par med ögon och öron också, och där fanns ingen mer lojal än Leo.

Nu var Kyra redo och hoppade upp på Andor då hennes fars män delade på sig så hon kunde ta sig förbi. De höll upp facklor genom hela bron för att visa respekt, de fäktade bort natten, lyste upp en väg åt henne. Hon kollade ut framför männen, the där bredde vildmarken ut sig. Hon kände sig upprymd, och mest av allt, en känsla av att det var hennes plikt. Hennes mening. Framför henne låg det viktigaste uppdraget i hela hennes liv, ett uppdrag som inte bara skulle visa hennes identitet, utan avgöra ödet för alla i Escalon. Insatserna kunde inte vara högre.

Med hennes stav över ena axeln, hennes båge över den andra, och med Leo och Dierdre bredvid henne, Andor under henne, och alla hennes fars män som kollade på henne, så började Kyra att rida med Andor mot stadsportarna. Hon gick sakta från början, genom facklorna, förbi männen, och det kändes som om hon gick in i en dröm, som om hon gick sitt öde tillmötes. Hon kollade inte bakåt, hon ville inte förlora sin beslutsamhet. Ett signalhorn lät långt från hennes fars män, en signal för avgång, ett ljud för respekt.

Hon förberedde sig för att ge Andor en kick – men han hade redan förstått henne. Han började öka, först trav sedan galopp

Kyra sprang i full fart, genom portarna av Argos, över bron och ut på de öppna fälten. Kalla vindar i hennes hår, och inget annat än en lång väg framför sig, vilda varelser och mörker som sakta bredde ut sig.