DAENERYS

”Dothrakihavet”, sa ser Jorah Mormont då han höll in hästen bredvid henne på krönet av bergskammen.

Nedanför dem sträckte den väldiga, öde slätten ut sig ända till den fjärran horisonten och bortom den. Det var verkligen ett hav, tänkte Dany, och där fanns inga kullar, inga berg, inga träd eller städer eller vägar utan bara det ändlösa höga gräset som böljade som vågor när vinden blåste. ”Det är så grönt”, anmärkte hon.

”Här och nu”, instämde ser Jorah, ”men ni skulle se det då det blommar och man bara ser röda blommor från horisont till horisont, som ett hav av blod. När torrtiden kommer förvandlas hela den här världen till samma färg som gammal brons, och det här är bara hranna, mitt barn. Det finns hundratals olika sorters gräs där ute, gräs gult som citron och mörkt som indigo, ljusblått gräs och orange gräs och gräs som regnbågen. Nere i skuggländerna bortom Asshai sägs det att det finns hav av spökgräs som växer högre än en man till häst med stänglar bleka som mjölkvitt glas. Det mördar allt annat gräs och glöder i mörkret med de fördömdas själar. Dothrakierna hävdar att en dag kommer spökgräset att breda ut sig över hela världen, och då kommer allt liv att dö.”

Tanken fick Dany att rysa. ”Jag vill inte tala om det nu”, sa hon, ”för det är så vackert här och jag vill inte tänka på att allt ska dö.”

”Som ni vill, khaleesi”, svarade ser Jorah respektfullt.

Hon hörde ljudet av röster och kastade en blick över axeln. Hon och Mormont hade lämnat resten av sällskapet långt bakom sig, och nu höll de andra på att klättra uppför bergskammen nedanför dem. Hennes tjänarinna Irri och de unga bågskyttarna i hennes khas var viga som kentaurer, men Viserys fick fortfarande kämpa med de korta stigbyglarna och den smala sadeln. Hennes bror trivdes inte här ute och han borde aldrig ha följt med. Master Illyrio hade enträget bett honom vänta i Pentos och erbjudit honom att bo i sitt palats, men Viserys hade inte velat höra på det örat. Han skulle stanna hos Drogo tills skulden var betald, tills han fått den krona han blivit lovad. ”Och om han försöker lura mig ska han bittert få erfara vad det innebär att väcka draken”, hade Viserys sagt och lagt handen på sitt lånade svärd. Illyrio hade smålett och önskat honom lycka till.

Dany upptäckte att hon inte hade någon lust att lyssna på broderns klagolåt just nu, för dagen var alldeles för perfekt för det. Himlen var djupblå och högt ovanför dem kretsade en jaktfalk. Gräshavet vajade och suckade för varje vindpust och luften var varm mot ansiktet. Dany kände sig rofylld, och hon tänkte inte låta Viserys förstöra friden.

”Vänta här”, sa Dany till ser Jorah, ”och säg åt de andra att stanna här också. Säg att jag befaller det.”

Riddaren log. Ser Jorah var ingen vacker man. Han hade hals och axlar som en tjur och armar och bröst var täckta av grovt svart hår som växte så tätt att det inte blivit något kvar till huvudet. Men hans leende fick Dany att känna sig trygg. ”Ni lär er att tala som en drottning, Daenerys.”

”Inte som en drottning”, invände Dany, ”utan som en khaleesi.” Hon vände hästen och galopperade ensam nedför bergskammen.

Sluttningen var brant och stenig, men Dany red oförskräckt och glädjen och faran var som en sång i hjärtat. I hela hennes liv hade Viserys sagt att hon var prinsessa, men inte förrän Daenerys Targaryen red sin silverhäst hade hon känt sig som en.

I början hade det inte varit lätt. Khalasaren hade brutit lägret morgonen efter hennes bröllop och ridit österut mot Vaes Dothrak, och på tredje dagen trodde Dany att hon skulle dö. Hon hade stora, blodiga ridsår i stjärten, låren var fulla av skavsår, hon hade blåsor på händerna efter tyglarna och det värkte i musklerna i ben och rygg så att hon knappt kunde sitta. När skymningen föll var tjänarinnorna tvungna att hjälpa henne av hästen.

Inte ens nätterna gav någon lindring. Khal Drogo struntade blankt i henne medan de red, precis som han gjort under bröllopet. Han fördrev kvällarna med att dricka tillsammans med sina krigare och blodsryttare, med att rida i kapp på sina snabba hästar och se kvinnor dansa och män dö. Dany hade ingen plats i den delen av hans liv utan fick äta ensam eller tillsammans med ser Jorah och brodern och efteråt gråta sig till sömns. Men varenda natt strax före gryningen kom Drogo till hennes tält och väckte henne i mörkret för att sedan rida henne lika obarmhärtigt som han red sin hingst. Han tog henne alltid bakifrån på dothrakiskt vis, och det var Dany tacksam för, för på det sättet kunde hennes herre och härskare inte se tårarna i hennes ansikte och hon kunde använda kudden för att kväva skriken av smärta. När Drogo var klar brukade han sluta ögonen och börja snarka lätt och Dany låg bredvid honom med kroppen mörbultad och öm och hade alldeles för ont för att kunna sova.

Dag följde på dag och natt på natt tills Dany visste att hon inte stod ut ett enda ögonblick till. Hon skulle ta livet av sig hellre än att fortsätta, beslöt hon en kväll.

Men när hon sov den natten drömde hon drakdrömmen igen, och den här gången var Viserys inte med i den utan det var bara hon och draken. Dess fjäll var svarta som natten, våta och hala av blod, hennes blod, anade Dany. Ögonen var som dammar av smält magma och då draken öppnade munnen sprutade elden ut i en het stråle. Hon kunde höra den sjunga för henne. Hon öppnade famnen för elden, omfamnade den och lät den sluka henne hel, lät den rena henne och härda henne och skrubba henne ren. Hon kunde känna huden brännas och svartna och falla av, kunde känna blodet koka och förvandlas till ånga, och ändå upplevde hon ingen smärta. Hon kände sig stark och som ny.

Och nästa dag gjorde det konstigt nog inte lika ont längre. Det var som om gudarna hört henne och förbarmat sig över henne. Till och med tjänarinnorna lade märke till förändringen. ”Vad är det för fel, khaleesi?” frågade Jhiqui. ”Är ni sjuk?”

”Jag var sjuk”, svarade hon där hon stod lutad över drakäggen som Illyrio hade skänkt henne då hon gifte sig. Hon rörde vid det största av de tre och lät handen mjukt glida över skalet. Svart och scharlakansrött, tänkte hon, som draken i min dröm. Stenen kändes förunderligt varm under fingrarna…eller drömde hon fortfarande? Hon drog nervöst till sig handen.

Från den stunden blev var dag lättare än den föregående. Benen blev starkare, blåsorna brast och händerna blev valkiga och hennes mjuka lår blev härdade och smidiga som skinn.

Khalen hade befallt tjänarinnan Irri att lära Dany rida på dothrakiskt vis, men det var stoet som var hennes verkliga lärare. Hästen verkade känna hennes sinnesstämningar som om deras tankar var gemensamma, och för var dag som gick blev Dany säkrare i sadeln. Dothrakierna var ett hårt och osentimentalt folk och de hade inte för vana att ge namn till sina djur, så Dany tänkte bara på henne som silver. Hon hade aldrig älskat något så högt.

Allt eftersom ridningen blev mindre plågsam började Dany lägga märke till skönheten i landskapet runt omkring sig. Hon red i spetsen för khalasaren tillsammans med Drogo och hans blodsryttare, och därför såg hon allt fräscht och ofördärvat. Bakom dem slet den stora horden sönder jorden, grumlade floderna och rev upp moln av kvävande damm, men framför dem var slätten alltid grön och orörd.

De red över de böljande kullarna utanför Norvos, förbi terrasserade bondgårdar och små byar där ortsbefolkningen ängsligt kikade ut från vita murar. De korsade tre breda lugna floder och en fjärde som var snabb och smal och förrädisk, slog läger bredvid ett högt blått vattenfall, red runt ruinerna av en stor utdöd stad där det sades att spöken stönade bland de svartnade marmorkolonnerna. De galopperade längs valyriska vägar som var tusen år gamla och lika raka som en dothrakisk pil. I en halv månad red de genom Qohorskogen där löven bildade ett gyllene valv högt ovanför dem och trädstammarna var lika breda som stadsportar. Det fanns älgar i den skogen och fläckiga tigrar och lemurer med silverpäls och stora purpurfärgade ögon, men allt flydde inför khalasaren, och Dany såg aldrig en skymt av dem.

Vid det laget var hennes plågor ett minne blott. Hon hade fortfarande ont efter en lång dagsritt, men på något sätt kändes smärtan ljuv nu, och varje morgon satte hon sig villigt i sadeln, ivrig att se de underverk som väntade på henne. Hon började även njuta av nätterna, och om hon fortfarande skrek till när Drogo tog henne var det inte alltid av smärta.

Vid foten av bergskammen reste sig gräset högt och smidigt omkring henne. Dany saktade ner till trav, red ut på slätten och njöt av att vara helt ensam i allt det gröna. I khalasaren var hon aldrig ensam. Khal Drogo kom inte till henne förrän solen snart skulle gå upp, men tjänarinnorna gav henne mat och badade henne och sov vid ingången till tältet, Drogos blodsryttare och männen i hennes khas var aldrig långt borta, och brodern var en ovälkommen skugga både natt och dag. Dany kunde höra honom från krönet av bergskammen, och hans röst var gäll av ilska då han skrek åt ser Jorah. Hon red vidare ut i dothrakihavet.

Grönskan uppslukade henne. Luften doftade jord och gräs blandat med lukten av häst och Danys svett och oljan i håret: dothrakiska lukter. De verkade höra hemma här, och Dany andades in dem och skrattade. Med ens fick hon lust att känna marken under sig, att gräva ner tårna i den feta svarta jorden. Hon hoppade ur sadeln och lät silver beta medan hon drog av sig de höga stövlarna.

Viserys var över henne lika plötsligt som en sommarstorm och hästen stegrade sig under honom då han höll in den för hårt. ”Hur vågar du!” skrek han åt henne. ”Du ger order till mig? Till mig?” Han hoppade av hästen men snubblade och föll omkull. När han tog sig upp på fötter igen var han röd i ansiktet av ilska, och han grep tag i henne och skakade henne. ”Har du glömt vem du är? Titta bara på dig. Som du ser ut!

Dany behövde inte titta. Hon var barfota med oljat hår och klädd i dothrakiska ridbyxor och en målad väst som hon fått i brudgåva. Hon såg ut som om hon hörde hemma här. Viserys var smutsig och fläckig i siden och ringbrynja.

Han fortsatte att skrika. ”Du befaller inte över draken, har du förstått? Jag är härskare över de sju konungarikena, och jag tar inte order av en ryttarhövdings slinka. Hör du vad jag säger?” Han stack in handen under västen och körde omilt in fingrarna i bröstet på henne. ”Hör du vad jag säger?

Dany knuffade undan honom, hårt.

Viserys stirrade på henne och de syrenfärgade ögonen var klentrogna. Hon hade aldrig förut trotsat honom, aldrig gett igen. Hans anletsdrag förvreds av raseri, och nu skulle han göra henne ordentligt illa, det visste hon.

Klatsch.

Piskan lät som åskan och den rullade sig runt halsen på Viserys och ryckte honom bakåt. Han flög handlöst omkull i gräset, chockad och halvkvävd. Dothrakiryttarna buade åt honom då han försökte göra sig fri. Den med piskan, unge Jhogo, frågade något med sträv röst. Dany förstod inte vad han sa, men vid det laget var Irri där och ser Jorah liksom resten av hennes khas. ”Jhogo undrar om ni vill ha honom dödad, khaleesi”, förklarade Irri.

”Nej”, svarade Dany. ”Nej.”

Jhogo förstod. En av de andra skrek något och dothrakierna skrattade. Irri översatte åt henne: ”Quaro tycker att ni borde hugga av honom ena örat för att lära honom respekt.”

Brodern stod snyftande på knä och kippade efter andan samtidigt som han slet i läderpiskan, men den satt tätt om luftstrupen.

”Säg åt dem att jag inte vill att han skadas”, sa Dany.

Irri upprepade hennes ord på dothrakiska. Jhogo gjorde en knyck med piskan och Viserys for runt som en marionett. Han föll omkull igen och det syntes en tunn blodstrimma under hakan där piskan skurit in djupt.

”Jag varnade honom för vad som skulle hända, ers nåd”, förklarade ser Jorah Mormont, ”och jag sa åt honom att stanna på bergskammen som ni befallde.”

”Det vet jag att ni gjorde”, svarade Dany och betraktade Viserys. Röd i ansiktet och snyftande låg han på marken och drog ljudligt in luft. Han var ömklig och det hade han alltid varit. Varför hade hon aldrig sett det förut? Nu fanns det en tom plats inuti henne där rädslan hade funnits.

”Ta hans häst”, befallde Dany ser Jorah. Viserys bara gapade, för han kunde inte tro att han hörde rätt och Dany kunde själv knappt tro på vad hon sa, men ändå kom orden. ”Låt min bror gå efter oss tillbaka till khalasaren.” Bland dothrakierna var den man som inte red ingen man alls, den lägste av de låga, utan både heder och stolthet. ”Låt alla se honom som han är.”

Nej!” skrek Viserys. Han vände sig till ser Jorah och bönföll på det gemensamma språket med ord som dothrakiryttarna inte förstod. ”Slå henne, Mormont. Straffa henne. Din konung befaller det. Döda de där dothrakiska hundarna och lär henne en läxa.”

Den landsflyktige riddaren tittade från Dany till brodern; hon barfota med smuts mellan tårna och olja i håret, han i siden och stål. Dany kunde se beslutet i hans ansikte. ”Han ska gå, khaleesi”, förkunnade han och tog broderns häst i tygeln medan Dany återigen satt upp på sin silver.

Viserys stirrade på honom och satte sig ner i smutsen utan att säga ett ord, men han vägrade röra sig ur fläcken och kastade giftiga blickar efter dem då de red sin väg. Snart syntes han inte i det höga gräset, och när de inte kunde se honom längre blev Dany rädd. ”Hittar han tillbaka?” frågade hon ser Jorah.

”Till och med en man som är så blind som er bror borde kunna följa vårt spår”, svarade han.

”Han är stolt, och kanske är han för skamsen för att komma tillbaka.”

Jorah skrattade. ”Vart skulle han annars ta vägen? Om inte han kan hitta khalasaren kommer khalasaren med all säkerhet att hitta honom, för det är inte lätt att drunkna i dothrakihavet, mitt barn.”

Dany insåg att det var sant, för khalasaren var som en stad på marsch, men den marscherade inte blint. Det fanns alltid spejare ute långt före huvudkolonnen som spanade efter villebråd och fiender medan andra ryttare vaktade flankerna, och de missade ingenting, inte här i det land som var deras, för dessa slätter var som en del av dem…och även av henne nu.

”Jag knuffade honom”, sa hon med förundran i rösten. Nu när det var över verkade det som en konstig dröm. ”Ser Jorah, tror ni…Han kommer att vara så arg när han dyker upp…” Hon rös till. ”Jag väckte ju draken.”

Ser Jorah fnös. ”Kan ni väcka de döda, flicka? Er bror Rhaegar var den siste draken och han dog i slaget vid Treudden. Viserys är mindre än skuggan av en orm.”

Hans uppriktiga ord fick henne att rycka till, och det verkade som om allt hon någonsin trott på med ens ifrågasattes. ”Ni…ni svor honom trohetsed.”

”Det gjorde jag, flicka”, medgav ser Jorah, ”men om er bror är skuggan av en orm, vad blir då hans tjänare?” Rösten lät bitter.

”Han är fortfarande den rättmätige konungen. Han är…”

Jorah höll in hästen och såg på henne. ”Sanningen nu. Skulle ni vilja se Viserys på en tron?”

Dany funderade. ”Han skulle väl inte bli någon särskilt bra kung?”

”Det har funnits sämre…men inte många.” Riddaren tryckte skänklarna mot sidorna på hästen och satte av igen.

Dany red upp bredvid honom. ”Men folket väntar på honom”, sa hon. ”Master Illyrio säger att de syr drakbaner och ber för att Viserys ska komma tillbaka över Smala havet och befria dem.”

”Folket ber för regn, friska barn och en sommar som aldrig tar slut”, berättade ser Jorah för henne, ”och för dem spelar det ingen roll om de höga lorderna slåss om tronen så länge de får vara i fred.” Han ryckte på axlarna. ”Men det får de aldrig.”

Dany red tyst en stund och funderade på hans ord som om de vore en gåta. Att tänka sig att folket skulle bry sig så lite om huruvida en rättmätig kung eller en troninkräktare regerade över dem stred mot allt Viserys någonsin lärt henne, men ju mer hon tänkte på ser Jorahs ord, desto sannare verkade de.

”Vad ber ni för, ser Jorah?” undrade hon.

”Att få komma hem”, svarade han med rösten tjock av längtan.

”Det gör jag med”, sa hon och trodde det själv.

Ser Jorah skrattade. ”Se er omkring i så fall, khaleesi.”

Men det var inte slätterna Dany såg då utan Kungshamn och Röda slottet som Aegon erövraren hade byggt. Det var Draksten där hon var född. I fantasin brann de med tusen ljus och i varje fönster sprakade en eld. I fantasin var alla dörrarna röda.

”Min bror kommer aldrig att ta tillbaka de sju konungarikena”, sa Dany. Det hade hon vetat länge, insåg hon. Hon hade vetat det hela sitt liv. Det var bara det att hon aldrig hade tillåtit sig att säga orden ens i en viskning, men nu sa hon dem så att Jorah Mormont och hela världen kunde höra henne.

Ser Jorah gav henne en värderande blick. ”Tror ni inte?”

”Han skulle inte kunna leda en armé även om min herre och härskare gav honom en”, svarade Dany. ”Han har inga pengar och den ende riddaren som tjänar honom anser att han är mindre värd än en orm, och dothrakierna hånar hans svaghet. Han kommer aldrig att föra oss hem.”

”Ni är ett klokt barn.” Riddaren log.

”Jag är inget barn”, utbrast hon häftigt. Hon tryckte hälarna i sidorna på silver och satte av i galopp. Fortare och fortare red hon och lämnade Jorah och Irri och de andra långt efter sig medan hon kände den varma vinden i håret och den nedgående solen lyste röd på ansiktet. Då hon nådde fram till khalasaren var det skymning.

Slavarna hade rest hennes tält på stranden av en källsjö, och hon kunde höra grova röster från palatset av flätat gräs på kullen en bit därifrån. Snart skulle det höras skratt då männen i hennes khas berättade historien om vad som hänt på grässlätten tidigare på dagen. När Viserys äntligen kom haltande tillbaka till dem skulle varenda man, kvinna och barnunge i lägret veta att han var en fotvandrare, för det fanns inga hemligheter i khalasaren.

Dany lämnade över silver till slavarna för att de skulle sköta henne och steg in i sitt tält. Det var svalt och dunkelt under sidenet. Då Dany stängde tältfliken efter sig såg hon ett finger av dammbemängt rött ljus röra vid drakäggen i andra änden av tältet. Ett kort ögonblick fladdrade tusentals små droppar av scharlakansröd eld framför ögonen på henne. Hon blinkade och så var de borta.

De är bara av sten, påminde hon sig, det sa till och med Illyrio och alla drakar är döda. Hon lade handflatan mot det svarta ägget och spred ut fingrarna över det runda skalet. Stenen var varm, nästan het. ”Det måste vara solen som har värmt dem medan vi red”, viskade Dany.

Hon befallde tjänarinnorna att göra i ordning ett bad. Doreah gjorde upp eld utanför tältet medan Irri och Jhiqui hämtade den stora kopparbaljan — ännu en brudgåva — som fraktats på en av packhästarna och bar vatten från den lilla sjön. När badet var ångande hett hjälpte Irri henne ner i det och klev sedan själv i.

”Har ni någonsin sett en drake?” frågade hon medan Irri skrubbade henne på ryggen och Jhiqui sköljde sanden ur håret. Hon hade hört att den första draken kom från öster, från skuggländerna bortom Asshai och öarna i Jadehavet. Kanske fanns det fortfarande några som levde där i främmande och vilda trakter.

”Det finns inga drakar, khaleesi”, svarade Irri.

”De dog för länge, länge sedan”, instämde Jhiqui.

Viserys hade berättat för henne att de sista av ätten Targaryens drakar hade dött för bara ett och ett halvt sekel sedan under Aegon III:s regering, han som kallades drakbanen. Det tyckte inte Dany var särskilt länge sedan. ”Överallt?” undrade hon besviket. ”Även i Östern?” Magin hade dött i Västern när undergången drabbade Valyrien och den långa sommarens länder, och varken stål smitt med trolldom eller stormsångare eller drakar kunde hejda den, men Dany hade alltid hört att det var annorlunda i Östern. Det sades att kimairor strök omkring på öarna i Jadehavet, att basilisker härjade i djunglerna i Yi Ti, att trollkarlar, häxmästare och spågummor öppet utövade sina konster i Asshai medan svartkonstnärer och blodmagiker ägnade sig åt fasansfull svart magi i nattens mörker. Varför kunde det då inte finnas drakar också?

”Det finns inga drakar”, fastslog Irri, ”för modiga män dödade dem eftersom drakar är elaka bestar. Det är känt.”

”Det är känt”, ekade Jhiqui.

”En köpman från Qarth berättade en gång för mig att drakarna kom från månen”, inföll den blonda Doreah samtidigt som hon värmde en handduk över elden. Jhiqui och Irri var lika gamla som Dany, dothrakiflickor som tagits som slavar då Drogo besegrade deras fars khalasar. Doreah var äldre, nästan tjugo, och master Illyrio hade hittat henne i ett skökohus i Lys.

Dany fick det våta, silverfärgade håret i ögonen då hon nyfiket vred på huvudet. ”Månen?”

”Han berättade för mig att månen var ett ägg, khaleesi”, svarade flickan från Lys. ”En gång i tiden fanns det två månar på himlen, men den ena vandrade för nära solen och sprack av hettan. Många tusen drakar vällde fram och drack upp solens eld, och det är därför drakar sprutar eld. En dag ska även den andra månen kyssa solen, och då spricker den och drakarna kommer tillbaka.”

De båda dothrakiflickorna fnittrade och skrattade. ”Du är en dum slav med halm i huvudet”, sa Irri. ”Månen är inget ägg. Månen är snäll och make till solen. Det är känt.”

”Det är känt”, upprepade Jhiqui.

Danys hud var rosig då hon klev ur badbaljan. Jhiqui lade henne ner för att olja in kroppen och skrapa bort smutsen från huden. Efter det parfymerade Irri henne med kryddblomsdoft och kanel. Medan Doreah borstade hennes hår tills det glänste som spunnet silver tänkte hon på månen och ägg och drakar.

Hennes enkla middag bestod av frukt och ost och bröd med en tillbringare honungsspetsat vin att skölja ner det med. ”Stanna och ät med mig, Doreah”, befallde Dany och skickade bort de andra tjänarinnorna. Flickan från Lys hade hår i samma färg som honung och ögon som sommarhimlen.

Då de blev ensamma slog hon ner blicken. ”Ni hedrar mig, khaleesi”, sa hon, men det var ingen hedersbetygelse utan en order. Långt efter det att månen gått upp satt de tillsammans och pratade.

När Drogo kom den natten väntade Dany på honom, och han stod i tältöppningen och tittade förvånat på henne. Hon reste sig långsamt och lät sidennattdräkten falla till marken. ”Den här natten måste vi gå ut”, sa hon, för dothrakierna ansåg att alla viktiga händelser i en människas liv skulle ske under bar himmel.

Khal Drogo följde efter henne ut i månskenet medan bjällrorna i hans hår pinglade svagt. Några meter från hennes tält fanns en bädd av mjukt gräs och det var där Dany drog ner honom. Då han försökte vända henne på mage satte hon handen mot hans bröst. ”Nej”, protesterade hon, ”i natt vill jag se ditt ansikte.”

Det finns inget privatliv i en khalasar, och Dany kände blickarna på sig då hon klädde av honom, hörde de mjuka rösterna när hon gjorde allt det som Doreah lärt henne, men det bekom henne inte. Var hon inte khaleesi? Det var bara hans blick som betydde någonting för henne, och då hon besteg honom såg hon något där som hon aldrig sett förut. Hon red honom lika vilt som hon ridit sin silver och när ögonblicket för hans njutning kom ropade khal Drogo hennes namn.

De befann sig på andra sidan dothrakihavet när Jhiqui lät fingrarna glida över den mjuka rundningen på Danys mage och sa: ”Ni är havande, khaleesi.”

”Jag vet”, svarade Dany.

Det var hennes fjortonde namndag.

Загрузка...